Det är extra illa idag. Jag vet inte riktigt varför.  Ångesten sliter och vill inte släppa.

Förnuftet säger att jag ska arbeta med kroppen och inte emot den.  Men viljan den vill något helt annat.

Egentligen borde jag vara nöjd med dagen.  Den har gått bra.   Barnen har varit så snälla. 

Jag har under två dagar i rad fått höra att jag är värdefull av mina barn. 

10-åringen sa: att du är värdefull som mitt lego och de kan inte göra något heller.

- Men om du fick välja mellan lego du kan leka med och en mamma som inte kan göra någonting, vad skulle du välja då?

- Dig mamma, du är mest värdefull, så kramade han mig.

Och igår sa 14-åringen att han älskade mig.  Jag storknade.  Jag kan inte minnas när jag hörde någon av mina barn säga att de älskat mig, eller uppskattat mig ( såvida de inte fått något för det) .  Men aldrig spontant. 

Oftast är jag världens sämsta mamma,  idiotmamma och såna grejer.  Men under två dagar i rad har de visat sin uppskattning bara att jag finns. 

Men det går inte att komma ifrån....och jag vet att det sitter människor som är långt sämre än mig, men det känns som ett fängelse.  Jag kan/bör inte köra bil annat än i nödfall.  Och jag kan i allra bästa fall gå en hel kilometer.   Jag går ut med hunden, korta sträckor.  Ibland försöker jag leka med honom, aktivera honom, men det kräver så mycket energi av mig att jag blir helt slut.  Då får jag välja mellan promenad eller aktivitet.  Oftast blir det den korta promenaden för han måste få chans att göra sina behov.

Jag kan inte längre sitta med hela familjen och titta på teve, kan inte gå på bio.  Eller jag kanske skulle kunna gå på bio om jag blev avsläppt precis utanför. Jag sitter i fängelse. 

Jag studerade, jag fick ett bra jobb som jag trivdes med.  En bra lön. Så blev jag sjuk.  I välfärdssverige.  -10000 kr bums.  första sjukpenningen.  Sedan efter 1 år, så sänks sjukpenningen ytterligare. - 11000 kr.  Kanske mer.  Och skulle det bli fråga om sjukersättning.....6000 kr kanske?   Om man har tur.   Sjukersättningen räknas nämligen de sista 5 årens genomsnittliga inkomst....och har man varit sjukskriven i 7-10 år som vissa har....då blir det inte många kronor i sjukersättning.

Så fängelse med andra ord. 

Nu har jag ju hamnat i en depression, en riktig sådan, där jag faktiskt kan se många anledningar till varför jag skulle gå till veterinären för avliving. Nu är jag ju människa, så jag har ju inte den rätten.  Därmot så kan jag tänka mig att våran regering tänker passivt självmord.  Vi ger de sjuka så lite som möjligt att leva på, de måste  kämpa för sina rättigher om de vill ha dem...och med lite tur så orkar de inte....eller så har de inga anhöriga som kämpar för dem.....problemet löst.

Jag har ingen primär depression, alltså min depression beror inte på att jag inte vill leva, den beror på att jag vill leva.  Min depression beror på att allt som gett mig glädje och tillfredställelse har tagits ifrån mig.   Min frihet är borta. 

Måste förlita sig på andras välvilja.   Och det är inte så att grannen kommer över och frågar," jag ser att eran trädgård ser misskött ut, får jag sköta om den". 

Ibland har jag funderat på om jag ska annonsera på facebook "Trädgård utlånas".  Det måste ju sitta en massa tanter och farbröder i lägenheter och bara längta efter en trädgård att ta hand om.  Ta hand om våran.  Helt gratis.:-)

Det är klart att jag kan gå till farbror doktorn och få antidepressivt, stämningshöjande, med mängder av biverkningar.  Men jag vill inte.  Jag vill inte ha mer antideppressivt.  Hade jag inte haft ME så hade jag fixat det här helt själv.   Nu har jag ME.  KILL ME!!    Dubbelt budskap där. 

Jag har fått ett annat negativt budskap också.  Jag har ju misstänkt det en längre tid, men efter bortagandet av livmodern har jag utvecklat IBS och läckande tarm.  Låter läskigt.   Så första steget är att sluta äta mjölprodukter, och helst även mejeriprodukter....what the fuck!  liksom.  Positivt är att jag är aldrig hungrig.  Jag kännner inte hunger längre.

Maten smakar inte heller speciellt.  Jag är grymt sugen på sushi därmot....

Så går jag ner i vikt med mitt nya en-två måls diet.   Eftersom jag inte är hungrig äter jag ju inget förrän mannen kommer hem och lagar mat.  Ibland får jag äta lite bara för att yrslen kanske beror på lågt blodsocker, då kan jag äta lite fil och musli.....men det får jag tydligen inte göra nu. 

När jag vägde mig nu så vägde jag bara 100.4 kg

Så snart nere på under 100 kg.  Vägde 108 när jag slutade med Mirtazapin i juli.  Och sedan har vikten inte rört sig ett smack....förrän för några veckor sedan när jag glömde av att äta.  Och jag mår inte dåligt av det.   Att inte äta alltså.  

Jag åt 5 kokta ägg nu i eftermiddags, när de andra åt varm macka...som jag inte längre får äta.

Det som är så deprimerande är att nu när jag inte kan göra något utan att kollapsa, vilket jag gjort två gånger idag. 

Men jag har iallafall satt upp julpanelerna.  En dag i förväg :-)   Tanken var att jag skulle stryka julpanelerna idag, vilket jag skrev tidigare i bloggen.  Men det slutade i maxpuls och jag förekom svimning med några sekunder. 

Så min gulliga man strök panelerna utan att jag vissste om det.  Och kom upp med nystrykna paneler.  Och jag satte upp alla idag.  Så kanske det hinner bli jul till jul iallafall.

Jag har kommit på att jag behöver en slav.  En slav som tillber mig och gör vad jag ber om. Tvätta fönster, dammsug, tvätta kläder,  hylla mig med gåvor.  Jag vill känna mig som en Gudinna.....för en dag eller två.   Fast jag kan tänka mig att det är ganska beroendeframkallande. 

Jag har en massa ideér på vad jag vill göra.  Det finns inget stopp på ideérna,  men jag kan inte genomföra dem...och när jag försöker....så går det bara åt h-e och då blir jag sur och maktlös.   Jag blir som en trotsig treåring.  Om jag inte får springa, då måste jag bara springa.   Blabla.....jag kan hålla på i evigheter.  

Tidigare var jag bra, jag hade ett bra självförtroende även om självkänslan inte var något vidare.  Nu har jag varken självförtroende eller självkänsla.  Jag är inget vidare bra på det här med att vara sjuk.   Ibland så vaknar jag och känner mig frisk...och efter ett tag talar kroppen om att ....tja det kan du ju alltid drömma om.

Det blir en tidig lördag för mig.  Jag har av någon anledning ett enormt behov av att sova.  Imorgon är en annan dag.

Nu har jag äntligen fått mitt önskade stesolid på recept igen.  Det hjälper, och idag har jag "bara" vanlig huvudvärk.

Ett sätt att förhålla sig till ME och pacing är att man har en pulsklocka på sig.  Man måste veta vad vilopulsen är, och sedan ska man inte överstiga en viss del av pulsen.  Jag har en gräns på 135-140 då jag känner att det blir mer anerobiskt än areobiskt.   Jag satte på mig min pulsklocka...jag har den inte alltid på mig, för jag överstiger nästan alltid rekommenderad puls.   En puls på 150 runt 10 minuter ger mig försämringar.  Och ibland blir jag så frustrerad för pulsen går upp så snabbt. 

Idag hade jag planerat....man ska ju inte planera med ME, men jag hade ändå tänkt att jag skullt stryka julpanelerna idag.  Bara stryka dem,  hänga upp dem imorgon. 

När jag gick trappan ner för att väcka äldste sonen för att gå ut med hunden då ligger pulsen på 165......när jag var frisk så var det den pulsen jag hade när jag var ute och joggade.   Väckte sonen, sa att han skulle sätta på sig och gå ut med hunden. Gick in i tvättkällaren.....där....jag inte har varit på nästan en vecka och det var ingen ordning alls.  Inte min ordning iaf.   Så jag började dels slänga in handukar i tvättmaskinen, och sedan gick jag till den upphängde vita tvätten och försökte identifiera mina julpaneler.  Tar en viker ihop den och pulsen ligger på 180,  lägger panelen som ät tänkt att strykas och tar en annan,  och nu blir jag riktig yr och svettig.  200 i puls.  
Då bestämmer jag mig för att skita i det här, sonen får gå ut med hunden och jag får gå och lägga mig.   Det snurrar rejält när jag går upp för trappan och pulsen mäter 223.   Sist jag hade den pulsen så gjorde jag ett arbetsEKG och cyklade i 10-15 minuter så fort jag kunde. 

På utlåtandet står God Fysisk Prestationsförmåga.   Japp!   Lade mig på sängen innan jag hann svimma, och jag begiper inte på den här kroppen. Jag förstår den inte. 

Det finns en bok jag planerat att läsa länge, som mitt bibliotek inte har, och som jag varit för snål för att köpa.

För jag känner att jag kan inte acceptera den här....hjälplösheten.  Maktlösheten.  Jag har ingen kontroll alls.  Jag kan välja hur jag väljer att hantera en situation.  Nu valde jag att gå och lägga mig, och känna att....det är väl så här....

Jag kan SÅ ångra att vi köpte ett två planshus och att tvättkällaren är därnere.  Att vi har ett kök med gamla tröga lådor och det är svår rengjort och för att nå hälften av utrymmet så måste man stå på en stol.... Jag och en stol....lika med brutna ben och sjukhus.

Nu har pulsen lagt sig, och jag känner det välbekanta stickandet kring bröstet.  Det som jag alltid förut trodde var hjärtinfarkt på G.  Men det har visat sig att det är bara ytterligare ett ME-symptom.  Det farliga med den här sjukdomen är att man så lätt negligerar riktiga symptom som något som hör till ME;n eller fibron.  

Att det spänner kring brösttrakten och sticker ungefär som sockerdricka kring hjärttrakten har jag lärt mig bara är...träningsvärk.  Hjärtat är en muskel och ME sätter sig på muskler.  Jag har fått mitt hjärta så väl genomgånget att det inte finns ett uns av oro, bara maktlöshet.  Min säng är mit hem. 

Jag tar mig ingenstans.  Jag anstränger mig för hundens skull.  Och jag vet att om jag inte gör något annat under dagen så kan jag promenera 3 gånger mer hunden.  Ca 10 minuter.  Men då är jag liggandes resten av dagen.

Jag kan en bra dag dammsuga, och bara det. 

Jag kan inte längre vistas i miljöer där det är fler än 3-4 människor.  Sammankomster, ljud, sorl. Det kan räcka att bara familjen är tillsammans.  Jag styr inte över mig själv, över min kropp längre. 

Dagmatten, som jag hade åt hunden, fungerade jättebra, när det fungerade.  Men oftast har omständigheter gjort att det inte fungerat.  Så då kommer funderingarna igen....ska jag sälja honom.  Till en bättre familj.  Kanske hellre köpa en mindre, mer lätthanterbar hund så hela familjen kan invoveras.  Jag vet inte.....Det enda jag vet är att den här julen....kommer bli en jobbig jul avsett hur och var vi väljer att fira den.  Och på något sätt måste jag lära mig att acceptera verkligheten som den är.  Släppa kontrollbehovet.  Tidigare har det varit mitt hem.  Jag har inrett, jag har valt det mesta...och allt bara förfaller.  Jag sitter i mitt fängelse och kan välja att göra en sak....av 1000 saker som behöver göras.

En liten rolig sak....eller tragisk egentigen är att för några nätter sedan drömde jag att jag var på gymmet.  Började på löpbandet, först sakta sedan snabbare och snabbare.  Sedan körde jag igenom hela kroppen i maskinparken....sedan vaknade jag. Påslakanet var nästan vått. jag var svettig,  Pulsen hög och jag hade feber. 

Jag kan inte ens drömma om träning. 

Så om kroppen fungerar så, borde jag inte kunna springa upp och ner för trappan och visualisera att jag vilar och djupandas och på så sätt lura kroppen, att tro att jag vilar när jag i själva verket tränar. 

Men av någon anledning verkar det inte fungera den vägen.