Jag har många fantastiska fb-vänner,  en del jobbar inom vården och andra har långa erfarenheter av att vara kroniskt sjuka. Och ibland är jag för öppen.  Det är något jag fått höra sen jag var liten.  Jag är för öppen om mig själv. Och jag har varit öppen med min medicinering.  Har man följt denna blocket så vet man vilket helvete jag har. Oftast på mornarna.  Hjärnan, huvudet är det bästa man har. Se bara på Stephen Hawkins, han är ett geni, inget annat fungerar men hans hans hjärna fungerar perfekt.

Vissa människor håller sig så långt ifrån läkemedel som möjligt, för att de sett anhöriga fara illa, för att de jobbar inom vården och känner till alla biverkningar.

Och kritiserar... inte mig som person...men att jag tar medicinena. 

Jag har gått ner rejält med mediciner.  Jag tar nästan inga smärtstillande längre.  Jag alternerar mellan två starka beroendeframkallande mediciner utskrivna av läkare som haft mitt bästa för ögonen i den budget de har att följa.

När jag var liten svimmade jag två gånger.  Jag var runt 14 år.  Pappa tog mig till akuten och vidare till Mölndals sjukhus barnavdelning.  En vecka låg jag där.  De gjorde alla möjliga prover och tester, ryggmärgsprov, EEG, Ekg och till slut kom de fram till att det var nog att jag hade växt för snabbt och hjärtat inte hunnit med. 

Nu vet jag inte vad man ska göra för att bli inlagd och få ett multimodalt team att undersöka.  Att sova med EEG och se vad som händer i hjärnan när jag går upp första gången. Scanna hela mig. Röntga hela mig, inte bara ländrygg eller hjärna, Röntga hela ryggen och nacken.  Gör en ordentlig riktig undersökning.

Men nej,  sånt gör de tydligen inte längre.  Jag är ju en sådan patient som kostar pengar.  Kronisk sjuk.  Och ena symptomet efter det andra.  

På måndag kommer jag lägga  ut enorma pengar på Gotahälsan, för att det finns inga i Uppsala läns landsting som kan något om ME eller är villiga att lära sig mer om oss patienter.

Och fram till att en specialist säger något annat, så tänker jag lyssna på neurologen som skriver ut zolpidem så att jag ska kunna sova mig igenom helvetesattackerna.  Och nu fungerar stesoliden inte längre, måste öka dosen om den ska ha effekt och dit vil ljag inte. 

Men som min husläkare pratar om...det måste finnas någon form av livskvalitet.  Och under två veckor fick jag känna av en viss livskvalité.   Jag visste att det inte skulle vara, men att få sova på natten och sedan vakna,  och bara behöva vara med om en kvart av helvetessmärtan.  Fatta vilken frihet att kunna gå upp när barnen går upp.  Att kunna gå ut med hunden på morgonen. 

Utan dessa så har jag två alternativ;  jag kan hålla mig vaken hela natten, då dyker helvetessmärtan inte upp å andra sidan har sömnbrist andra negativa kvalitéer.  Eller så försöker jag ta mig igenom det......och där kommer sömntabletten in.

Att behöva uppleva sådan smärta att det är lättare att ta livet av sig....bara för att få det att sluta.  Då är jag hellre missbrukare, och låter mina barn ha kvar sin mamma.  That`s life.  Man får leva det så gott man kan. 

Är man rik så finns en privat, och helt annan värld av sjukvård.......men rik är jag inte. Så jag får nöja mig med den sjukvård som finns och göra det bästa möjliga i en jävlig situation.

God Natt!

Min huvudvärk (om det är huvudvärk) har en än gång ändrat karaktär.  Nu mer är det inte bara att jag blir skjuten i huvudet och skallen spricker....nu ser jag saker också.  Som att hela rummet är lila.   Som att möblerna svävar. 

Och jag skakar.  Hela jag skakar som om det vore - 40 grader. 

Det är inte bara på morgonen jag ser konstiga saker, det kan ske annars också.  Fast utan huvudvärk.

Och som brukligt är när man använder beroendeframkallande mediciner så hjälper numer inte den mängd stesolid som brukar hjälpa.  Jag hade en surrealistiskt upplevelse i morse. Jag tog mina 3 stesolid, som alltid brukar hjälpa, förutom igår då det var helt vansinnigt.  Klockan var runt 8.  Jag tänkte som så att om jag går ut med honom på morgonen så kan jag gå och lägga mig efteråt.  
Jag sätter på honom kopplet, sätter på mig jackan och går ut på trappen....som svävar i luften.  Jag stod liksom helt still, för även bilen svävade och allt skrmrade i lila. Jag var helt medveten om att det inte var verkligt.  Hunden som på något sätt rent instintivt förstår att jag inte mår bra ställer sig bredvid mig på trappan och så tar vi ett steg var, även fast jag är helt säker på att han helst av allt velat rusa ner och kisssa.  När jag kommit ner från trappan så börjar vi gå och jag känner mig säkrare.  Allt ser ut som vanligt fast...det svävar liksom.   Stesoliden tar kramper och spända muskler men hallucinationerna gör den inget åt.   Så fort hunden insåg att jag kände mig någorlunda säker så började han beté sig som en hund skall igen, nosar, kissar i vartenda hörn.   Det såg ganska häftigt ut när allt var lila...jag kände mig liksom som om jag var i en Harry Potter film. 

Så känner jag hur jag börjar tappa balansen, och genast slutar Akiro vara hund för att bli hjälphund. Han ställer sig bredvid mig och stadgar upp mig.  Någonstans långt ifrån känner jag att skallen börjar explodera och jag blir skakig. Hunden ställer sig bredvid och stadgar upp och sedan tar vi ett steg i taget tills vi är hemma igen.  Då blev det en sömntablett så jag sov ifrån skiten.

Jag vet inte riktigt vad som händer.  Jag såg att en riktigt ovanlig biverkning av stes var just hallucinationer...å andra sidan har jag ju sett riktigt konstiga saker långt innan jag började med steson.

Nu känner jag tyvärr det jag behöver mer och mer stes innan det hjälper.  Stesolid är ju inget man ska ta dagligen, men vad ska man göra när alternativet är att ta livet av sig.  Till helgen när jag hoppas att jag inte behöver gå upp och gå ut med hunden, eller jaga iväg barn till skolan.....så tänkte jag försöka genomlida morgonen utan medikament. 

Jag fick tips av en person på ett forum om att det fanns något som hette   Basilarismigrän .

Konstigt att inte neurologen nämnt något om detta, för det verkar ju stämma in på mig...precis som EP, med skillanden att jag inte har några stora ryckningar. 

Nåja, nu är det bara någora dagar kvar innan jag ska till Gotahälsan.  Ska bli spännande att se vad de kommer fram till där.

Det är extra illa idag. Jag vet inte riktigt varför.  Ångesten sliter och vill inte släppa.

Förnuftet säger att jag ska arbeta med kroppen och inte emot den.  Men viljan den vill något helt annat.

Egentligen borde jag vara nöjd med dagen.  Den har gått bra.   Barnen har varit så snälla. 

Jag har under två dagar i rad fått höra att jag är värdefull av mina barn. 

10-åringen sa: att du är värdefull som mitt lego och de kan inte göra något heller.

- Men om du fick välja mellan lego du kan leka med och en mamma som inte kan göra någonting, vad skulle du välja då?

- Dig mamma, du är mest värdefull, så kramade han mig.

Och igår sa 14-åringen att han älskade mig.  Jag storknade.  Jag kan inte minnas när jag hörde någon av mina barn säga att de älskat mig, eller uppskattat mig ( såvida de inte fått något för det) .  Men aldrig spontant. 

Oftast är jag världens sämsta mamma,  idiotmamma och såna grejer.  Men under två dagar i rad har de visat sin uppskattning bara att jag finns. 

Men det går inte att komma ifrån....och jag vet att det sitter människor som är långt sämre än mig, men det känns som ett fängelse.  Jag kan/bör inte köra bil annat än i nödfall.  Och jag kan i allra bästa fall gå en hel kilometer.   Jag går ut med hunden, korta sträckor.  Ibland försöker jag leka med honom, aktivera honom, men det kräver så mycket energi av mig att jag blir helt slut.  Då får jag välja mellan promenad eller aktivitet.  Oftast blir det den korta promenaden för han måste få chans att göra sina behov.

Jag kan inte längre sitta med hela familjen och titta på teve, kan inte gå på bio.  Eller jag kanske skulle kunna gå på bio om jag blev avsläppt precis utanför. Jag sitter i fängelse. 

Jag studerade, jag fick ett bra jobb som jag trivdes med.  En bra lön. Så blev jag sjuk.  I välfärdssverige.  -10000 kr bums.  första sjukpenningen.  Sedan efter 1 år, så sänks sjukpenningen ytterligare. - 11000 kr.  Kanske mer.  Och skulle det bli fråga om sjukersättning.....6000 kr kanske?   Om man har tur.   Sjukersättningen räknas nämligen de sista 5 årens genomsnittliga inkomst....och har man varit sjukskriven i 7-10 år som vissa har....då blir det inte många kronor i sjukersättning.

Så fängelse med andra ord. 

Nu har jag ju hamnat i en depression, en riktig sådan, där jag faktiskt kan se många anledningar till varför jag skulle gå till veterinären för avliving. Nu är jag ju människa, så jag har ju inte den rätten.  Därmot så kan jag tänka mig att våran regering tänker passivt självmord.  Vi ger de sjuka så lite som möjligt att leva på, de måste  kämpa för sina rättigher om de vill ha dem...och med lite tur så orkar de inte....eller så har de inga anhöriga som kämpar för dem.....problemet löst.

Jag har ingen primär depression, alltså min depression beror inte på att jag inte vill leva, den beror på att jag vill leva.  Min depression beror på att allt som gett mig glädje och tillfredställelse har tagits ifrån mig.   Min frihet är borta. 

Måste förlita sig på andras välvilja.   Och det är inte så att grannen kommer över och frågar," jag ser att eran trädgård ser misskött ut, får jag sköta om den". 

Ibland har jag funderat på om jag ska annonsera på facebook "Trädgård utlånas".  Det måste ju sitta en massa tanter och farbröder i lägenheter och bara längta efter en trädgård att ta hand om.  Ta hand om våran.  Helt gratis.:-)

Det är klart att jag kan gå till farbror doktorn och få antidepressivt, stämningshöjande, med mängder av biverkningar.  Men jag vill inte.  Jag vill inte ha mer antideppressivt.  Hade jag inte haft ME så hade jag fixat det här helt själv.   Nu har jag ME.  KILL ME!!    Dubbelt budskap där. 

Jag har fått ett annat negativt budskap också.  Jag har ju misstänkt det en längre tid, men efter bortagandet av livmodern har jag utvecklat IBS och läckande tarm.  Låter läskigt.   Så första steget är att sluta äta mjölprodukter, och helst även mejeriprodukter....what the fuck!  liksom.  Positivt är att jag är aldrig hungrig.  Jag kännner inte hunger längre.

Maten smakar inte heller speciellt.  Jag är grymt sugen på sushi därmot....

Så går jag ner i vikt med mitt nya en-två måls diet.   Eftersom jag inte är hungrig äter jag ju inget förrän mannen kommer hem och lagar mat.  Ibland får jag äta lite bara för att yrslen kanske beror på lågt blodsocker, då kan jag äta lite fil och musli.....men det får jag tydligen inte göra nu. 

När jag vägde mig nu så vägde jag bara 100.4 kg

Så snart nere på under 100 kg.  Vägde 108 när jag slutade med Mirtazapin i juli.  Och sedan har vikten inte rört sig ett smack....förrän för några veckor sedan när jag glömde av att äta.  Och jag mår inte dåligt av det.   Att inte äta alltså.  

Jag åt 5 kokta ägg nu i eftermiddags, när de andra åt varm macka...som jag inte längre får äta.

Det som är så deprimerande är att nu när jag inte kan göra något utan att kollapsa, vilket jag gjort två gånger idag. 

Men jag har iallafall satt upp julpanelerna.  En dag i förväg :-)   Tanken var att jag skulle stryka julpanelerna idag, vilket jag skrev tidigare i bloggen.  Men det slutade i maxpuls och jag förekom svimning med några sekunder. 

Så min gulliga man strök panelerna utan att jag vissste om det.  Och kom upp med nystrykna paneler.  Och jag satte upp alla idag.  Så kanske det hinner bli jul till jul iallafall.

Jag har kommit på att jag behöver en slav.  En slav som tillber mig och gör vad jag ber om. Tvätta fönster, dammsug, tvätta kläder,  hylla mig med gåvor.  Jag vill känna mig som en Gudinna.....för en dag eller två.   Fast jag kan tänka mig att det är ganska beroendeframkallande. 

Jag har en massa ideér på vad jag vill göra.  Det finns inget stopp på ideérna,  men jag kan inte genomföra dem...och när jag försöker....så går det bara åt h-e och då blir jag sur och maktlös.   Jag blir som en trotsig treåring.  Om jag inte får springa, då måste jag bara springa.   Blabla.....jag kan hålla på i evigheter.  

Tidigare var jag bra, jag hade ett bra självförtroende även om självkänslan inte var något vidare.  Nu har jag varken självförtroende eller självkänsla.  Jag är inget vidare bra på det här med att vara sjuk.   Ibland så vaknar jag och känner mig frisk...och efter ett tag talar kroppen om att ....tja det kan du ju alltid drömma om.

Det blir en tidig lördag för mig.  Jag har av någon anledning ett enormt behov av att sova.  Imorgon är en annan dag.

Nu har jag äntligen fått mitt önskade stesolid på recept igen.  Det hjälper, och idag har jag "bara" vanlig huvudvärk.

Ett sätt att förhålla sig till ME och pacing är att man har en pulsklocka på sig.  Man måste veta vad vilopulsen är, och sedan ska man inte överstiga en viss del av pulsen.  Jag har en gräns på 135-140 då jag känner att det blir mer anerobiskt än areobiskt.   Jag satte på mig min pulsklocka...jag har den inte alltid på mig, för jag överstiger nästan alltid rekommenderad puls.   En puls på 150 runt 10 minuter ger mig försämringar.  Och ibland blir jag så frustrerad för pulsen går upp så snabbt. 

Idag hade jag planerat....man ska ju inte planera med ME, men jag hade ändå tänkt att jag skullt stryka julpanelerna idag.  Bara stryka dem,  hänga upp dem imorgon. 

När jag gick trappan ner för att väcka äldste sonen för att gå ut med hunden då ligger pulsen på 165......när jag var frisk så var det den pulsen jag hade när jag var ute och joggade.   Väckte sonen, sa att han skulle sätta på sig och gå ut med hunden. Gick in i tvättkällaren.....där....jag inte har varit på nästan en vecka och det var ingen ordning alls.  Inte min ordning iaf.   Så jag började dels slänga in handukar i tvättmaskinen, och sedan gick jag till den upphängde vita tvätten och försökte identifiera mina julpaneler.  Tar en viker ihop den och pulsen ligger på 180,  lägger panelen som ät tänkt att strykas och tar en annan,  och nu blir jag riktig yr och svettig.  200 i puls.  
Då bestämmer jag mig för att skita i det här, sonen får gå ut med hunden och jag får gå och lägga mig.   Det snurrar rejält när jag går upp för trappan och pulsen mäter 223.   Sist jag hade den pulsen så gjorde jag ett arbetsEKG och cyklade i 10-15 minuter så fort jag kunde. 

På utlåtandet står God Fysisk Prestationsförmåga.   Japp!   Lade mig på sängen innan jag hann svimma, och jag begiper inte på den här kroppen. Jag förstår den inte. 

Det finns en bok jag planerat att läsa länge, som mitt bibliotek inte har, och som jag varit för snål för att köpa.

För jag känner att jag kan inte acceptera den här....hjälplösheten.  Maktlösheten.  Jag har ingen kontroll alls.  Jag kan välja hur jag väljer att hantera en situation.  Nu valde jag att gå och lägga mig, och känna att....det är väl så här....

Jag kan SÅ ångra att vi köpte ett två planshus och att tvättkällaren är därnere.  Att vi har ett kök med gamla tröga lådor och det är svår rengjort och för att nå hälften av utrymmet så måste man stå på en stol.... Jag och en stol....lika med brutna ben och sjukhus.

Nu har pulsen lagt sig, och jag känner det välbekanta stickandet kring bröstet.  Det som jag alltid förut trodde var hjärtinfarkt på G.  Men det har visat sig att det är bara ytterligare ett ME-symptom.  Det farliga med den här sjukdomen är att man så lätt negligerar riktiga symptom som något som hör till ME;n eller fibron.  

Att det spänner kring brösttrakten och sticker ungefär som sockerdricka kring hjärttrakten har jag lärt mig bara är...träningsvärk.  Hjärtat är en muskel och ME sätter sig på muskler.  Jag har fått mitt hjärta så väl genomgånget att det inte finns ett uns av oro, bara maktlöshet.  Min säng är mit hem. 

Jag tar mig ingenstans.  Jag anstränger mig för hundens skull.  Och jag vet att om jag inte gör något annat under dagen så kan jag promenera 3 gånger mer hunden.  Ca 10 minuter.  Men då är jag liggandes resten av dagen.

Jag kan en bra dag dammsuga, och bara det. 

Jag kan inte längre vistas i miljöer där det är fler än 3-4 människor.  Sammankomster, ljud, sorl. Det kan räcka att bara familjen är tillsammans.  Jag styr inte över mig själv, över min kropp längre. 

Dagmatten, som jag hade åt hunden, fungerade jättebra, när det fungerade.  Men oftast har omständigheter gjort att det inte fungerat.  Så då kommer funderingarna igen....ska jag sälja honom.  Till en bättre familj.  Kanske hellre köpa en mindre, mer lätthanterbar hund så hela familjen kan invoveras.  Jag vet inte.....Det enda jag vet är att den här julen....kommer bli en jobbig jul avsett hur och var vi väljer att fira den.  Och på något sätt måste jag lära mig att acceptera verkligheten som den är.  Släppa kontrollbehovet.  Tidigare har det varit mitt hem.  Jag har inrett, jag har valt det mesta...och allt bara förfaller.  Jag sitter i mitt fängelse och kan välja att göra en sak....av 1000 saker som behöver göras.

En liten rolig sak....eller tragisk egentigen är att för några nätter sedan drömde jag att jag var på gymmet.  Började på löpbandet, först sakta sedan snabbare och snabbare.  Sedan körde jag igenom hela kroppen i maskinparken....sedan vaknade jag. Påslakanet var nästan vått. jag var svettig,  Pulsen hög och jag hade feber. 

Jag kan inte ens drömma om träning. 

Så om kroppen fungerar så, borde jag inte kunna springa upp och ner för trappan och visualisera att jag vilar och djupandas och på så sätt lura kroppen, att tro att jag vilar när jag i själva verket tränar. 

Men av någon anledning verkar det inte fungera den vägen.

När allt är idealiskt så samarbetar kropp och sinne.  Sinnet vill hoppa flygskärm, och kroppen hänger med.  Ibland så vill kropp och sinne olika saker.   Sinnet kan bli nedstämd, vill inte röra sig, och vill bara ligga ihopkrupen i en säng.  Kroppen har inte så mycket att sätta emot,  även om kroppen hade mått bäst av att röra sig.  Man kan kalla det ångest också.  Man har en kropp som fungerar, och som vill, medan knoppen och sinnet är så nedstämt att den vägrar utnyttja kroppens kapacitet.

Jag har själv en kropp.

Jag har ett sinne, och en knopp. 

Ibland känns det som om det förs ett krig inom mig. Jag hade tänkt att åka och handla. Dels för att jag ville ut...ibland vill man bara ut.  Och dels behövde jag handla lite.  

Går upp ur sängen, sätter på mig skor och kläder....och inser att jag inte kommer någonstans.  Troligtvis har jag missat att ta en amosyt för det var lisebergskänsla.  Barnen får helt enkelt klara sig på det som finns.  

Ibland får jag insikter.....och jag har fått en insikt,, och det är att om jag inte gör något annat under än dag än att ligga i sängen, så kan jag gå ut med hunden 3 gånger.   Och jag ska gå ut med honom nu.  För jag gör inget annat än att slappa i sängen.  Annat blir det när jag får mitt Annie Sloan Chalk beställt, då ska jag måla.   Men nu ska hunden få sitt. 

Så länge benen kan gå..........

Just nu kände jag för att skriva.

Den här veckan har varit en väldigt smärtsam vecka för mig.  När jag förklarar för andra hur smärtan är så är det svårt att sätta sig in i det.  Vissa vet hur det är att ha migrän.....och om jag säger att min helvetessmärta är tio gånger värre än migränen.  Sedan visar det sig att det finns migrän i olika nivåer också....det visste inte jag. 

För mig har migrän varit auroa ( synförändringar, svarta fläckar, blixtrar, tunnelseende osv),  illamående. Jag tål varken ljus eller ljud.  Ett mörkt rum med kudde över huvudet, och inga rörelser för då kräks jag. Denna aouran har jag minst 1 timme innan eller ibland under hela migränattacken.  Sedan kommer huvudvärksfasen,  den är lättare att hantera än auran.
Men tydligen finns det människor som säger sig ha migrän, men de kan ändå fortsätta jobba,  och oftast räcker en ipren. Det är inte min definition av migrän. Migrän blir man utslagen av.  Finns ingen chans i helvete att man kan jobba med migrän.  Sedan finns det dem som lider av den migränen jag har....och de har svårt att förstå hur man överhuvudtaget kan överleva en smärta som är tio gånger värre. 

I videobloggarna nedaför berättade jag att vi kommit fram till att Stesolid fungerar på mig.   Den tar helvetessmärtan.

Jag pratade med en syster på neurologen och hon hade jättesvårt att förstå att stesoliden tar bort helvetessmärtan. För hjärnan är ju ingen muskel.   Kan hjärnan krampa? 
Jag reagerar ju inte heller på stesoliden som folk tror.  Jag känner mig mänsklig, nästan frisk.. Smärtfri.....tills ME;n påminner mig att jag är långt ifrån frisk.

Men nu har jag haft närmare en vecka utan stesolid.  Jag har fått klara mig på enbart citodon....lindrar lite....lindrar fibro....har ätit maxantalet om dagen.  Och det som fascinerar mig lite är hur snabbt kroppen vänjer sig.

I 1,5 vecka tog jag stesolid på morgonen och var i sådant bra skick jag kunde gå ut med hunden..hjälpa ungarna.

Och nu mindre än vecka utan stes....och jag upplever smärtan som värre än innan.  Jag tänkte att jag borde vara van. Jag är van vid att ha ont.  Men nu.....flera gånger har jag vart på väg att ringa ambulansen....inte för att det är akut, inte för att det är farligt...men för att få nåt mot det.

Jag är inte jag längre.  Jag vet inte hur jag ska komma överens med denna sjukdomen. 

Jag är impulsiv, otålig, rastlös, saker ska hända, och jag blir urtråkad ganska fort.  Det är ADHD;n som spökar.

Sedan en månad tillbaks har jag fått mensvärk.  Bara det att jag inte har någon livmoder.  Först trodde jag det var ägglossning, men det håller inte i sig så länge.  Nu har jag kramper i livmoderstrakten....små förvärkar.   Så nu pimplar jag ipren och alvedon.  Lindrar något, men inte som stes. 

Nu till det som jag tänkt tala om i nästa videoblogg, men jag orkar inte prata. Visst sluddrar jag lite?

Mediciner fungerar olika på olika människor.  Vissa upplever en god smärtlindring på alvedon.  Alvedon för mig är ett sockerpiller.  Har aldrig funkat.  Ipren funkar mot mensvärk, och feber.

Attarax säger många ger en bra sömn,  för mig är det sockerpiller.  Funkar inte alls.  Förstår inte funktionen alls.

Sedan har vi de sk lyckopillren, de antidepressiva.  En del fungerar, men ger så stora biverkningar att det inte går att överse.  För andra fungerar dem utmärkt.

Så har vi de där farliga medicinerna, de som läkarna ogärna vill skriva ut. De beroendeframkallande.  Vad man ofta inte berättar är att de sk antidepressiva kanske inte är beroendeframkallande i den mening att du måste ta fler för att uppnå sammma effekt,  därmot är de ett helvete att sluta med.  Läkarna kan säga att man trappar ner.....vad de missar att tala om att man kan få sk utsättningssymtom flera år efter att man slutat med de antidepressiva....men de skrivs gärna ut.

Stesolid därmot, räknas som en farlig, beroendeframkallande drog.   Den kan till och med ges som sömntablett. 

När jag tar det så händer.....en massa, fast inte vad läkarna tror. 

10 mg stesolid tar bort vibrationerna inom mig,  den där vibrationsplattan jag pratade om.  Jag vet inte om vibrationerna och rastlösheten är samma sak, men 10 mg gör mig lugn i kroppen.  15-30 mg tar bort helvetesmärtan.  Helt.  Jag är smärtfri, så när som på vissa nervsmärtor som hör till fibron.  Men jag är så gott som smärtfri.  Och känner mig nästa frisk.....dvs tills jag reser mig upp och man märker att balansen är....någonstans där den inte ska vara.  Jag går ju som ett fyllo.....och innan någon nämner något om att stesold kan ha den effekten så har jag den effekten oavsett vad jag tar eller inte tar.  Den här veckan har jag fallit kanske 6-7 gånger.   Amosyten....som egentligen är till för åksjuka, illamående....har visat sig ha en positiv effekt på yrseln också. Jag är inte alls lika yr. 

Hade jag haft råd hade jag gått till en funktionsmedicinare, men det tillhör alternativmedicin och det är DYRT.  Därför håller jag mig till läkare.   Men jag tror jag hade mått bättre om jag kunna gå till en Osteopat här i orten, och en näringsterapeut.

Jag tror jag tillhör den lilla skara som steso faktiskt för mer bra än dåligt för.  Men eftersom den är beroendeframkallande så får man ju göra uppehåll då och då....den stora frågan är....vad ska man göra när man gör uppehåll?  Jag känner mig ganska säker på att endera dagen....om jag får uppleva helvetesmärtan för ofta eller för länge.....att då gör jag något dumt. Bara för att få det att sluta.....och då kan jag själv tycka att jag är hellre beroende än tar livet av mig för att jag inte kan leva med smärtan. 

Jag gjorde en tredje videoblogg, men blev störd hela tiden, så början kommer här överst, och slutet nederst.