Det är extra illa idag. Jag vet inte riktigt varför.  Ångesten sliter och vill inte släppa.

Förnuftet säger att jag ska arbeta med kroppen och inte emot den.  Men viljan den vill något helt annat.

Egentligen borde jag vara nöjd med dagen.  Den har gått bra.   Barnen har varit så snälla. 

Jag har under två dagar i rad fått höra att jag är värdefull av mina barn. 

10-åringen sa: att du är värdefull som mitt lego och de kan inte göra något heller.

- Men om du fick välja mellan lego du kan leka med och en mamma som inte kan göra någonting, vad skulle du välja då?

- Dig mamma, du är mest värdefull, så kramade han mig.

Och igår sa 14-åringen att han älskade mig.  Jag storknade.  Jag kan inte minnas när jag hörde någon av mina barn säga att de älskat mig, eller uppskattat mig ( såvida de inte fått något för det) .  Men aldrig spontant. 

Oftast är jag världens sämsta mamma,  idiotmamma och såna grejer.  Men under två dagar i rad har de visat sin uppskattning bara att jag finns. 

Men det går inte att komma ifrån....och jag vet att det sitter människor som är långt sämre än mig, men det känns som ett fängelse.  Jag kan/bör inte köra bil annat än i nödfall.  Och jag kan i allra bästa fall gå en hel kilometer.   Jag går ut med hunden, korta sträckor.  Ibland försöker jag leka med honom, aktivera honom, men det kräver så mycket energi av mig att jag blir helt slut.  Då får jag välja mellan promenad eller aktivitet.  Oftast blir det den korta promenaden för han måste få chans att göra sina behov.

Jag kan inte längre sitta med hela familjen och titta på teve, kan inte gå på bio.  Eller jag kanske skulle kunna gå på bio om jag blev avsläppt precis utanför. Jag sitter i fängelse. 

Jag studerade, jag fick ett bra jobb som jag trivdes med.  En bra lön. Så blev jag sjuk.  I välfärdssverige.  -10000 kr bums.  första sjukpenningen.  Sedan efter 1 år, så sänks sjukpenningen ytterligare. - 11000 kr.  Kanske mer.  Och skulle det bli fråga om sjukersättning.....6000 kr kanske?   Om man har tur.   Sjukersättningen räknas nämligen de sista 5 årens genomsnittliga inkomst....och har man varit sjukskriven i 7-10 år som vissa har....då blir det inte många kronor i sjukersättning.

Så fängelse med andra ord. 

Nu har jag ju hamnat i en depression, en riktig sådan, där jag faktiskt kan se många anledningar till varför jag skulle gå till veterinären för avliving. Nu är jag ju människa, så jag har ju inte den rätten.  Därmot så kan jag tänka mig att våran regering tänker passivt självmord.  Vi ger de sjuka så lite som möjligt att leva på, de måste  kämpa för sina rättigher om de vill ha dem...och med lite tur så orkar de inte....eller så har de inga anhöriga som kämpar för dem.....problemet löst.

Jag har ingen primär depression, alltså min depression beror inte på att jag inte vill leva, den beror på att jag vill leva.  Min depression beror på att allt som gett mig glädje och tillfredställelse har tagits ifrån mig.   Min frihet är borta. 

Måste förlita sig på andras välvilja.   Och det är inte så att grannen kommer över och frågar," jag ser att eran trädgård ser misskött ut, får jag sköta om den". 

Ibland har jag funderat på om jag ska annonsera på facebook "Trädgård utlånas".  Det måste ju sitta en massa tanter och farbröder i lägenheter och bara längta efter en trädgård att ta hand om.  Ta hand om våran.  Helt gratis.:-)

Det är klart att jag kan gå till farbror doktorn och få antidepressivt, stämningshöjande, med mängder av biverkningar.  Men jag vill inte.  Jag vill inte ha mer antideppressivt.  Hade jag inte haft ME så hade jag fixat det här helt själv.   Nu har jag ME.  KILL ME!!    Dubbelt budskap där. 

Jag har fått ett annat negativt budskap också.  Jag har ju misstänkt det en längre tid, men efter bortagandet av livmodern har jag utvecklat IBS och läckande tarm.  Låter läskigt.   Så första steget är att sluta äta mjölprodukter, och helst även mejeriprodukter....what the fuck!  liksom.  Positivt är att jag är aldrig hungrig.  Jag kännner inte hunger längre.

Maten smakar inte heller speciellt.  Jag är grymt sugen på sushi därmot....

Så går jag ner i vikt med mitt nya en-två måls diet.   Eftersom jag inte är hungrig äter jag ju inget förrän mannen kommer hem och lagar mat.  Ibland får jag äta lite bara för att yrslen kanske beror på lågt blodsocker, då kan jag äta lite fil och musli.....men det får jag tydligen inte göra nu. 

När jag vägde mig nu så vägde jag bara 100.4 kg

Så snart nere på under 100 kg.  Vägde 108 när jag slutade med Mirtazapin i juli.  Och sedan har vikten inte rört sig ett smack....förrän för några veckor sedan när jag glömde av att äta.  Och jag mår inte dåligt av det.   Att inte äta alltså.  

Jag åt 5 kokta ägg nu i eftermiddags, när de andra åt varm macka...som jag inte längre får äta.

Det som är så deprimerande är att nu när jag inte kan göra något utan att kollapsa, vilket jag gjort två gånger idag. 

Men jag har iallafall satt upp julpanelerna.  En dag i förväg :-)   Tanken var att jag skulle stryka julpanelerna idag, vilket jag skrev tidigare i bloggen.  Men det slutade i maxpuls och jag förekom svimning med några sekunder. 

Så min gulliga man strök panelerna utan att jag vissste om det.  Och kom upp med nystrykna paneler.  Och jag satte upp alla idag.  Så kanske det hinner bli jul till jul iallafall.

Jag har kommit på att jag behöver en slav.  En slav som tillber mig och gör vad jag ber om. Tvätta fönster, dammsug, tvätta kläder,  hylla mig med gåvor.  Jag vill känna mig som en Gudinna.....för en dag eller två.   Fast jag kan tänka mig att det är ganska beroendeframkallande. 

Jag har en massa ideér på vad jag vill göra.  Det finns inget stopp på ideérna,  men jag kan inte genomföra dem...och när jag försöker....så går det bara åt h-e och då blir jag sur och maktlös.   Jag blir som en trotsig treåring.  Om jag inte får springa, då måste jag bara springa.   Blabla.....jag kan hålla på i evigheter.  

Tidigare var jag bra, jag hade ett bra självförtroende även om självkänslan inte var något vidare.  Nu har jag varken självförtroende eller självkänsla.  Jag är inget vidare bra på det här med att vara sjuk.   Ibland så vaknar jag och känner mig frisk...och efter ett tag talar kroppen om att ....tja det kan du ju alltid drömma om.

Det blir en tidig lördag för mig.  Jag har av någon anledning ett enormt behov av att sova.  Imorgon är en annan dag.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag tror aldrig jag haft problem med verkligheten.  Det har varit fantasi, eller verkliget.  Sant eller osant.    Men på senare tid jag har misstänkt att jag inte har sån koll på verkligheten som jag har.   Eller kontroll på verkligheten.  Men det bö...

Jag har många år haft adhd. För mig har det inneburit att jag påbörjat en mängd projekt.  Jag har en rastlöshet som är svår att beskriva.  Jag har alltid en kroppsdel i rörelse.  En viftande tå,  ett vickande finger, eller en viftande fot.  Jag är al...

Verktyg låter kanske som en knepig rubrik, men jag tänkte berätta lite om hur jag hanterar smärta och ångest. Alltså dela med mig av lite verktyg.   Värk och smärta har varit en del av mitt liv sedan jag var 12 år.  Det var då jag började få ...

Psykisk ohälsa läser man mycket om nuförtiden.  Det är idag lättare att lida av psykisk ohälsa än för 20-30 år sedan.  Lättare är det ju inte, men mer accepterat.  Åtminstone är det vad jag vill tro.    Jag har ME,  det är en autoimmun neurol...

Det är ett ganska allmänt tankesätt att om man sover dåligt så tar man igen den sömnen.  Det är alltså ingen fara att missa en natts sömn eller två.  Det tar man igen.....sägs det.    Och det finns många råd när man inte kan sova.  Det jag hört ...