leva-just-nu

Alla inlägg under oktober 2013

Av ME Mamman - 30 oktober 2013 18:18

Idag kommer denna bloggen handla om ME/cfs.....den sjukdomen som jag så innerligt hoppas att jag inte lider av. Tyvärr brukar jag inte ha rätt. 


Introduktionen







Och det som känns mest relevant för mig och de som faktiskt är intresserade hur det här påverkar mig.  Våran mest kända ME-sjuka kvinna nämligen Pernilla Zertraeus






Jag ska inte säga att jag sett allt i sin helhet.  Men jag hoppas att alla läkare, och alla människor tittar på detta och tar till sig denna allvarliga sjukdom.

ANNONS
Av ME Mamman - 30 oktober 2013 13:22

Det är inte så lätt som det verkar.


I går hade jag en full upp dag.  Jag hade en kurs i Mediyoga på nästan 2 timmar, och efter det en session med kuratorn.

Sedan en snabb sväng in på Ica Maxi.  Åkte hem,  Mådde bra men det kändes som jag sprungit marathon.

Jag började känna febern komma och tänkte "jävlar!"   Jag har nämligen tid hos sjukgymnasten idag. 

Så strax innan 19 igår kväll låg jag och sov. 

Vaknade runt 7, försökte somna om, den det gick inte.  Början till huvudvärk, men inget genombrott. Så i ren ångesthantering gick jag ut en sväng med honom.  Det känns altid bättre i mig om han får komma ut på morgonen istället för att behöva vänta till lunch.


Hur som haver, vi gick ut och det gick bra.  Gick mindre än en km denna gången.  När jag kommer hem så lägger jag mig igen.  Somnar och vaknar runt 11. 

Och det är nu problemet med pacingen kommer.  Jag har vart och ätit frukost.  (vissa kalla det lunch).  


Ropar upp 14-åringen för att han måste gå ut med hunden igen.  För även om jag vill det....då tar jag mig inte in till Enköping,  till sjukgymnasten. 


Jag har ett nytt mål i livet nu också.  Jag ska skriva ett schema när mina meditations och mindfullnesspauser ska vara lika viktiga som om jag hade möte med kungen.

Jag ska även leka talpedagog.  10-åringen kan fortfarande inte säga R,  och eftersom skolan inte har talpedagoger så får väl jag vara en då.  Pedagog är jag iallafall.  15 minuter dagligen borde jag väl orka ägna mig åt min son på ett mer koncentrerat sätt.


Ett annat mål.  Julen!

Brukar alltid vara SEN med julen och julklappar.   Men nu när sonen går ut med hunden skall jag titta efter vad vi har i form av ljusstakar.  Förra året har jag nämligen minnet att de flesta var trasiga och sönder.   Så i november påbörjar jag julen.  Då kanske jag redan runt jul har blivit färdigt med julpyntningen....Det är alltid skönt att ha ett mål att drivas mot. 


Och mina mål är nu

15 min talträning med 10-åringen

1 h mediyoga/meditation

och 15 minuter förberedelser inför julen.   Visst är jag på G!  Men nu måste jag snart rusa...först ner till källaren för att se vad vi har i julgrejer och sedan till bilen för att åka till Enköping.


Det känns bättre, och inga antidepressiva, dock enstaka stesolid..   Men inte många....inte alls. Folk pratar om det som om det vore herion........men de säger inte samma sak om rökning. Hm....Rökare skadar sig själva och andra.  Stesolid gör att jag mår förhållandes bra och jag skadar ingen annan.  Men ändå är det farligare än herion.  Det går inte ihop. 


Men tänk om det är EP jag har.  Tillsammans med ME;n då, men ändå.....om man kan medicinera bort yrsel, frånvaroattacker, svimningar och all denna elektriciteten i kroppen.  Tänk om det kunde bli lungt.  Vad häftigt!


ANNONS
Av ME Mamman - 29 oktober 2013 05:50

Jag är helt säker på att jag som nyfödd bebis såg ut som andra bebisar. Och jag var säkert som andra barn.  Men någongång efter att jag själv fått barn då började knivarna växa.  Jag vet inte var. 

Jag tror jag skulle kunna kallas mrs Knife, om jag varit gift vilket jag inte är.  Just saying!

Jag hade i sann anda att hur svårt kan det vara med en vit vecka.  Tills kniven vreds om runt livmodern.....som jag ju faktiskt inte har kvar.  Och min man hade inte med saken att göra, han hade gått till jobbet.  Så det inte blir missförtånd.


Men kniven vrids om och jag hamnar på alla fyra.  Innan dess hade huvudvärken börjat, och där skyller jag fullt på mannen som har en rakapparat som låter om en jävla sågverk.  Kl 05. på morgoen.


 Så knivar i huvudet och knivar som vrids runt i livmodern.......jag försökte djupandas.  Försökte, men då kom en kniv rakt in i ländryggen. 


Om någon kommer och attackerar mig med knivar i magen, svanken, och huvudet, så hade det nog resulterat i grov misshandel.   För att kunna djupandas krävs det att magen liksom är med.  Andas in spänn magen, andas in och spänn lungorna och andas långsamt ut.   Det hjälper.

Migrän.  Spänningsvärk.

Men det hjälper inga knivar i magen. 

Det är mer andas in, jävlar, skrik, vrider sig dubbel och håller andan.  


Så min vita vecka.....har blivit grå.   En citodon, stesolid och amosyt.  Och se där.  Kramperna ger sig.  För jag har börjat misstänka att det är mer kramper jag har en ren smärta.  Smärtstillande hjälper inte,  muskel och kramplösande hjälper.  Och för idag får de göra det.


 

Alltså jag älskar Wolverine.  Han är sexig, attraktiv och farlig.  Men varför i helvete ska han in i mig att göra.  Vad är det med min kropp och dessa knivar, eller kramper....eller vad det nu är. 

Men jag ska jobba tillsammans med Wolverine, så länge det är honom det handlar om så kan vi nog komma överens.

Om han bara drar lite ömt med sina knivar över mig så kanske det rent vore upphetsande, men ge fan i att karva upp mig! 

För jag tycker egentligen om dig, men var lite snällare.  Inte så hårdhänt.


Nu när det värsta gett med sig så ska jag försöka sova lite till, för idag har jag en fullspäckad dag med mediyoga och kuratorsbesök i Enköping.


Och Wolverine!   Be nice!  Lägg ner knivarna.  Det är inte kul. 

Att vara en av de sexigaste män alive så...be nice.  Jag kan tåla tuffa tag men, låt för helvete bli livmodern, och huvudet, och resten av kroppen också.  Åtminstone om du måste använda knivarna.   Jag har annat att göra än att ägna min tid åt dig....såvida det inte är på teve och du inte kan göra mig illa.  Dessutom gav du mig en grå vecka...den skulle vara vit!


 


Av ME Mamman - 28 oktober 2013 17:19

Igår genomgick jag en av de värsta dagarna i mitt liv.  På allvar. Och det gällde inte fysisk smärta, den var psykisk.

Ångest av värsta nivå.  Jag har en massa konstiga, knepiga tankar.  Som att jag inte är värd något.  Alls. 

När man är prestationsmänniska som jag är...var och sedan förlorar allt, allt det där som är roligt, inte ens något som är nyttigt.  Man kan säga att för femtioelfte gången räddade hunden mitt liv.


Jag vaknade och kände...Fan heller!! 

Jag kan inte sälja hunden, det är att ge upp. Ge upp livet. Och ge mig själv tillåtelse till det. 

Jag var så djupt nere i det svarta hålet att...jag kunde gjort slut på allt där och då. 


Jag vaknade, smärtfri.  Full av ångest men smärtfri.  Ingen fysisk smärta.  Och jag började tänka.....även om läkaren som kränkte mig som satan i fredags så kanske han hade rätt. 

Smärtstillande hjälper bara om man har ont då och då.  De hjälper inte vid kronisk smärta.  Den dunderkombon jag har fått kommer hjälpa kanske en vecka till.  Sedan måste jag öka och öka igen. Det går inte.

Så kom jag på att är bättre och tåligare än många andra på att hantera smärta. Smärta som får gemeneman att fara till akuten för fara för livet.   Jag kan, om jag får möjlighet, andas och meditera bort ett migränanfall.  Åtminstone huvudvärken inte auran, elller illamåendet.  

Och jag kan ju också faktiskt även hantera helvetessmärtan.  Jag tror det inte där och då,  men jag överlever gång på gång.   Så jag kom till insikt.


Jag tar läkaren på orden, och jag tar en vit vecka.  Inga feber nedsättande, inga ångestdämpande om inte livet står på spel.  


Igår pratade jag och min sambo om att sälja hunden.  På allvar.  Med barnen.  Han kan få det mycket bättre någonannanstans.  Samtidigt visste jag,  vet jag.....att när hunden försvinner så försvinner jag.   Jag har två stycken som tillfredställer mig här i livet, den ena är hunden, med all den kärlek han ger och allt han tillför.  Det är han som gjort att jag tagit mig igenom den här perioden.  Och han ska fortsätta ta mig igenom perioden tills han dör av ålder eller sjukdom.

Den andra tillfredställelsen....nämner jag inte av  hänsyn till min man.  Men det är en siffra ;-)


Så med detta sagt så var jag på botten igår, den absoluta botten, och nu ska jag kravla mig upp.

Med början att faktiskt försöka inte ta antidepressiva.   Jag har tagit mycket olika antidepressiva i mitt liv.


Lyrica=  Sucidial,  innan jag fattade att det var en biverkning, och dessutom ett preparat man måste ta mer och mer av för att få effekt.  Borde vara narkotikaklassat med andra ord.  Jag slutade cold Turkey, eftersom jag inte hade stöd av läkare. Abstinensen var ett helvete.  

Certalin= ingen effekt alls

Certralin=  biverkningar av helvete...Det var som att ha ME? Hm....
Venlafaxin=  Äntligen jag blev piggare, orkade jobba, positiv, men samtidigt känslomässigt död.  Jag blev inte ledsen när mormor dog, Jag trodde det var mig det var fel på.  Det var venlafaxinet.   Kärlekslivet =dött  Jag kände ju inget.  Jag var en robort.
Slutade med Venlafaxinet för att jag ville sluta med sömntabletter.  Efter 2 veckor utan sömn så är man ganska....körd.

Träffade en läkare som ersatte venlafaxinet mer Mirtazapin och sertalin.  Och nu jävlar började det hända saker.


Jag blev en sexuell varelse.  Jag kunde sova på natten.  Mådde faktiskt ganska bra, om man tar bort ME-symtomen då. Det var bara det där lilla de glömt att nämna som biverkning.  Viktökning! 

Och när man kämpat för att gå ner 15 kg under lite mer än ett halvår, så är 25 kilos viktuppgång på mindre än 3 månader inte speciellt kul.  Så då slutade jag med Mirtazapin och hoppades på en spontan viktnedgång.  Men icke. 


Så i fredags när jag var akut hos läkaren som kom att handla om mer om ME och Fibromyalgis existensberättigande och att jag missbrukade för att jag tagit lite mer än ordinerat.  Det enda antideppressiva han kunde komma på var Voxra.  Biverkning: Viktminskning ( skall ej ges till redan smala personer)  JA!

Ingen sexuell dysfunktion JA! 


Men vad som glömdes av i hastigheten är att detta inte skall ges till personer med krampbenägenhet.  Okej, jag har ingen konstanterad EP.  Men jag rycker som om jag hade EP på nätterna, för att inte tala om skakningarna inombords ( dem ingen ser) 

Använde Voxra i två dagar och insåg sedan att....nej.....såvida jag inte kan kombinera detta med muskelavslappnande och kramplösande ( Stesolid) så är det inget för mig heller.


Summasummarum;  Inga fler läkemedel för mig.  Inga antideppressiva,  inga regelbunda smärtstillande.  Jag vet att jag kan hantera det.  Med lugn och ro....vilket kanske inte är den bästa veckan att börja med på höstlovet med 3 barn hemma.


Jag ringde min kurator, som är hur härlig som helst.  Jag fick en akuttid imorgon, och hon skulle se till att min läkare skriver på det medicinska underlaget som behövs för att arbetsterapeuten ska kunna få saker i rullning vad gäller elskootern.


Jag klättrar uppåt, det går långsamt men om jag inte är för dumdristig ( vilket jag har en benägenhet att vara ) så ska jag klara det här , men hund, familj och allt.   


Av ME Mamman - 26 oktober 2013 21:22

Jag har velat fram och tillbaks. Skriva eller inte. Publicera eller inte.


Förra veckan hände något som var väldigt jobbigt för mig.  Rent mentalt. Psykiskt.


Om vi tar bort hela ME-skiten, och så tar vi bort fibroskiten, och huvudsmärtan, så träffade jag en astmaläkare till min son som var totalt i avsaknad av empati.  Utan att gå in på vad som sades och hände, så  utlöste detta ångestattacker hos mig.

När jag går ångest så gråter jag, och gråter och gråter, hyperventilerar, kan inte tänka, varje muskel spänns och jag vill....slåss.  Jag vill skada någon.  Eller så gör jag något annat väldigt impulsivt.


Så jag nallade i den medicinlådan som jag fått för att hantera min helvetesvärk. 

Jag inser ju själv att  jag inte kan nalla ur det som ska hjälpa mig att hantera helvetesvärken.


Så jag ringde och bönade om en tid på VC.  Naturligtvis fanns min husläkare inte tillgänglig ( fullbokad som alltid)  utan jag fick hålla mig tillgodo med en annan.  Och jag har bra erfarenheter av deras läkare på den vårdcentralen.  Alltid blivit väl bemött, känt mig respekterad.


Läkaren jag träffade på idag.....jag är så nära att yttra hans namn här på bloggen, så att ingen med fibromyalgi, EDS eller ME/cfs behöver möta honom.   Men jag kommer inte namnge honom mer än som Läkare X .

Och idag har jag fått reda på att ME inte existerar ( hade ändå med mig ett stort häfte om ME) ,
inte heller EDS eller Fibromyalgi existerar som egna sjukdomar.

Så med andra ord lider jag av två kroniska sjukdomar som inte existerar.  Med andra ord är jag frisk!

 

Han var även vänlig nog att tala om att både ME/CFS och Fibromyalgi var sk attitydsjukdomar.  Så med andra ord så kan jag själv påverka mitt tillstånd.  Var glad och positiv.  
Jag gick dit för att jag hade ångest och för att mina pre-ME verktyg mot ångest inte hjälper längre då jag inte kan/ får träna. 
-Vem säger att du inte får träna? 
-Neurologen som satte diagnosen, och som sa att jag inte ska göra något som gör mig sämre.
Läkare X:  Det här ju inga riktiga sjukdomar och det enda en sån här diagnos gör är att göra dig illa.
Sedan pekade han på några meningar från primern som jag tog med mig från RME och talade om att sådana här föreningar inte vill en väl.  Diabetesföreningen gör gott för sina medlemmar men RME vill bara pacificera sina medlemmar.

 

Så fick jag rådet att istället för att promenera 300 meter som är min gräns, så skulle jag promenera 200 meter 7 gånger om dagen istället. 

Jag nämnde inte adhd;n för då vore jag väl bara ouppfostrad.

Fick iallafall testa en ny antidepp Voxra som kan ge viktminskning som biverkning och som inte ger sexuell dyfunktion som biverkning.
Vanliga biverkningar därmot är huvudvärk, illamående och kräkningar.
Tack och lov för Amosyten säger jag bara.

Något som inte nämdes var att om man har benägenhet för kramper, ryckningar och sådana där grejer som jag har.  Darrningar och skakningar inombords,  ibland känns det som om man står på en sådan där vibratormaskin, allt bara skakar.  Även om jag inte skakar synligt.


Och jag kommer ha en VIT vecka då jag inte får ta något som hjälper mot smärtan. Tack och lov behöver jag bara stå ut en vecka till jag träffar mig riktiga husläkare.
Jag gick därifrån gråtandes och sa till honom att INGEN vore gladare än jag om det inte vore ME och jag kunde sätta igång med träningen igen.
Men han ville inte gå så långt att tala om för mig att jag skulle börja träna, för jag sa att blir jag sämre så stämmer jag honom. Sista gången jag träffar den läkaren!!

 

Jag är en person som vill må bra.  Jag vill kunna hantera livets svårigheter utan att behöva ta en massa mediciner.

Jag vill vara den människan Läkare X föreslog.....risken är bara att om jag lyssnar på honom kommer jag sluta på hospice, inte orka prata, vara, se äta.  Jag kommer vara levande död.  Och jag hoppas vid Gud att andra patienter som har komplexa sjukdomar inte behöver träffa honom.  Han är säkert jättebra om man  har någon mätbar sjukdom som Cancer eller Röda Hund. 

 

Och nu väljer jag att publicera bloggen.  Och jag vill bara säga att efter att ha träffat denna läkare, så ÄLSKAR jag min husläkare, och nåde om han får för sig att byta jobb, flytta eller bli pensionär!


Av ME Mamman - 24 oktober 2013 15:06

De senaste dygnen har gått i sömnens tecken. Jag har sovit, jag har slumrat, jag har vaknat till och slumrat till igen.  De två sista dygnen har jag sovit runt 27 timmar.  Eller nåt  sådant.


Igår somnade jag redan vid 18-tiden. Vaknade vid 11-tiden.  Jag kände mig hyfsat bra.  Okej, med andra ord.  Och i brist på att jag inte är miljonär eller kan åka ner till Gekås, så tänkte jag att....jag åker till Karlssons .   Det går ju inte att jämföra med Ullared men det ligger ca 2 mil hemifrån, och ambitionen var ju en gång i tiden att skapa en ett nytt Gekås.


Men så gick jag upp och borstade tänderna...och det vinglade väldigt misstänkt.  Kände mig febrig också, så jag tempade mig men hade ingen mätbar feber.  Men jag är flexibel och bestämde mig för att vara hemma och ta det lugnt. 

Tills jordbävningen började. 

Min annars så kolugna hund började springa omkring och undra vilka som höll på att riva vårt hus.   Och jag sprang också omkring och letade.   Det lät som om man bombade untanför huset.  

 



Jag vet  inte om grannen höll på att riva sitt hus, eller om de borrade efter olja eller bara förde oväsen för rent nöjes skull, men en sak var säker.  

Skulle jag stanna kvar i huset så såg jag fram emot ettt av följande alternativ: 

1) En sjuhelvetes migrän

2) En sjuhelvetes helvetessmärta

3) Psykakuten


Av dessa tre alternativ valde jag....Karlssons. 

Jag tog med mig hunden i bilen, för han trivs mycket bättre där än hemma när de försöker banka hål på hjärnan....eller trappan...eller vad det nu var de försökte förstöra.

Jag åkte till Karlssons, gick en sväng med hunden.  Han älskar att gå där han inte brukar gå. Nya dofter och syner är jättekul för honom. För att inte tala om att han älskar att vänta i bilen. 


Jag hittade faktiskt ett par vinter skor till yngsta sonen, som mot alla odds passade ( med tanke på att han var i skolan).

Så villade jag omkring lite på Willys.  Jag svettades.  Jag vinglade.  Och mina muskler, eller de som en gång varit muskler darrade.  Så ja...jag kände mig febrig och influensaaktig, men när jag gör jag inte det.  Stod på Willys oh hade ingen aning om vad jag skulle handla.  Men jag köpte lördagsgodis iallafall. 

Satte mig i bilen och vart jättesvettig, skakig.   Så jag kom på att jag nog behövde socker.  Så jag åt mitt lördagsgodis och djupandades.  Åkte hem.  


Tack och lov hade 10-åringen kommit hem och bar in allt från bilen.  Jag går i på toaletten och tar tempen igen. 38,5.  Riktig feber denna gången. 


Så det är skillanden mellan att vara dig och mig, är att när du har 38,5 graders feber så är du hemma från jobbet.  Du har antagligen väldigt huvudvärk och ledvärk.  Bara tanken att ge sig ut att handla ter sig som  snudd på ....psykisk störd. För du kanske inte ens kan stå på benen när du närmar dig 39.  Troligtvis så kanske du yrar också,  ser troll eller ännu hellre en snygg halvnaken Brad Pitt.   Eller Ian Sommerhalder.


När jag har närmare 39 grader så funderar jag på om jag orkar gå ut med hunden.  Visst är jag vinglig, men vad fan...hunden är ju en livräddarhund.

Jag känner ju heller ingen större skillnad på om jag har 38,5 grader feber eller om jag har 37,2.  Jag är lika vinglig oavsett om jag har druckit en jäkla massa alkohol, eller om jag varit på Karlssons.


Skillnaden mellan dig när du har 38,5 graders feber är att du skulle nog inte komma på tanken att överhuvudtaget besöka vare sig Ica, Karlssons eller Ullared.   Jag väntar till att benen fungerar någorlunda, kan jag bara gå , om än så vingligt, så nog tusan kan jag ta mig till Ullared. Eller så störtar jag i sängen....det gjorde jag nu. 

Men yngsta sonen fick ett par skor.....och jag fick  lördagsgodis!   Eller vilken dag är det egentligen?

Av ME Mamman - 17 oktober 2013 21:19

Det tar emot att ens tänka tanken, men jag har hamnat i det stora djupa svarta hålet.  I det svarta hålet där ingen mening finns.  Jag avskyr det.  Jag är en sådan där som vill tro att man kan tänka sig bort. Tänka sig frisk.  Tänka positivt.  Se det lilla positiva i det stora negativa.   Jag vill vara en sådan.  Jag vill vara en sådan som kan rycka upp mig.  Som inte behöver medicin.


I min värld är jag närmligen oälskad.  I min värld duger jag ingenting till.  I min värld finns det bara två varelser som tycker om mig för den jag är.  De går på fyra ben.


Ingenting av det som tidigare fungerat när jag hamnat i sådana här tillstånd fungerar inte längre.  

Jag kan inte promenera.  Jag kan inte jogga. Jag kan inte storstäda.   Jag kan bara sitta och ligga.  Men jag kan inte acceptera.  Jag kan inte.


Min nya medicinkombo gör att jag inte har så ont längre.  Det borde vara bra nog, kan man tycka.  Men jag har tappat meningen med livet.  Det finns inte så mycket som håller mig kvar längre.  Så imorgon måste jag se till att jag får en akutläkartid så jag kan få något mot depressionen.  För det funkar inte.  Inget av det som tidigare funkat mot depp och ångest fungerar längre.   Och det värsta av allt är att det är pga den här jävla ME;n.  Hade jag inte haft ME;n hade jag satt upp ett träningsprogram.  Jag hade tränat livet ur mig...och när jag inte orkat med hade jag kört lite till.
Att göra det idag skulle vara samma sak som att sätta en kniv i hjärtat på mig.


En gång varje dag skall jag utöva mediyoga, eller åtminstone varannan dag.  Det får bli min träning.  Inte för att jag får blodsmak i munnen, men jag får förhoppningsvis ro.


Det är så mycket jag vill göra.  Jag hade planerat att åka till London med dottern när hon var runt 12-13 år,  bara hon och jag.   Idag är det oöverstigligt att åka till stockholm med henne.   Eller jag kan göra det en bra dag,  men då måste jag acceptera liggläge i ett par veckor efteråt. 


Isolation.


Jag kommer närmare och närmare ett beslut vad gäller hunden också.  Jag vet inte när jag får elscootern av hjälpmedelscentralen.  Och hunden förtjänar inte att leva så här.   Hade jag vetat att detta bara varit en begränsad period, och att jag blir frisk om ett år.  Men sån tur har jag inte.   Så jag närmar mig tanken att sälja min älskade hund, för att han ska få må bra. 


Men imorgon blir det en akuttid hos läkaren.  Jag måste bryta denna cirkeln. 


Jag vill inte börja med antidepressiva igen.  De  ger bara en massa biverkningar som viktökning, minskad sexuell lust, och yrsel.  Yrsel har jag så det räcker och blir över. 
Vet ni om antidepressiva som ger viktminskning och ökad sexuell lust som biverkning så får ni gärna hojta till.  För det vill jag pröva.

Av ME Mamman - 17 oktober 2013 00:18

Jag känner mig deppad och nere.  Så istället för att skriva något lägger jag ut någora av mina favoritlåtar. 



Favoritsången nummer 1, den går och och om och om här hemma.  Enda sången jag till och med sjunger med i.  Bara SÅ bra!



Jag är inget större fan av Justin Bieber men just denna sången älskar jag.



Den här texten tycker jag är underbar.  Jag får liksom rysningar.  Om jag någongång skulle gifta mig så är det denna sången plus den översta med Micheal Bublé  som ska spelas.


Sista låten är väl inte direkt inte en kärlekslåt, men den får mig definitvt att dra på smilbanden.  .
Ylvis med sin kärlekshyllning till Stonehenge :-)



Nu ska jag försöka lägga mig och se om jag kan somna och drömma om stonehenge.

Presentation


Jag är en kvinna med ME/cfs, fibromyalgi, adhd och fetma som försöker hitta verktyg att njuta av livet, trots att livet inte alltid är snällt.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7 8
9
10
11
12
13
14 15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28 29 30
31
<<< Oktober 2013 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ leva-just-nu med Blogkeen
Följ leva-just-nu med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se