leva-just-nu

Alla inlägg under juli 2013

Av ME Mamman - 19 juli 2013 19:51

Imorse åkte min man och barnen på semester.

Utan mig. 

Jag kan ju inte följa med.  Jag kan knappt gå och handla, än mindre ha kul på ett sommarland.

Jag är jätteglad över att de åker iväg, att mina barn får göra något denna sommaren, men ändock svider det i hjärtat.


Men jag får vara ledsen.  Jag måste inte tänka positivt hela tiden, det här är ju en jäkla sjukdom som gör kroppen till ett fängelse. Det vore ju konstigt om jag inte var ledsen ibland.


Något som är lite...jag vet inte hur jag ska uttrycka det, lite kul, ironiskt kanske, är de tankarna man kan få.


Igår morse hade jag en av de värsta huvudsmärtorna, en nivå 10, när 10 är det värsta man kan tänka sig och 0 är ingenting.  Jag kunde inte ens gå på toaletten utan jag låg och höll ena kudden under huvudet och andra kudden över huvudet.  Jag tryckte hårt, hårt för att hålla ihop skallen så att den inte skulle spricka och gå i kras.  Mitt i allt detta så får jag tanken " men jag har iallafall ett huvud att hålla ihop, det är det inte alla som har"    Eh..de är väl döda de som inte har huvuden  


I onsdags var jag på bio. Såg World War Z.  Rekommenderas!

Mitt under filmen börjar huvud skära, i samband med något högt ljud.  Nivå 7-8.  Djupandades, och försökte fokusera på filmen, vilket fungerade riktigt bra.  Då dyker tanken upp att vilken tur att jag har min morgonsmärta som ligger på 9-10, för att jag inte varit van vid den så kanske jag varit tvungen att lämna biografen.  Om jag varit en av de människorna som aldrig haft huvudvärk, de kanske rent av blivit livrädda för stroke eller något. 


Det är knepig galghumor tankar som kan dyka upp. 


När jag var hos husläkaren sist så sa han att det är nog min humor eller förmåga att inte ta allt på allvar som kommer rädda mig. Eller stjälpa mig.  Jag måste ta mina symptom på allvar, men inte så allvarligt att jag inte kan se det som är bra. 

Och jag har blivit så mycket bättre på att se det positiva i livet än jag var innan jag blev sjuk.  

Men samtidigt måste jag få lov att vara bitter, frustrerad och ledsen för att livet inte blev som jag tänkt.

Trycker men undan de känslorna så får det andra konsekvenser.  Det som är viktigt är att inte låta bitterheten, sorgen eller frustrationen stå i vägen för ljuset, glädjen, kärleken och humorn. Det måste finnas plats för allt. 


Men just i detta nu så tillåter jag mig att vara lite sorgsen för att jag inte kan vara en del av min familj, när de åker ut på roligheter.   Samtidigt som jag njuter av lugnet och ett glas rosé vin.


 
  

ANNONS
Av ME Mamman - 16 juli 2013 00:38

Det har hänt något som är väldigt jobbigt för mig.  Det är inget jag vill berätta om just nu, men det är lustigt hur snabbt kroppen reagerar vid psykisk stress.  Just nu brinner huden, och jag är väldigt beröringskänslig.  Det var i eftermiddags vi fick det dåliga beskedet, som kastat mig tillbaks flera steg i min personliga utveckling i kampen mot min sjukdom.


Jag har mer och mer börjat tänka på det som hände mig när jag var yngre.  Jag kommer dela med mig av händelsen här.



Det här hände för många år sedan. Jag skrev vad som hände då, men det var på papper och nu kan jag inte hitta det jag skrev, så än en gång ska jag försöka berätta vad som hände, eller vad jag upplevde, eftersom jag är inte helt säker på vad det var som hände. Jag skriver med mitt minne som hjälp, men jag är inte helt säker på tidsperioden.


Första gången jag såg henne var jag runt 11 års åldern. Det var mitt i natten och jag vaknade av att det drog kallt i rummet. Och mitt i rummet såg jag en skepnad. En kvinna med fladdrande hår, och vit klänning. Hon fladdrade, liksom svävade. Jag minns att jag blinkade, och blinkade igen, gnuggade mig i ögonen. Hon var kvar. Då skrek jag. Pappa kom in i rummet, och vi avfärdade det hela som en mardröm.


Några nätter senare, eller någon vecka senare såg jag henne igen. Hon svävade och det var kallt i rummet. Återigen skrek jag högt och pappa kom inspringande.

Återigen avfärdade vi det som en mardröm. När det hände den tredje gången så plockade pappa bort min spegelvägg. Jag fick inte heller läsa böcker om övernaturliga fenomen. Man försökte hitta logiska förklaringar till vad jag sett.


Jag hade bra kontakt med mina farföräldrar. De var kristna människor och var de enda som trodde på mig. Farfar och farmor berättade om en händelse jag själv inte minns. De berättade att när jag varit liten så hade jag följt med dem till någon gammal kyrka. Jag minns inte helt vad de berättade, men jag hade tydligen sett någon man i munkklädsel. Jag hade frågat dem varför han såg så konstig ut, men de hade inte sett någon som sett konstig ut. Senare utanför kyrkan hade vi sett en tavla...eller om det var en staty och då hade jag tydligen utropat ” där är den konstiga gubben”. Det var en munk som dött för mer än 100 år sedan, och han hade tydligen räddat en massa människor från någon brand, men omkommit själv. Som sagt, detta är inte något jag minns själv utan bara fått återberättat för mig.

Men farmor och farfar trodde på mig, och de var ganska säkra på att det inte var någon ängel jag såg.


Jag fortsatte se skepnaden då och då på nätterna, men utan att skrika eller ropa på mamma och pappa.


Jag köpte en hund innan jag fyllde 12, och hon sov med mig på nätterna i min säng. Det var ganska lugnt och jag började tro att det nog varit mardrömmar trots allt.

Tills en natt då jag vaknar av att hunden står på sängen med rest ragg och skäller ut i tomma luften. Stirrar på garderoben. Och där är hon. Skepnaden. Hunden vrålskäller och jag minns att jag kliver ur sängen men på fel sida så jag måste igenom skepnaden för att komma ut ur rummet. När jag springer igenom henne, vilket jag minns kändes som en evighet, där var det iskallt. Jag sprang ut i köket, och gömde mig i hundkorgen där vår andra hund fanns. Just denna händelsen lyckades mina föräldrar inte förklara.



En klasskompis mamma hade intresse för det övernaturliga, hon tyckte att jag skulle kolla upp om det varit någon som dött i lägenheten tidigare, eller platsen där våran lägenhet fanns. Det var något jag aldrig vågade göra. Tänk om....


Efter den episoden när hunden skällde rakt ut, var det ganska lugnt ett bra tag.


När jag var runt 15 år så vaknade jag av att det var svårt att andas. Jag vaknade och skepnaden var närmare mig än hon varit tidigare och det var iskallt. Hunden var inte i mitt rum, och jag minns att jag försökte skrika men inte fick fram ett ljud. Sedan svimmade jag, eller somnade om, jag minns inte. Men när jag vaknade igen var hon borta och allt som vanligt.


Sedan inträffar något som jag inte vet vad det är, om det är en dröm, eller ..ja vad. Jag upplevde det hela som en dröm. Jag är 16 år gammal.


En en gång har jag svårt att andas, öppnar mina ögon och skepnaden svävar ovanför mig i sängen. Det är kallt. Bröstet känns väldigt tungt och det känns nästan som om jag drunknar. Jag kan inte andas. Jag får inte fram ett ljud, det är som om jag håller på att kvävas. Drunkna. Frysa ihjäl, samtidigt.


Sedan känner jag värme, jag kan andas igen. Bredvid sängen står en man, mörkt hår, ögon som lyser som guld. Vacker. I mitt huvud hör jag att jag ska vara lugn. Han heter Marco, hur jag vet det, det vet jag inte.


Sedan utspelas någonting som jag uppfattar som en maktkamp mellan mannen och skepnaden. Skepnaden svävar ovanför mig, och mannen står bredvid mig, och håller en varm hand på mitt bröst, eller egentligen mellan brösten. Jag känner hur kyla och värme alternerar i min kropp. Ena stunden är det kallt, tungt att andas och känns som om jag kvävs. Andra stunden känner jag värme, jag kan andas med lätthet och jag känner trygghet.


När det kalla tar överhanden så hör jag mannens röst inom mig ” Andas, Lugn”

Efter vad som känns som en evighet så varar värmen i mig längre och längre. Jag ser hur skepnaden över mig...löses upp. Kvar står den vackra mannen som jag fått för mig heter Marco. I sängen, vid mina ben ligger hunden och sover, därför känner jag mig övertygad om att det här är en dröm. Annars skulle väl hon vaknat och skällt?


Marco lägger en varm hand över min panna och i mitt huvud hör jag ”Du är trygg nu, sov”.


Och så vaknar jag på morgonen med denna mycket starka dröm i minne.

Efter detta så såg jag aldrig skepnaden igen.

Inte heller mannen.


Men jag har ett minne från när jag var ca 19 år. Jag levde i ett förhållande med psykiska kränkningar, verbal misshandel och psykiska övergrepp, och jag försökte ta livet av mig. Jag åt en massa sömntabletter och fick åka ambulans till sjukhuset. Jag var medvetslös under hela ambulansturen har jag fått veta, men jag har ett minne att jag ”hörde” Marco i mitt huvud att jag skulle leva. ”Lev”. Och en varm känsla på bröstet.


Efter det, inget mer. Jag vet inte själv vad jag ska tro men jag dela med mig av min upplevelse. Och kanske få någon input om vad jag upplevde. Spöke, dröm eller var det ett andligt hot som avvärjdes av en skyddsängel?  

ANNONS
Av ME Mamman - 5 juli 2013 22:38

Inatt eller igår kväll fick jag en insikt. 

Jag sa adjö till mig själv.  Till den människan jag var.  Det är ingen idé att se tillbaks, att se den friska, aktiva Jag.  Den människan finns inte längre. 


Jag lyssnade på Glenn Harrolds app på min Iphone.  En hypnosmeditation som hette Heal your body.  Jag blev, trots ganska stark migränliknande huvudvärk, helt avslappnad.  Hur som haver, jag fick en insikt.


Mitt tidigare liv är inte så mycket att sörja egentligen. Jag har upplevt mycket skit, och även om min kropp varit friskare och jag har varit mer aktiv så har jag ägnat min tid att älta det förflutna och bekymrat mig för det förflutna.  Jag har haft mycket ångest, och.....ja....


Idag lever jag med smärtan bredvid mig, mer eller mindre.  Oftast mer. 

Jag har tidigare önskat bort smärtan.

Förbannat den.

Önskat mig vara någonannanstans, i någon annan kropp.  I en fungerande kropp. 


Jag lever med tröttheten och utmattningen. 

Jag har förbannat den.

Jag  har trotsat den.

Jag har känt mig frustrerad, bitter och besviken för att jag inte kan och inte orkar.


Men allt jag har gjort är att ha gjort mig själv illa.  Genom att önska något jag inte kan ändra på.

Allt jag kan ändra är mig själv.  Och igår började resan. 

Min resa.  Vart den går vet jag inte, men den började när jag insåg att jag kan slappna av fullständigt trots illamående, trots intensiv skärande huvudvärk.   

Det kan låta konstigt i andras öron, där sömn och avslappning är en naturlig del.  Men inte ens i mitt tidigare liv, kunde jag slappna av fullständigt. 


Idag låter jag andningen tar mer tid, än jag gjorde i mitt tidigare liv. Och jag har insett vilket kraftfullt verktyg andningen är i smärthantering.  


Jag har en pilatesring som jag köpte för ca två månader sedan. Innan min stora försämring, på den tiden då jag faktiskt trodde att jag skulle kunna komma igång med träningen igen. 


Jag har ringen i sovrummet.  Och bara hade den mellan knäna medan jag slösurfade, vilket är typ allt jag orkar göra just nu, inte ens läsa orkar jag engagera mig till.


 

Och jag insåg att det faktiskt är något jag kan göra utan att känna mig sämre. 
Träning för min del nu, betyder inre träning som meditation, smärthantering, att bara vara.


Jag tror det kan bli bra.  Kvällarna avslutar jag Glenn Harrolds hypnosmeditationer.




Presentation


Jag är en kvinna med ME/cfs, fibromyalgi, adhd och fetma som försöker hitta verktyg att njuta av livet, trots att livet inte alltid är snällt.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2013 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ leva-just-nu med Blogkeen
Följ leva-just-nu med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se