leva-just-nu

Alla inlägg den 1 november 2013

Av ME Mamman - 1 november 2013 22:24

När jag var ungefär 13 år så hade jag mitt liv planerat, enligt dagboken jag skrev då. 

Jag skulle gå samhällsvetenskaplig linje, och efter studenten skulle jag åka till USA och antingen studera på college eller som au pair ett år.  Efter det skulle jag åka till sydamerikas regnskog, med en otrolig snygg och modig man som kunde räddda mig från spindlar och annat otrevligt.  Sedan skulle jag komma tillbaks till Sverige, börja polishögskolan, och kanske någongång vid 25-30 års åldern bilda familj. 


Så blev det inte direkt.  Jag hoppade av gymnasiet och fick barn innan jag fyllt 18 år.  Men jag fixade det tillslut ganska bra ändå. Pluggade på komvux, en blandning mellan Barn och Fritid och Samhällsvetenskaplig.  

Jag hade ett väldigt jobbigt, destruktivt förhållande med barnets far, och det slutade med att jag vid 21 års ålder flyttade ifrån dem.  Inte med vilje.  Men antingen skulle jag tagit livet av barnets far och åkt i  fängelse, och mist mitt barn på den vägen.  Eller så hade jag tagit livet av mig själv, och då skulle fadern ha all makt.  Jag gjorde det bästa av det värsta.  Flydde.  Jag fick inte med mig mitt barn som då var runt 2 år.  Hela den tiden från 17 år till 22 var väldigt traumatiskt. 

Då när jag var runt 19 år var drömmen om att vakna upp och så hade barnets far dött.  Det gjorde han inte.  Och han har inte gjort något  dåligt jobb som far heller.  Det var bara att jag inte var inblandad i leken. 


Sedan träffade jag min nuvarande man, och drömmen då var ett familje liv.  Jag ville ha 5 (!) barn. Jag skulle föda på stående eller på knä, med så lite smärtlindring som möjligt. Jag skulle gå gravidyoga,  Jag hade så mycket planer.

  Först fick jag 6 missfall och sedan när jag var 24 år fick jag min första pojke. Det finaste som någonsin kommit till jorden.

Sedan förväntade jag mig ytterligare några missfall innan barn nummer 2 skulle komma.  Så vi började ganska tidigt. Planen var att pojken skulle vara runt 4 år när nästa barn kom....om det kom.   Men det tog på första försöket.


Graviditeten var ett helvete.  Jag har aldrig haft så ont någongång.  När jag var i vecka 32 åkte jag till specialförlossningen och krävde att de skulle ta ut barnet.  De vägrade förstås. Därmot lades jag in på avdelning och fick smärtstillande och något att sova på.  Jag fick även reda på könet för att jag skulle bilda ett band till barnet.  Jag fick reda på att jag väntade en liten flicka.   Vi hade redan bestämt namn till henne.  Något jag inte nämner här, men det var efter en karaktär i Isfolketböckerna kan man säga.

Av humanitära skäl snittades jag vecka 36, och bedövningen tog inte.  Smärtan går inte att beskriva i ord.  De hällde lokalbedövning i snittsåret, men det hjälpte inte.  Jag bad om att få bli sövd, men bedömdes att det inte var någon bra idé. Men jag höll mig vaken hela snittet och när jag fick flickan på bröstet så var all smärta glömd. 


Jag var ju barnskötare, hade vikarierat en hel del, men det visade sig att den här lilla flickan inte följde några handböcker. Hon gapskrattade när hon var runt 3 veckor.  Något BVC var omöjligt, men hon skrattade så hon kiknade.  Hon var även grymt svartsjuk, något som sades vara omöjligt det med.  Jag hade förväntat mig att tvååringen jag hade hemma skulle kunna bli svartsjuk på det nya syskonet.  Men det var tvärtom. Gallskrik så fort pojken satt i mitt knä. Gallskrik när pappan kramade mig.  Det var bara hos mig hon var nöjd. 


Och där kände jag att 5 barn nog inte var den rätta drömmen för mig.  Det var nog att ta hand om två barn, som dessutom inte sov.  Dottern kunde skrika i timmar.  Jag minns ett tillfälle....jag tror jag hade fått trean då...och hon ville inte att pappan skulle gå till jobbet.  Pappan gick till jobbet, och hon skrek. Och skrek. Ibland slumrade hon till, vaknade och fortsatte skrika....tills pappa kom hem 9 timmar senare. 


Så drömmen om att vara hemmamamma , sittta och pyssla och umgås,  byttes mot kronisk sömnbrist, troligtvis utvecklade jag väl tinnitus av allt skrikande också.  Trean var inte planerad.  Inte på långa vägar.   Jag hade till och med bokat en tid för abortrådgivning.  Men gynekologen glömde vända bort skärmen när hon gjorde ultraljudet.  Och då var det kört, när jag såg det tickande hjärtat kunde jag inte ta bort det.  Så hände det sig att jag fick 3 barn på nästan exakt 4 år,  det skiljde 19 månader mellan flickan och trean.  Och flickan lärde sig inte gå förrän  hon var 2,5 år.   Hon var svartsjuk.  Så svartsjuk.

Drömmen om familjen blev att försöka hålla näsan över utan.  Jag minns faktskt inte treans första år. Det är borta.

Jag minns att han inte ammade på dagarna, för att han blev attackerad av storasystern hela tiden.  Istället åt han hela nätterna,  och dagarna tillbringade han i bärsjal.  Jag kunde inte lägga ifrån mig honom för då var systern där och försökte göra sönder honom.  Jag hade inte klarat hans första år utan den 4 åriga storebroden, som tog sådant ansvar för sin syster. Distraherade henne, lekte med henne....allt för att jag skulle få amma lillebrosan.


Sedan börjadej jag studera, faktiskt mest för att ha en anledning att lämna barnen på förskolan.  Ibland vart jag inte ens på skolan utan var hemma och sov, njöt av lugnet. 
Det var dotterns problematik som gjorde att jag började studera det jag gjorde.  Specialpedagogik.

Ofta kändes det som om jag var mer lärare än mamma.  Hon pratade inte förrän hon var 5 år, men då kom allt på en gång. Som om hon aldrig gjort annat. 

Jag läste till lärare, och hemma var jag lärare.  Tecken som stöd, tydligörande scheman, och förberedelse som tusan.  Bara att gå till affären behövdes förberedas så hon visste exakt vad som skulle hända.  

Minns ett tillfälle vi skulle köpa skor till henne.  Hon var 4 år då. Förskolepersonalen hade förberett henne på att jag skulle hämta henne och lillebrosan och sedan skulle vi till skoaffären för att köpa skor. Allt gick jättebra.  Tills jag insåg att det fanns inga skor i hennes storlek.   Och där brast det.  För vi hade sagt att vi skulle köpa skor.  Hon drog i herrskorna, damskorna,och jag försökte förklara för henne att det fanns inga skor i hennes storlek.  Men hon skulle ha skor!

Jag fick bära henne skrikandes, sprattlandes slåendes genom köpcentrumet ner till bilen där jag med våld fick spänna fast henne i bilbarnstolen.  Hon gallskrek, och folk tittade på mig som om jag misshandlade henne.  Utanför bilen stod 3-åriga lillebrodern som själv fått köra sin sulky efter oss.  När jag åkte hem, flickan skrek som besatt, och min yngsta treåring satt tyst som en mus i bilen.  Har aldrig känt mig som en mer dålig mamma då.


Men tiden gick, barnen utvecklades...till det bättre.  Jag fick under min studietid och efter att praktiserat på skolan en idé att jag ville starta en egen skola för barn medn npf-svårigheter, eller främst autismspektrat.  Men för det så var jag tvungen att vara examinerad lärare,  och haft arbete och erfarenhet som lärare.   Jag läste en hel del om starta eget och.....tja idag hade jag haft kunskapen, erfarenheten som pedagog och chef attt starta en sådan skola.   Men livet ville annorlunda . Igen.


När jag insjuknade försommaren -12 så hade jag gått ner 15 kg,  jag var med i ett forum som hette 100 grymma Dagar.  Jag joggade, de första 2 km trodde jag att jag skulle dö.  Jag tränade på gym.  Och läste en bok som imponerade på mig.

Jag läste en bok som hette "Born to run".  


Och jag blev så imponerad.  De var ultralångdistanslöpare, de sprang 30 -100 mil.  Jag sprang då 8 km. Men jag blev imponerad.  Jag anmälde mig till tjejmilen.  Lite löst hade jag och en annan bekant funderat på att göra klassikern 2015 att det kanske var realistiskt.   Jag jobbade där jag trivdes,  hade bra lön, och livet lekte. 


Så får jag en magsjuka och efter den ändrade sig livet skarpt. Och även om mina drömmar inte blivit sanna, så är det viktigt för mig att drömma, att ha något mål att drivas mot.  Att känna mig nyttig. 


Kuratorn sa att jag har fått värsta möjliga kombinationen av sjukdomar. Adhd som gör mig energifull, och rastlös, och jag vill, måste göra saker.  Att jag kanske inte alltid fölföljde dem var ju en annan femma, men  jag behöver röra mig.  Långtråkighet är det värsta som finns.

Och som ME-sjuk så är långtråkighet det bästa som finns.  Man ska ta det lungt, Vila, meditera, leva i nuet.  Och jag har blivit bättre på det, det har jag.   Men jag har inte roligt.


Jag vaknar på morgonen, förhoppningsvis utan helvetesvärken, men nu har jag fått medicin som tar den iallafall. 

Jag går en LITEN promenad med hunden. 

Lägger mig igen.  Ibland somnar jag, ibland orkar jag surfa vilar mig en timme ungefär, och då går jag upp och kokar ägg.  Det är ungefär vad jag fixar i matväg numer. Käkar och måste sedan vila mig igen.   Jag har inte hur många skedar som helst att ta av. 

Innan barnen kommer hem från skola försöker jag ha utövat 50 min mediyoga......och det är min dag.  Det är den optimala dagen om jag inte vill bli sjuk. 


Drömmar, vilka drömmar har jag nu?  Att få elskootern så jag kan åka ut med hunden.  Jag har inga intressen som att måla, pyssla, jag vill träna. Röra på mig.   Och jag har den drömmen.  När jag får elscootern så kan jag ta promenader med hunden med de och kanske orka ett kort lätt pilatespass.


Men nu ska sova, och jag drömmer inte.  Jag somnar och sedan brukar jag vakna och då är jag ensam i sängen, för mannen åker iväg till träningen tidigt.   Men jag har drömmar, jag har bara inte ekonomi för det vad jag förstår.





















Presentation


Jag är en kvinna med ME/cfs, fibromyalgi, adhd och fetma som försöker hitta verktyg att njuta av livet, trots att livet inte alltid är snällt.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
        1 2 3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20 21
22
23
24
25
26
27 28
29
30
<<< November 2013 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards