Jag har inte mått så bra.  Känner att jag blivit försämrad. Igen.  Utan att denna gången veta vad som utlöst det.  Ofta vet jag exakt vad som utlöser mina försämringar.  Ibland kraschar jag, och kommer tillbaks.  Men numer så verkar det som om jag faller handlöst.

Jag har inga smärtlindrande kvar.  Jag har enbart naproxen.  Det är ingenting.  På mornarna har jag ställt klockan för att ringa till Vårdcentralen för att få en akuttid till min husläkare.  Men varje morgon är jag i fördåligt skick för att orka ringa.

Mina smärtstillande är sömnbrist.  Jag sover inte på natten.  Jag håller mig vaken.  Går inte och lägger mig förrän klockan är 05 på morgonen.  Det håller borta helvetessmärtan.  Men i längden är det ingen bra metod.  Kanske är det därför jag blivit sämre, jag vet inte.

Mitt sätt att hantera smärtan, ångesten och utmattningen har varit att fly in i teveserier.

Just nu intensivtittar jag på Vampire Diaries. Och jag älskar den.   Jag tittar på avsnitt efter avsnitt efter avsnitt. 

Det får mig att glömma smärtan.  Ångesten.  Jag drar till och med på smilbanden ibland.  Jag kan dock bli förbannad på Elena för att hon inte väljer Damon.   Jag är helt klart för team Damon.
Jag blev så besviken över att de inte valde Ian Sommerhalder som Christian Grey till Fifty shadesfilmen.  Så nu står hoppet till att de kommer filma Crossfire-serien, och att Ian Sommerhalder få spela Gideon Cross.

Men när jag gör pauser, går ifrån skärmen så kommer allt tillbaks.  Verkligeheten jag är i. 

I verkligheten har jag feber.

I verkligheten har jag ledvärk, muskelvärk, huvudvärk...ja ONT.

I verkligheten blir jag smärtsamt påmind om hur begränsat mitt liv har blivit. 

Och nu när jag inte har några smärtstillande att ta.  Eller ångestdämpande.  Eller muskelavslappnande.

Då är Vampire Diaries min drog.  Det hjälper mig att hantera verkligheten....genom att inte vara i den.

För jag vill inte vara i min verklighet. Den dränerar mig på energi och livslust.   Det blir väl bättre såsmåningom och jag antar att jag vänjer mig vid min försämrade status.

Och det är det som är så dränerande med den här sjukdomen.  När man tror sig att man lärt känna sin kropp igen, och acceptera begränsningarna, då händer det något så blir man mer försämrad.  Mer sjuk.  Den är inte statisk, den är inte stabil.  Den är djävulsk!  Och Vampire DIaries är hjälpen som tar mig igenom det just nu.

 

Ak

7 oktober 2013 07:22

Varma kramar/akj

 

Nilla

7 oktober 2013 09:28

Kan du inte kontakta din läkare genom mina vårdkontakter på nätet? Det gör alltid jag och det fungerar kanon och framför allt så slipper jag kasta mig över telefon i ottan för att försöka komma fram. Hoppas du snart får nya värktabletter. Kram

http://mittlivmedme.blogg.se

 

Lena

8 oktober 2013 18:20

Precis så gör jag också, tv-serie efter tv-serie. Jag har sett samtliga säsonger av Criminal minds, CSI (alla versioner), Bones, NCIS, True Blood, Once upon a time, Grimm, Supernatural, Hemlock Grove, Orange is the new black, Vampire Diaries, Sons of Anarchy, 24, Prison Break, och snart hela The Killing. Och detta bara under de senaste 1,5 åren... Har du bra tips på tv-serier utöver dessa? :)

Man behöver kanske en verklighetsflykt för att orka hantera livet. Förut när jag kunde läsa böcker så slukade jag bok efter bok, men nu orkar inte hjärnan med att läsa mer än korta snuttar. I perioder spelar jag också fåniga spel på facebook istället, just nu spelar jag Royal story och får timmarna att gå då barnen är hemma/vakna, kan ju inte titta på en massa mord och sånt då...

http://mefinland.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag tror aldrig jag haft problem med verkligheten.  Det har varit fantasi, eller verkliget.  Sant eller osant.    Men på senare tid jag har misstänkt att jag inte har sån koll på verkligheten som jag har.   Eller kontroll på verkligheten.  Men det bö...

Jag har många år haft adhd. För mig har det inneburit att jag påbörjat en mängd projekt.  Jag har en rastlöshet som är svår att beskriva.  Jag har alltid en kroppsdel i rörelse.  En viftande tå,  ett vickande finger, eller en viftande fot.  Jag är al...

Verktyg låter kanske som en knepig rubrik, men jag tänkte berätta lite om hur jag hanterar smärta och ångest. Alltså dela med mig av lite verktyg.   Värk och smärta har varit en del av mitt liv sedan jag var 12 år.  Det var då jag började få ...

Psykisk ohälsa läser man mycket om nuförtiden.  Det är idag lättare att lida av psykisk ohälsa än för 20-30 år sedan.  Lättare är det ju inte, men mer accepterat.  Åtminstone är det vad jag vill tro.    Jag har ME,  det är en autoimmun neurol...

Det är ett ganska allmänt tankesätt att om man sover dåligt så tar man igen den sömnen.  Det är alltså ingen fara att missa en natts sömn eller två.  Det tar man igen.....sägs det.    Och det finns många råd när man inte kan sova.  Det jag hört ...