Det tar emot att ens tänka tanken, men jag har hamnat i det stora djupa svarta hålet.  I det svarta hålet där ingen mening finns.  Jag avskyr det.  Jag är en sådan där som vill tro att man kan tänka sig bort. Tänka sig frisk.  Tänka positivt.  Se det lilla positiva i det stora negativa.   Jag vill vara en sådan.  Jag vill vara en sådan som kan rycka upp mig.  Som inte behöver medicin.

I min värld är jag närmligen oälskad.  I min värld duger jag ingenting till.  I min värld finns det bara två varelser som tycker om mig för den jag är.  De går på fyra ben.

Ingenting av det som tidigare fungerat när jag hamnat i sådana här tillstånd fungerar inte längre.  

Jag kan inte promenera.  Jag kan inte jogga. Jag kan inte storstäda.   Jag kan bara sitta och ligga.  Men jag kan inte acceptera.  Jag kan inte.

Min nya medicinkombo gör att jag inte har så ont längre.  Det borde vara bra nog, kan man tycka.  Men jag har tappat meningen med livet.  Det finns inte så mycket som håller mig kvar längre.  Så imorgon måste jag se till att jag får en akutläkartid så jag kan få något mot depressionen.  För det funkar inte.  Inget av det som tidigare funkat mot depp och ångest fungerar längre.   Och det värsta av allt är att det är pga den här jävla ME;n.  Hade jag inte haft ME;n hade jag satt upp ett träningsprogram.  Jag hade tränat livet ur mig...och när jag inte orkat med hade jag kört lite till.
Att göra det idag skulle vara samma sak som att sätta en kniv i hjärtat på mig.

En gång varje dag skall jag utöva mediyoga, eller åtminstone varannan dag.  Det får bli min träning.  Inte för att jag får blodsmak i munnen, men jag får förhoppningsvis ro.

Det är så mycket jag vill göra.  Jag hade planerat att åka till London med dottern när hon var runt 12-13 år,  bara hon och jag.   Idag är det oöverstigligt att åka till stockholm med henne.   Eller jag kan göra det en bra dag,  men då måste jag acceptera liggläge i ett par veckor efteråt. 

Isolation.

Jag kommer närmare och närmare ett beslut vad gäller hunden också.  Jag vet inte när jag får elscootern av hjälpmedelscentralen.  Och hunden förtjänar inte att leva så här.   Hade jag vetat att detta bara varit en begränsad period, och att jag blir frisk om ett år.  Men sån tur har jag inte.   Så jag närmar mig tanken att sälja min älskade hund, för att han ska få må bra. 

Men imorgon blir det en akuttid hos läkaren.  Jag måste bryta denna cirkeln. 

Jag vill inte börja med antidepressiva igen.  De  ger bara en massa biverkningar som viktökning, minskad sexuell lust, och yrsel.  Yrsel har jag så det räcker och blir över. 
Vet ni om antidepressiva som ger viktminskning och ökad sexuell lust som biverkning så får ni gärna hojta till.  För det vill jag pröva.

Jag känner mig deppad och nere.  Så istället för att skriva något lägger jag ut någora av mina favoritlåtar. 

Favoritsången nummer 1, den går och och om och om här hemma.  Enda sången jag till och med sjunger med i.  Bara SÅ bra!

Jag är inget större fan av Justin Bieber men just denna sången älskar jag.

Den här texten tycker jag är underbar.  Jag får liksom rysningar.  Om jag någongång skulle gifta mig så är det denna sången plus den översta med Micheal Bublé  som ska spelas.

Sista låten är väl inte direkt inte en kärlekslåt, men den får mig definitvt att dra på smilbanden.  .
Ylvis med sin kärlekshyllning till Stonehenge :-)

Nu ska jag försöka lägga mig och se om jag kan somna och drömma om stonehenge.