Jag har inte mått så bra.  Känner att jag blivit försämrad. Igen.  Utan att denna gången veta vad som utlöst det.  Ofta vet jag exakt vad som utlöser mina försämringar.  Ibland kraschar jag, och kommer tillbaks.  Men numer så verkar det som om jag faller handlöst.

Jag har inga smärtlindrande kvar.  Jag har enbart naproxen.  Det är ingenting.  På mornarna har jag ställt klockan för att ringa till Vårdcentralen för att få en akuttid till min husläkare.  Men varje morgon är jag i fördåligt skick för att orka ringa.

Mina smärtstillande är sömnbrist.  Jag sover inte på natten.  Jag håller mig vaken.  Går inte och lägger mig förrän klockan är 05 på morgonen.  Det håller borta helvetessmärtan.  Men i längden är det ingen bra metod.  Kanske är det därför jag blivit sämre, jag vet inte.

Mitt sätt att hantera smärtan, ångesten och utmattningen har varit att fly in i teveserier.

Just nu intensivtittar jag på Vampire Diaries. Och jag älskar den.   Jag tittar på avsnitt efter avsnitt efter avsnitt. 

Det får mig att glömma smärtan.  Ångesten.  Jag drar till och med på smilbanden ibland.  Jag kan dock bli förbannad på Elena för att hon inte väljer Damon.   Jag är helt klart för team Damon.
Jag blev så besviken över att de inte valde Ian Sommerhalder som Christian Grey till Fifty shadesfilmen.  Så nu står hoppet till att de kommer filma Crossfire-serien, och att Ian Sommerhalder få spela Gideon Cross.

Men när jag gör pauser, går ifrån skärmen så kommer allt tillbaks.  Verkligeheten jag är i. 

I verkligheten har jag feber.

I verkligheten har jag ledvärk, muskelvärk, huvudvärk...ja ONT.

I verkligheten blir jag smärtsamt påmind om hur begränsat mitt liv har blivit. 

Och nu när jag inte har några smärtstillande att ta.  Eller ångestdämpande.  Eller muskelavslappnande.

Då är Vampire Diaries min drog.  Det hjälper mig att hantera verkligheten....genom att inte vara i den.

För jag vill inte vara i min verklighet. Den dränerar mig på energi och livslust.   Det blir väl bättre såsmåningom och jag antar att jag vänjer mig vid min försämrade status.

Och det är det som är så dränerande med den här sjukdomen.  När man tror sig att man lärt känna sin kropp igen, och acceptera begränsningarna, då händer det något så blir man mer försämrad.  Mer sjuk.  Den är inte statisk, den är inte stabil.  Den är djävulsk!  Och Vampire DIaries är hjälpen som tar mig igenom det just nu.