Igår genomgick jag en av de värsta dagarna i mitt liv.  På allvar. Och det gällde inte fysisk smärta, den var psykisk.

Ångest av värsta nivå.  Jag har en massa konstiga, knepiga tankar.  Som att jag inte är värd något.  Alls. 

När man är prestationsmänniska som jag är...var och sedan förlorar allt, allt det där som är roligt, inte ens något som är nyttigt.  Man kan säga att för femtioelfte gången räddade hunden mitt liv.

Jag vaknade och kände...Fan heller!! 

Jag kan inte sälja hunden, det är att ge upp. Ge upp livet. Och ge mig själv tillåtelse till det. 

Jag var så djupt nere i det svarta hålet att...jag kunde gjort slut på allt där och då. 

Jag vaknade, smärtfri.  Full av ångest men smärtfri.  Ingen fysisk smärta.  Och jag började tänka.....även om läkaren som kränkte mig som satan i fredags så kanske han hade rätt. 

Smärtstillande hjälper bara om man har ont då och då.  De hjälper inte vid kronisk smärta.  Den dunderkombon jag har fått kommer hjälpa kanske en vecka till.  Sedan måste jag öka och öka igen. Det går inte.

Så kom jag på att är bättre och tåligare än många andra på att hantera smärta. Smärta som får gemeneman att fara till akuten för fara för livet.   Jag kan, om jag får möjlighet, andas och meditera bort ett migränanfall.  Åtminstone huvudvärken inte auran, elller illamåendet.  

Och jag kan ju också faktiskt även hantera helvetessmärtan.  Jag tror det inte där och då,  men jag överlever gång på gång.   Så jag kom till insikt.

Jag tar läkaren på orden, och jag tar en vit vecka.  Inga feber nedsättande, inga ångestdämpande om inte livet står på spel.  

Igår pratade jag och min sambo om att sälja hunden.  På allvar.  Med barnen.  Han kan få det mycket bättre någonannanstans.  Samtidigt visste jag,  vet jag.....att när hunden försvinner så försvinner jag.   Jag har två stycken som tillfredställer mig här i livet, den ena är hunden, med all den kärlek han ger och allt han tillför.  Det är han som gjort att jag tagit mig igenom den här perioden.  Och han ska fortsätta ta mig igenom perioden tills han dör av ålder eller sjukdom.

Den andra tillfredställelsen....nämner jag inte av  hänsyn till min man.  Men det är en siffra ;-)

Så med detta sagt så var jag på botten igår, den absoluta botten, och nu ska jag kravla mig upp.

Med början att faktiskt försöka inte ta antidepressiva.   Jag har tagit mycket olika antidepressiva i mitt liv.

Lyrica=  Sucidial,  innan jag fattade att det var en biverkning, och dessutom ett preparat man måste ta mer och mer av för att få effekt.  Borde vara narkotikaklassat med andra ord.  Jag slutade cold Turkey, eftersom jag inte hade stöd av läkare. Abstinensen var ett helvete.  

Certalin= ingen effekt alls

Certralin=  biverkningar av helvete...Det var som att ha ME? Hm....
Venlafaxin=  Äntligen jag blev piggare, orkade jobba, positiv, men samtidigt känslomässigt död.  Jag blev inte ledsen när mormor dog, Jag trodde det var mig det var fel på.  Det var venlafaxinet.   Kärlekslivet =dött  Jag kände ju inget.  Jag var en robort.
Slutade med Venlafaxinet för att jag ville sluta med sömntabletter.  Efter 2 veckor utan sömn så är man ganska....körd.

Träffade en läkare som ersatte venlafaxinet mer Mirtazapin och sertalin.  Och nu jävlar började det hända saker.

Jag blev en sexuell varelse.  Jag kunde sova på natten.  Mådde faktiskt ganska bra, om man tar bort ME-symtomen då. Det var bara det där lilla de glömt att nämna som biverkning.  Viktökning! 

Och när man kämpat för att gå ner 15 kg under lite mer än ett halvår, så är 25 kilos viktuppgång på mindre än 3 månader inte speciellt kul.  Så då slutade jag med Mirtazapin och hoppades på en spontan viktnedgång.  Men icke. 

Så i fredags när jag var akut hos läkaren som kom att handla om mer om ME och Fibromyalgis existensberättigande och att jag missbrukade för att jag tagit lite mer än ordinerat.  Det enda antideppressiva han kunde komma på var Voxra.  Biverkning: Viktminskning ( skall ej ges till redan smala personer)  JA!

Ingen sexuell dysfunktion JA! 

Men vad som glömdes av i hastigheten är att detta inte skall ges till personer med krampbenägenhet.  Okej, jag har ingen konstanterad EP.  Men jag rycker som om jag hade EP på nätterna, för att inte tala om skakningarna inombords ( dem ingen ser) 

Använde Voxra i två dagar och insåg sedan att....nej.....såvida jag inte kan kombinera detta med muskelavslappnande och kramplösande ( Stesolid) så är det inget för mig heller.

Summasummarum;  Inga fler läkemedel för mig.  Inga antideppressiva,  inga regelbunda smärtstillande.  Jag vet att jag kan hantera det.  Med lugn och ro....vilket kanske inte är den bästa veckan att börja med på höstlovet med 3 barn hemma.

Jag ringde min kurator, som är hur härlig som helst.  Jag fick en akuttid imorgon, och hon skulle se till att min läkare skriver på det medicinska underlaget som behövs för att arbetsterapeuten ska kunna få saker i rullning vad gäller elskootern.

Jag klättrar uppåt, det går långsamt men om jag inte är för dumdristig ( vilket jag har en benägenhet att vara ) så ska jag klara det här , men hund, familj och allt.