leva-just-nu

Senaste inläggen

Av ME Mamman - 6 september 2014 20:17

Du har sett det hundratals gånger på facebook.  Människor som häller iskallt vatten över sig.  Jag tror inte hälften vet varför, men det är ursprungligen från en kampanj där man vill uppmärksamma sjukdomen ALS.  ALS är en hemsk förödande sjukdom, men majoriteten av alla människor känner till den.  Kanske inte den exakta innebörden, men det är ingen okänd sjukdom.  Och så har vi alla Cancerkampanjer, det är i teve, man samlar ihop pengar till forskning. Och jag lovar att ALLA som läser denna bloggen känner någon som har Cancer eller själv har eller har haft Cancer.
Jag är inte emot dessa kampanjer, men dessa sjukdomar är kända.  Cancer kan vi nästan klassa som folksjukdom. Min egen syster har den.  Sedan finns det massa olika former av cancer, många med riktigt bra prognoser.  Och vi har riktigt bra Cancervård här i Sverige. 

Men hur gör jag ME;n känd?  Inte genom att kasta en hink kallt vatten på mig.  Inte heller genom att bära ett FUCK ME armband.  Jag blev lite pinsamt påmind om att det finns flera betydelser i just de orden.   Jag menar ju inte FUCK ME (KNULLA MIG)  Jag menar ju inte heller FUCK ME, som att jag ska dra åt helvete.  Jag menar ju  FUCK MYALGISK ENCEFALOMYELIT.

Det är är ett citat från Gotahälsan, Sveriges enda specialistmottagning utöver Gottfries i västergötland.
"ME är att betrakta som en folksjukdom med en beräknad förekomst på 0,4 % av befolkningen. Det innebär att så många som 35-40.000 svenskar beräknas lida av sjukdomen, vilket skulle motsvara runt 2.000 personer i Östergötland. ME är därmed vanligare än de mer kända sjukdomarna MS och bröstcancer."

Troligtvis finns en mängd sjuka människor som fått umattningssyndrom eller fibromyalgi, som bara blir sämre då de får fel råd av sina läkare. MS känner alla till,  ME känner ytterst få till, och därmed får vi inte heller pengar till forskning.


RME har ett speciellt forskningskonto

Forskningskonto

RME har upprättat ett särskilt konto för donationer till ME/CFS-forskning – bankgironummer 136-7481. RMEs styrelse kommer att fördela gåvor till detta konto till forskningsprojekt, som styrelsen bedömer som mest angelägna för RMEs medlemmar.

Vad ska jag göra för att mesta möjliga ska donera pengar för att också vi, som bedöms vara lika sjuka som cancersjuka under cellgifter, för att vi ska få en chans att bli friska. Hitta något som gör att vi kan bli bättre.

Vad krävs för att vi med ME ska bli kända bland läkare, bland folk.
Alla vet vad ADHD är, även om jag förvånat många genom att vara lärare, speciallärare och chef.
Alla har hört vad fibromyalgi är, även om ingen kan sätta sig in i det.

Till och med EDS har de flesta hört, även om de inte vet vad det innebär.
ME har ingen hört talas om, såvida de inte känner mig.
Det är dags att ME blir känt, så vad krävs? 

Att be bakifrån visar mer EDS än ME.

 
EDS har sin Zebrakampanj.


Eller är det liggandes under täcket. Men det väcker inte så mycket intresse.  Hur får vi ME att bli lika känt som Cancer? Eller MS?  Utomlands förekommer forskning för ME, men i Sverige finns inget intresse. Här ska vi helst vara sjuka. Även om vi skulle kunna få må bättre.....bara inte i Sverige.





ANNONS
Av ME Mamman - 21 juli 2014 06:12

När jag var ung och frisk var jag en nedsstämd tjej. Livet var inte roligt. Jag drunknade i vardagssaker som barn, studier, jobb och såg hela tiden fram emot tills barnen blev äldre, mer självständiga och jag kunde förverkliga mig själv.  Karriärsmässigt och personligt.  Om bara...om vi bara hade mer pengar, om barnen kunde vara sams. Om jag inte hade så mycket huvudvärk. Bara jag hade det, då skulle jag bli lycklig.

Så under en kort period fick jag uppleva lyckan på riktigt, ett bra jobb, välbetalt, jag tränade och det funkade med barnen. Eller rättare, jag orkade med barnen. Och när jag fick hunden blev lyckan fullkomlig. Jag hade lärt mig hantera fibromyalgin med mindfulness, meditationer och träning.  Sedan kom ME;n på kroniskt besök och under en period kändes det som om livet inte var värt att leva. När jag lärde mig leva med ME;n, lärde mig vad jag klarade av utan att krascha och det kändes som om det nog kunde funka ändå.  Så kom kramperna. 

Ingen vet varför eller vad det är för kramper. Således kan man inte heller behandla dem. 


Jag kan inte förutsäga dem,  och nu har en nu smärta dykt upp. I magen. Jag har haft den en tid, men det blir värre och värre. Jag är inte hungrig, kan inte äta annat än flytande. Men bara om någon kommer med youghurten, måltidsersättningen, etc.  Igår nådde det en topp.  Det troliga är att det är medicinerna som ställer till det, men jag är lite nojjig, med tanke på systra mi. Så det blir nog ett samtal till farbror doktorn imorgon.


Så hur orkar man när livet runt en rasar, och plötsligt blir man pensionär, och allt man kunnat försvinner.Jo, först blir man chockad. Vad hände? Hur gick det så snabbt?  Hur kunde jag springa närmare milen för 2,5 år sedan, och idag kan jag inte gå, inte stå, inte äta själv, inte ens hålla ett glas!  


Svaret är att hitta något som driver en framåt. Man kan bli deppad, nere, och sedan klättrar man upp igen. Uppskattar det man har.  Det som driver mig framåt är mina katter, och med lite tur hoppas jag på en eller två till.  De är mina anledningar att inte ge upp.  Precis som hunden var när jag var som mest nere.

Tid har man gott om, men min tid tillbringar jag mest genom att sova, krampa, och meditera.

Jag har fått ett nytt intresse,det mediala.  Andlighet, inte Gud, kristus och sånt skit, utan den mediala sidan jag hade som ung och som alla försökte förklara med logiska förklaringar, och som försvann när jag hade tid med verkligheten. När man försökte hålla näsan ovanför vattnet. Nu har jag tid. Och jag har sett saker, upplevt saker, som jag vill utveckla. Så man måste hitta något som driver en framåt.


Egentligen är det inte själva sjukdomen som är jobbigast utan att man alltid måste kriga för sina rättigeter.  Här har vi en relativt ung kvinna som är sängliggandes, jag kommer inte upp ur sängen utan hjälp, Jag kan inte gå på toa utan hjälp. Jag kan inte äta utan hjälp.  Jag har datorn inom räckavstånd.  Mediciner inom räckavstånd. Vatten inom räckavstånd. Det är mitt liv nu, och Bålsta Kommuns LSS-handläggare ansåg inte att det var tillräckligt för personlig assistans.  Men de ä r ytterst tveksamma till att barnen skall vara vådare, det vill inte jag heller. Men varför ska det vara så svårt att få hjälp då!  Alla funktionshindrade borde få ha en krigare vid sin sida, som kämpar för deras rättigheter, samordnar med myndigeter för allt detta skrivande..överklagande tar en hel del energi som jag  vakunnat använda till annat...som att umgås med mina barn, eller bara komma ut och känna solen. 

Men jag förlorar inte hoppet. Jag vill bara att knivarna i magen ska sluta skära. Kanske blir en ambulanstur i värsta fall ändå.  Men ska vänta 10 min till sedan ringa vc.


ANNONS
Av ME Mamman - 17 juli 2014 19:32

Igår var jag hos kuratorn. Jag hade sett fram emot denna session under hela sommaren.  Jag hade verkligen ett behov att få tala ut om min syster, om hur neuroavdelningen slängde mig i soptunnan och diverse skit som hänt denna sommaren. Min sambo körde dit mig och försäkerhetesskull hade vi med oss supp, det har jag alltid med mig, om jag börjar krampa. och efter en halvtimme började jag krampa ordendligt, och fick läggas på bår. Som tur är hade vi ju medicin med oss annars hade det fått bli akuten.  För på vårdcentralerna finns inte ens en ynka stesolid spruta. När jag lugnat mig, så tyckte kuratorn att det var så synd att hon inte kunde göra hembesök. För egentligen är det vad jag skulle behövt. Hembesök av läkare och kuratorer. Jag insåg inte att jag var så dålig att enbart ett vårdbesök gör totalt slut på mig.


Så vad jag har gjort sedan kl 12 igår är att ha sovit. Krampat,sovit, krampat, sovit, vaknat till lite, tvingat mig till toaletten, krampar efteråt osv. Att på 2 år gå från att ha varit en fysiskt aktiv, självständig, och ganska framgångsrik yrkeskvinna, till någon dom kan gå, inte kan äta, inte borsta tänderna, och inte orkar någonting. 


Detta lilla inägg har jag hållit på med i över 30 mnuter och nu är jag kapitalt slut. Nu är det bara att lägga sig. 


God natt. Det här innlägget skulle egentligen handlat om hur man kan hanterar sorg och gläde på samma gång. Men dessa djupare inlägg får bli när jag har mer ork än jag har idag. 

Av ME Mamman - 13 juli 2014 16:07

Det var länge sedan jag gjorde mitt sista inlägg.  Nästan en månad. Mycket har hänt på den månaden. Mycket sorgliga saker, läskiga saker, en del positiva, men på det stora hela har det varit en pest sommar.

Sista inlägget jag skrev då kunde jag fortfarande gå, vingligt, ostadigt, med rullator, men jag kunde gå.

Så hände det sig att det blev inbrott. Jag går inte in på detaljer, men medan jag och äldsta sonen låg och sov så gick någon eller några in och stal bla mediciner, och tog min dator, slängde den i vår trädgård pch vandaliserade den. Så min älskade Macbook beslagstogs för tekniskt bevisundersöking. Och nu befinner den sig hos försäkringsbolaget som ska bestämma om den är värd att laga, om den överhuvudtaget går att laga, eller om jag får en ny.


Som om inte detta räckte så fick jag beskedet av att min älskade lillasyster led av en dödlig form av cancer.  Dagen efter slutade mina ben fungera helt.  Jag har spenderat tid på neuroavdelningen som konstanterat att jag inte har epilepsi, och men att jag har EDS, och att de inte kunde hjälpa mig. Med andra ord dumpades jag i sopkorgen, och hänvisades Gotahälsan för ev fortsatt behandling.  Så nu sitter jag här i ett icke handikappanpassat hem, med en rullstol som eg inte var tänkt att vara utomhus.  ADL-utredningen som gjordes under våren kan slängas i sjön för jag kan nätt och jämt äta själv. Lever på flytande vätska,  eller blir matad. JAG!  Naturligtvis tajmades allt in under sommaren när alla går på semester.   Krampar gör jag fortfarande,  finns inte så mycket till  mönster , mer än att det förvärras vid fysiska aktiviteter och negativ stresss.  Jag ansökte om ökat bistånd, då jag har hemhjälp 4 timmar om dagen, men ansökte om ytterligare 8 timmar till i veckan.  Fick avslag då kommunen ansåg att jag skulle kordinera mina kramper till då "hemhjälpen" är här.  Hm.... Jag är ensam ca 11 timmar en normal vardag, två vardagar är jag ensam runt 16 timmar.  Och då ska jag schemalägga mina kramper tillsammans med hemhjälpen. Hm....då tror jag att jag väljer att inte krampa alls.....om jag kunde.


Jag har ansökt om LSS, men det känns negativt.....det krävs nog att jag faller, krampar och krossar skallen samtdigt så någon läkare inte släpper hem mig förrän jag fått personlig assistans.  Det är nog det värsta...att behöva kriga hela tiden. Att kriga för att få hjälp, få handikappsanpassning, och att inte kunna slappna av och lita på att myndigheterna gör sitt jobb, och det som jag enligt lag har rätt till.


Så nu är det att räkna timmar, grundläggande behov. Hur lång tid tar det att få av mig kläder, tvåla in, duscha, schamponera håret, skölja av, torka mig, lägga mig i sängen igen,  smörja in mig, och sedan rengöra duschrummet. Ca 50  minuter.  Men det är och allt jag kommit fram till.  Nu är det bara resten kvar.


Men allt har inte varit pest och pina utan vi har fått tillökning i familjen i form av ett Spöke. Han hette Monster från början och han är halvblind, men urgosig.

   


Så detta var en liten uppdatering. En tråkig sommar och första gången jag längtar till hösten, då alla börja jobba igen.


Av ME Mamman - 17 juni 2014 20:50

Idag var en sådan dag jag inte klarat mig alls utan min "assistent". Jag förstår mig inte alls på mina kramper, det kan gå 12 timmar emellan, men sedan inatt har jag haft säkert 6 stycken. Jag följer ju A.Ö s råd, men börjar oroa mig för att jag kanske börjar bli beroende igen. Har telefontid hos A.Ö nästa vecka så jag får höra med honom hur jag ska göra, meningen var ju att baklofenet skulle döda kramperna men jag känner inte något sådant. Och jag varken vill eller bör ta hur mycket Spasmofen som helst.  Så frågan är hur kroppen reagerar om jag går igenom kramperna. Jag har klarat det tidigare, men inte de mest våldsamma.
  Legat i sängen hela dagen, gick till toaletten, och tillbaks till sängen.  Bara för att kunna säga att jag varit uppe gick jag upp och lade mig i soffan.  Utan min "assistent" hade jag varit totalt hjälplös idag.

Än så länge kan jag inte känna någon påverkan av baklofen, vare sig positiv eller negativ, men helt klart verkar tyvärr kramperna, en del av dem åtminstone vara relaterade till aktiviteter.
Jag tycker själv inte att jag gör någonting när jag sitter i min rulllstol och min "assistent" kör ut mig till biblioteket eller kicks.

Idag var det en hel del planerat, men hon fick göra det utan mig.  Jag fick ligga i sängen hela tiden.  Sov inte men slumrade. Orkar inte läsa,  inte ens titta på teve.  Jag kan rensa kattlådan, ge katten mat och vatten, kela och mysa. Jag slösurfar och försöker hitta nya intressen, intressen som jag inte bränner ut mig på.  Något som kräver att jag inte blundar var 10;de minut.

Men jag har saker på gång, saker som gör att det känns som om det kan bli ett bra liv. 

Jag vill fortfarande läsa böcker, och jag har hittat grejer på varsam som förstorar texten åt en.  Men nu ska jag sova, för hoppningsvis utan kramper.  God natt!



Av ME Mamman - 14 juni 2014 20:52

I måndags åkte jag in till neuroavdelningen, det är ett team med neurologer, läkare, sjukgymnaster och sjuksköterskor.  Jag fick reda på anledningen till att de skjutit på min närvaro där, för de höll på att byta lokaler.  När jag kom dit kom jag till en spitter ny avdelning och jag var helt själv i mitt rum.  Jag hade med mig 3 egna täcken och det stod på lappen att jag skulle ta med mig mediciner, så jag gjorde ju det...tänkte lämna spasmofemen hemma då de är så få, men tog med mig två för säkerhetsskull.  Jag hann knappt bli lämnad över från taxichaffisen till avdelningen då jag började krampa. Så jag blev omhändertagen med en gång.  De frågade mig vad jag brukade ta när jag fick anfall. Och det tog en stund de fattade att det vara spasmofen jag försökte säga...det blir liksom spas....spas....spas...till slut gissade någon rätt och de hade inte sådant på avdelningen, så jag fick ...elller sköterska fick stoppa in en av de egna jag hade med mig.

Stesoliden togs bort med en gång.  Jag förstod att de fått informationen som RME skickat dem för inte en enda fråga om ME.  Därmot tog de hela medicinpåsen från mig. Där ville de ha kontroll.
Så fick jag träffa en neurolog som var väldigt intresserad över de rörelser jag gjorde med handen utan att tänka på det.. Efter en stund fick jag träffa en sjukgymnast.  Jag kunde inte riktigt förstå varför och hon hade väl inte läst materialet om ME men jag läste vad hon skrev i journalen:

Anamnes
   KontaktorsakSjukgymnastisk bedömning efterfrågad av läkare.
   Aktuellt hälsoproblemUtredning av kramper. Huvudvärk samt oklara anfall.
   Tidigare hälsoproblemHaft upprepade ledluxationer höger patella och upprepade fotledsstukningar bilateralt.
   Pågående hälsoproblemME. Fiibrolmyalgi. ADHD.
Status
   Smärtahar ingen smärta idag.
   FörflyttningSjälvständig i förflyttningar i/ur säng, till stol från rullstol.
   GångGår några steg med hjälp av en person handstöd vänster och käpp i höger hand. Går några steg med handstöd mellan rullstol och brits självständigt.
   Balans
      Dynamisk balansKan stå upp och sätta händerna på fötterna och resa sig upp med god balans. Vid observation kan patient stå på höger ben och böja sig ned till vägguttag 20 cm från golv. Bra balans vid förflyttning från rullstol till brits, ej behov av tillsyn.
      Statisk balansKan vid test stå några sekunder på ett ben hö/vä.
   Funktionella rörelser
      HITua.
      HINua.
      HIRua.
      HuksittandeKlarar långsamt med handstöd på brits.
      Tågångkan stå på tå med handstöd
      Hälgångkan stå på hälar med handstöd.
   Ledfunktion
      RörelseomfångBedömd med Beightonskalan (max 9 poäng). 1) Översträckning av armbågen mer än 180 grader: 2 p. 2) Översträckning av knäet mer än 180 grader: 2 p. 3) Tummen vidrör underarmen: 2 p. 4) Lillfingret kan översträckas över 90 grader med handflatan liggande på bordet: 2 p. 5) Nedåtböjning med raka knän och handflatorna i golvet: 1 poäng. Totalpoäng 9 p av maximalt 9 p = överrörlighet föreligger.
 .

Sedan hände ingenting resten av den dagen.  Vila, och vila.   Fick en kramp till och fick spasofen, somnade.  Försökte kissa men inget kom, inte förrän jag kom på att jag som brukar dricka minst 1,5 l om dagen inte druckit någonting.  Så bad om få äpplejuice (socker jag vet)  drack äppeljuice och vatten och fortsatte så tills jag kunde kissa.  Sedan såg jag till att alltid ha en flaska vatten på bordet.

Stesoliden tog de bort omgående. Jag fick behålla några enstaka när de bestämde sig för att dela ut det. På tisdagen kom neurologen igen. Intressant att läsa vad han skriver.


"Morgonrond med Neurolog XXX som också undersöker patienten, denne var också med under gårdagen då patienten hade bukkramper. Undersökningen visar tecken till överrörlighet och kan stämma med Ehler-Danlos syndrom, kramperna bedöms mest sannorlikt funktionella. Har under föregående kväll/natt fått spasmofen vid två tillfällen i samband med anfall, som då har vikit.

Enligt Beighton och Brighton kriterier rör det sig om Ehler-Danlos syndrom typ 3. På direkt fråga anger hon att hennes son är överrörlig. Han kan nå sina öron med stortå och man kan dra ut huden på halsen långt utåt sidorna. Det finns inget genetiskt test för denna typ av EDS. Kliniska kriterier. Som en målsättning skulle jag också önska att man utför ett ortostatiskt prov då hon ska stå i 10 minuter för att mäta pulsvariation och blodtrycksvariation. Syftet med detta är att undersöka om det skulle föreligga postural ortostatisk takykardisyndrom (POTS). Ser att patienten inte kunde utföra ortostatiskt prov då hon inte kan stå så länge. Man får försöka göra om det och ge patienten stöd och göra upprepade blodtrycksmätningar och pulsregistrering. Om inte detta går kan man försöka tilt test på arytmilab med remiss dit för ortostatisk tilt-test 10 min."

Inget av det här har med mina kramper att göra. Om jag förstår rätt så är det två kriterier jag inte uppfyller för EDS och det är att jag inte har någon elastisk hud, inte som sonen. Men just denna neurologen verkar sträva efter att han vill att jag ska ha EDS.

 


Här visar jag hur man ska kunna röra tummen mot hanleden

        

Lillfingfingret när handen läggs mot platt underlag så kan jag dra upp lillfingret ( och övriga) ca 90 grader, men mer fick jag inte göra för neurologen eller sjukgymnasten.  Andra bilden är när jag böjer handleden bakåt, även där blev jag stoppad, även om det gör ont så kan jag dra bak handleden längre bak.

   


Första bilden visar att jag inte har någon töjbar hud vilket tydligen är kriterie för eds, och där med det faktum att jag inte har någon släkt som har liknande problematik. För man måste tydligen ha släkt som haft eds också. Sista bilden är en översträckt arm, där armknogen är på nedersidan, det som ser ut som själva armbågsleden.


Inget hände på tisdagen mer än att det var oerhört lugnt och skönt. Och det märktes, det kanske jag skrev förut att de tagit till sig informationen om ME.  Jag fick reda på att jag skulle göra ct på buken kl 22 tisdag kväll, och då skulle jag få kontrastvätska, inte som när jag var liten och skulle dricka något vitt geleliknande som smakade kräks. Nu gick det rakt in i blodet,och jag fick reda på att man kunde känna sig varm och som man kissade på sig. När jag kände kontrasten gick in fick jag en konstig känsla i buken som om någon bubbla rätade ut sig eller det blev en våg på ett speciellt ställe i buken och sedan blev jag varm och helt säker på att jag kissat på mig.  Kom tillbaka och transportören som ställde inte in mig i rummet, och ingen annan tog vid.  Jag fick kramper igen, och fanns inte  vid midnatt fick jag kramper igen, och det fanns ingen hjälpknapp alls. Jag ropade på hjälp, och andra patienter som hörde mig började tillslut trycka på sina hjälpknappar. Jag hörde ju att det fanns personal och när de hårda kramperna kom så fick jag hjälp av adhd:n, eller stjälp beroende på hur man ser det, men transportören hade inte låst sängen så jag tog tag i det jag fick tag i och lyckades dra sängen in i rummet och bredvid övervakningsrummet, där det fanns en människa.  Jag bad honom köra sängen till rätt plats och se sedan få medicin.  Antagligen var han praktikant eller något för han sa att jag fick vänta tills sjuksköterska.  Tillslut kom en och då var kramperna nästan förbi,  men då fick jag äntligen spasmofen.  Under dagen hade jag gått igenom egna kramper,  35 min + 45  min+ 55 min+50 minuter.  Jag är inget mattefreak men det var minst 3 timmars krampande.


Sov gott hela natten till onsdagen, och läkarna ansåg att kramperna inte var epileptiska eller på annat sätt neurologiska. Hon kände till dilemmat kramper= Sämre ME  så hon lämnade helt sonika av allt till Gotahälsan som ansvarig för min behandling.

Och där var vi igår.


Utan tvekan borde Anders österberg nomineras till Sveriges bästa läkare priset.  Han trodde inte på funktionella kramper och han fick även se hur kramperna såg ut,och han tyckte det såg ut som stelkramper. Någon som inte finns idag. Han tillskillnad från många andra läkare ser helheter och mindes en kvinna med svår EDS som hade samma slags kramper fast i huvudet.   Nu låter min förklaring inte alls lika bra som hans men  oavsett så har jag kraftig överörlighet, det innebär att kroppen arbetar och använder energi för att hålla leder på plats.  Bindväven gör inte sitt jobb och man stukar fötter, tummen kan hoppa in och ur, och jag är ostadig, dvs jag står ( inte ens som frisk) avslappnat utan var hela tiden att röra mig och ändra sätt att stå för att kunna stå.  Så eftersom överörligheten tar en hel del energi, och som ME-sjuk så finns inte energin, och .....jag vet inte, men jag fick helt enkelt Baklofen som jag ska ta en halv tablett nästa väcka och veckan därpå en tablett, för att se att jag tål.  Målet är att medicinen på sikt ska döda kramperna. Och får jag kramper även om jag använt dyngnets ordinerade spasofen så ska jag ta ändå. Jag ska inte ha kramper, åtminstone inte längre tid det tar att hämta och stoppa in suppen. 

Sedan var det ju det här med lugn och ro.  Vila mycket. Inte låta adhd ta överhanden.  Inte alltid det lättaste:-)

Av ME Mamman - 4 juni 2014 10:32
Det här inlägget är lösenordsskyddat.
Lösenord:  
Av ME Mamman - 3 juni 2014 19:15
Det här inlägget är lösenordsskyddat.
Lösenord:  

Presentation


Jag är en kvinna med ME/cfs, fibromyalgi, adhd och fetma som försöker hitta verktyg att njuta av livet, trots att livet inte alltid är snällt.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2016
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ leva-just-nu med Blogkeen
Följ leva-just-nu med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se