leva-just-nu

Senaste inläggen

Av ME Mamman - 8 april 2014 11:53

När min ME bröt ut så hade jag tur.  Jag hade en av Sveriges troligvis bästa läkare. Han är pensionerad nu, jobbar inte, gone. Han remitterade mig till alla möjliga och omöjliga specialister, och slutligen 1,5 år senare fick jag diagnosen ME/CFS
Myalgisk Encefalomyelit.  En okänd, och ganska kontroversiell sjukdom bland läkare.  Dessutom en väldigt handikappande som många gånger rycker bort mattan under fötterna.  Livet som det en gång var.  Livet som man drömde om i framtiden.  Allt bara försvann. 

Det tar tid att landa i en sådan sjukdom.  Det är inte som cancer.  Där blir man bra eller så dör man.  Med ME är det som att leva med en kronisk influensa.  Folk blir förkylda, men efter ett tag blir de friska igen.  Folk får influensa...en vecka, kanske två.  Men det går över.   Men inte för oss.  Vi lever med det dag ut och dag in.   Det tog mig 1,5 år att få diagnosen. Fast neurologen var inte helt kunnig vad gällde sjukdomen. Han medgav att den är kontroversiell och att halva läkarkåren inte accepterar den som diagnos.   Så för att vara riktigt säker kontaktade jag en specialist.  En privat specialist på ME.
Gotahälsan i Mjölby.  Tyvärr så bekräftade han diagnosen...och jag är i ganska dålig form.  Det har gått fort. 


Idag för exakt två år sedan sprang jag 7 km på 35 minuter, jäklar vad stolt jag var.  Jag hade tjejmilen inom sikte.  Jag tränade på gym...inte så regelbundet som önskat, men jag jobbade ju även som förskolelärare, och jag gick en halvmil om dagen med hunden.   Magsjuka och sedan tog det 1,5 år innan jag fick en diagnos.

De sista 4-5 veckorna har jag haft migrän oftare. Inte vanlig migrän.  Utan den där med auora, domningar, stickningar, talstörningar och ryckningar.  Enbart sumatriptan funkade inte, och för mina häftiga migränanfall så fick jag stesolid.  Det funkade.  Ett sådant där i värsta fall medel.  

Men så i fredags så var jag väldigt darrig.....lite synförändringar men inte mycket att tala om, men jag ryckte, och ryckte ännu mer.  Inga domningar, inga stickningar, men kramper. 14-åriga sonen var så orolig.  Han gav mig stesolid och vägrade gå till skolan.  Han vågade inte lämna mig själv med kramperna. 


Lördag kväll satt jag och tittade på Gladiatorerna,  och började krampa. Barnen vart livrädda, de trodde jag skulle dö.  Jag fick i mig 20 mg stesolid, och det hjälpte några minuter.  Tillslut ringde sambon ambulansen och de hämtade mig till akademiska.   Jag har skrivit om det i föregående inlägg.  Hur absolut ingen hjälp jag fick.


Igår var det samma visa.  Jag krampade, denna gången ingen stesolid. Ambulansen kom och hämtade mig till akuten. Mig veterligen fick jag ingen hjälp där heller. Ingen EEG...för sådant har det inte på akuten.  Och det finns inga neuroakuter heller.   Jag hade dock tur utan like, då en gammal jobbarkompis var på akuten samtidigti, och fast hon var färdigbehandlad stannade hon hos mig. Höll mig i handen när jag krampade, påminde mig att andas och hon var en lugnande faktor.

Imorse...innan jag vaknat krampade jag igen.  Jag vaknade av att jag låg på mage som i sträckbräda.Sedan krampar, och slappnar av någon minut innan det forsätter.  Mer stesolidintag.


Sambon ringer Neurologen igen, och tillslut ringer en neurosjuksköterska upp.  Och hon hade pratat med min neurolog, som inte trodde mina kramper var neurologiska.  Ingen epilepsi, med andra ord.  Hur man kan göra sådan bedömning utan att ens sett eller gjort EEG, röntgen eller vad? 

Så vad gör jag? Hur fasiken gör jag...jag kan ju inte leva på stesolid?  Stesoliden jag fick som skulle vara runt 50 dagar....den är slut innan veckan är slut.

Så hur gör jag? frågade jag.  Det kan ju inte vara en tillfällighet att mina ben slutar fungera samtidigt som kramperna börjar?  Det kunde hon inte svara på.  Så vad händer?   Jo, nu ska jag berätta hur den svenska sjukvården fungerar.

Jag skall gå till min husläkare.  Min husläkare ska skriva remiss till neurologen för utredning av kramper och ofunktionella ben.  Denna remiss tar ca i bästa fall 3 månader.  Då är det sommar.  Sedan skall jag då träffa en neurolog som förhoppningsvis kan det här mer kramper, epilepsi osv...och då ska det skrivar remisser till EEG igen.   EEG som är tidsbokade och inte planerade när jag har kramper....som jag har när jag kommer till akuten.  EEG är inte heller 100% säkert verktyg för att avgöra om det är epilepsi, utan man måste nästan se detta.  Ambulanspersonalen såg det, mina barn har sett det,  men akutläkarna tror att det är ångest. 

Jag sa till läkaren att jag skiter i vad ni kallar det, kramper, epilepsi, CP-skada, jag skiter i vad det kallas!!  Jag vill veta hur jag förebygger dessa kramper, som jag just nu har ungefär var sjätte till åttonde timme.  Och tillråga på allt kan jag inte stå på benen.  Ska det ta ett år?  Innan jag får reda på om det är ett samband mellan kramperna och benen eller om det är något var för sig?  
Vad jag vet är att jag tar mig inte ut utan mänsklig krycka.  Jag kan inte ta ut Damon och rasta hunden.  Och jag kan närsomhelst falla ihop, krampa......inte hinna ringa ambulans, inte hinna dricka min stesolid.  Helst hade jag velat ha stesopruta , då pratar vi effekt .

Imorgon skall jag göra en MR-röntgen så vi får väl se vad som utrönas där.  Lite osäker  på om det finns någon hjärna alls.

Och på måndag VC-läkaren och fram tills dess skall jag faktiskt bokföra mina kramper. När kommer dem?  Hur länge?  Klarar jag mig utan stesolid alls?  Jag vill ju liksom inte utveckla ett beroende....som är väldigt lätt.

Så om något år kanske jag får veta varför jag krampar och vad jag kan göra åt det.  Under tiden.....behöver jag nog jävligt bra anledningar att se till att den ångesten läkarna som så gärna pratar om håller sig borta.   Och jag drömmer om smink!

ANNONS
Av ME Mamman - 7 april 2014 23:44

Den här blogginlägget kommer bli lite annorlunda utformat eftersom jag till största del kommer kopiera från mina facebook inlägg;
Lördag 3/4
Jag fick ett rejält krampanfall igårkväll. Åkte ambulans till Akademiska, och ambulanspersonalen var fantastiska. Akuten därmot......jag låg och krampade i flera timmar, men först när de skickade hem mig kl 03 inatt fick jag en stesolidspruta. Varför jag krampade/fick epilepsi utan epilepsi, vet jag inte. Jag fick inte träffa läkare mig veterligen. Kom hem runt 03.30, för de hade inga platser för inläggning. Jag var inte döende. Därmot skickade de hem en kvinna som hade mycket svårt att andas, det lät fruktansvärt. De hade inte plats för inläggning för henne heller.

Nu är jag hemma. Vaknade dock med kramper idag också. Fick medicineras med stesolid, och är lugn nu. Varför jag krampar vet jag inte. Ska försöka få kontakt med neurologen i veckan. De har lovat mig snabb tid. Men det är vad som hände, jag hade vad som tidigare kallats grand mal, men eftersom jag tidvis vad komunicerbar så bedömdes jag inte ha ep utan ångest. Eh....


Söndag 4/4

Ytterligare en morgon med kramper, tack och lov hade R inte hunnit iväg till jobbet, gav mig medicin och stannade tills kroppen lugnade sig. Men någon klippning blir det inte idag R ringer till neurologen, av någon anledning tror jag att de tar män på allvar än om jag skulle ringa. Själv ringer jag till VC och se om jag lyckas få en akuttid. Något annat än stesolid måste ju finnas för att motverka kramper/epilepsi eller vad det nu månde vara. En positiv sak är att jag har en sjujävla träningsvärk i magen har jag. Negativt är att kramperna räknas till ganska ansträngande fysisk ansträngning = sämre ME.

 Måndag 5/4
Jag sov hela natten, men mannen stötte till mig.  Jag hade börjat krampa i sömnen.  Jag försökte ta flaskan med stesolidvätskan men lyckades inte öppna, kroppen var okontrollerbar.  Mannen hann inte gå till jobbet, lyckades lugna mig och sedan faktiskt få i mig stesoliden som blandats med vatten.  När jag lugnade mig gick han iväg till jobbet.  Ringde dock ett par gånger för att höra hur det var.

14-åringen  är ju bara underbar   Han kom hem på lunchrasten ( "det är så äckligt att det går inte att äta i skolan") Han kom hem tittade till mig, och frågade om jag tränade magen.
Spasmer. Han hämtade medicinen, såg till att jag tog den. Tack och lov hann kramperna inte gått så långt, och jag är fasiken fullpackad med stesolid nu. Han gick ut med hunden, frågade om jag var ok och gick till skolan igen.
Av egen vilja Jag har inte ringt, inte bett....men han är orolig för mig. Han har sett mina kramper.
Han har sett det värsta av mig.

Måndag kväll


Jag har nyss tillbringat ytterligare ett antal timmar på Enköpingsakuten. Ambulans idag igen.
Läkaren trodde inte det var epilepsi heller....för att jag var vid medvetande. Man kan tydligen inte ha epilepsi utan att vara vid medvetande.
Frågade vad fasiken skall jag göra och vad förväntas barnen göra när jag ligger på golvet och krampar......Tja, jag vet inte, svarar läkaren.
Jag får alltså leva på stesolid framtill man kommer fram till varför jag får kramper. Och inte heller denna gången gjordes EEG.
"Nej, sådan utrustning har inte vi, då måste man till neurologen".

Även denna läkaren trodde att det var ångest kramper. Ronny sa att jag har ingen ångest, ingen depression, men en jävla stor maktlöshet då ingen verkar vilja ta i saken! Då lade hon på. Läkaren alltså. Så jag är hemma. Jag får kramper ungefär vart sjätte till åttonde timme. Själva kramperna varar några minuter, jag stelnar, får svårt att andas och sedan domnar av en kort stund, och är sedan klar några minuter och så börjar det om. Den här gången fick jag ingen stesolid alls. Så nu känner jag mig ångestfull, och maktlös. Och ingen reagerar för fem öre över att mina ben slutade fungera samtidigt som kramperna började för 4 dagar sedan!

Uppenbarligen har ingen läkare läst något om epilepsi.  Som det här om epilepsi 

Så nästa gång skall jag skriva ut lite information om epilepsi, och ge till läkaren....för nästa gång jag ligger och snusar på golvet....då blir det ambulansen igen.  För inte är det ju så att ME, Fibromyalgi och Migrän räcker....någon mer diagnos kan vi allt knö in :-)

ANNONS
Av ME Mamman - 4 april 2014 15:57

Jag ser mig själv som en ganska härdad människa.  Det som får normala människor att ta ambulansen till akuten, det nonchalerar jag.  Jag vet ju att det inte finns något de kan göra ändå. 


Under två dagar har jag upplevt något, inte helt ovanligt.  Jag har fått migrän.  Inte den där vanliga sorten, när det blixtrar och man får synbortfall.  Utan det sticker i kroppen, domnar, och man förlorar kontrollen över kroppen.  Det är som epilepsi...fast det inte är epilepsi. Det är som att det sitter tensapparater över kroppen, ben, armar, mage, till och med rumpa. Det rycker, det krampar, det låser sig. 
Trots att jag har sovit.  Enbart sumatriptan hjälper inte.  Inte vid dessa anfallen. 
Äldsta sonen som är 14 år, vägrade gå till skolan.  Han var inte sjuk.  Jag var sjuk.  Han hjälpte mig in i sängen, och jag frös ända in i märgen.  Benen bar mig inte, och jag är glad att min äldsta son är 180 cm lång och ganske stark. Jag fick i mig mina mediciner, muskelavslappnande.  Han bäddade om mig, först kedjetäcket, sedan duntäcket, sedan värmefilten. Tillslut verkade medicinerna och jag somnade.  Vaknade vid 13.  Frös som satan.


Han stannade hemma från skolan för min skull.  Så att inte det värsta skulle hända.  Mina ben fungerar inte alls. Jag vinglar, kan knappt gå.  Under tiden jag sovit gick han ut med hunden två gånger.  Jag tar mig inte ens ut till garaget för att få ut Damon. 

 


Om jag ändå visste vad jag gjort?  Ofta vet jag ju varför jag kraschar, varför jag blir sjuk.  Men nu?  Mina ben funkar inte alls, och har varit så i två dagar.  Och enligt experterna så ska jag vila ännu mer.  Hur vilar jag ännu mer?  Jag har ju faktiskt en familj.  Förvisso så använder jag mig av barnslaveri....kanske inte slaveri, för de får betalt. Men utan barnen, och speciellt utan 14-åringen.....då tror jag inte att jag hade kunnat bo kvar hemma.

Hemtjänst sökte jag runt årsskiftet, men jag har det så lyckligt ställt att jag har en familj. Har man familj, man behöver inte ens ha en man, det räcker att man har barn som är över 10 år, så är det deras ansvar att sköta hushåll, skola, läxor  och oron över att "kommer mamma fixa den här dagen utan att falla, tappa något, eller svimma?"


Ni som tror att det finns ett socialt nätverk i sk Välfärdsverige, ni som tror att ni kommer få hjälp om ni bli sjuka, ni har fel.

Nästa vecka skall jag göra MR på hjärnan igen.  Sista gången jag gjorde det var för 2 år sedan, strax innan jag insjuknade. Och hör och häpna, jag hade en hjärna!!  Jag var osäker på om de skulle hitta någon.

För all del, bryt armen, eller benet.  Ni kan till och med få Cancer eller bli hjärtsjuka.  Sverige har bra cancervård och hjärtsjukvård.  Men vad ni är gör, se till att inte få någon kronisk sjukdom, för då lämnas ni rättslösa.

Såvida ni inte orkar kämpa i flera år. 

Jag har haft tur, tur med arbetsterapeuter, tur med läkare ( nåja, två stycken) och jag har fått stöd via vården.  Till och med FK verkar vara förstående inför situationen, och även om jag inte vågar ropa hej än, så verkar det åtminstone till 85% att jag kommer bli beviljad sjukersättning.  Så jag har haft tur, jag kan inte säga något annat.

Men vad gäller hem och hushåll.......så vill samhället att jag separerar från min man och mina barn.  Lyckas jag få tag i en egen liten lägenhet, så kan jag få hjälp.  Men tills dess får jag använda barnslavar.....även om de missar skolan för att ta hand om mig.


Av ME Mamman - 1 april 2014 21:05

Jag trodde att Damon skulle förändra mitt liv.  Frihet!  Nu skulle jag kunna åka till centrum, ge hunden alla promenader han ville ha.  För hur mycket energi kan det ta att sitta på en stol och gasa med fingret?  Ingen energi alls. 

Jag skulle få frisk luft, sol, energi.  Jag skulle få ett liv igen. 


Och på många sätt så har Damon ökat min frihet.  Men samtidigt har jag insett hur mycket sämre jag är.  För det tar energi att åka ut på Damon.  Energi jag trodde jag skulle spara. 

I min enfald trodde jag.....planerade jag att den energin jag sparade för att inte behöva gå ut med hunden utan istället ta Damon och hunden, att jag skulle orka....lägga energin på bara 10 minuters träning.  Jag trodde detta...på allvar.  Men det visade sig att det tar långt mer energi att använda Damon än vad jag förväntat mig. 


Hunden får mer motion än tidigare, och det är jag glad för.  När hunden är glad, så är jag glad.  Men det verkar ta nästan lika mycket energi att åka 2 km med Damon som att gå 500 meter med hunden.  Så jag är ändå hela tiden i valet och kvalet.  Åka ut en längre promenad med hunden.....eller åka till centrum för att handla.  Att åka till centrum tar än mer energi än att åka ut med hunden. 


Just denna utmattningen och inte orka känns så jobbigt.  Jag hade verkligen hoppats att jag kunde spara energin jag sparar genom att använda Damon till att orka göra några coreövningar eller...åka och shoppa.  


Jag hade en telefontid med Gotahälsan idag, och jag kommer få Mekobalamin utskrivet. Det är injektioner jag ska ta två gånger i veckan, med lite tur kanske jag blir lite piggar och orkar lite mer.  Just nu är jag dock ganska pessimistisk.   Dels för att jag är lite spruträdd.  Jag kommer bli ett vandrande blåmärke, men kan det göra mig lite piggare och orka bara något mer så är det värt det. 


Egentligen har jag bara en önskan, och det är att få mitt liv tillbaks.  Jag längtar efter att få jobba, och jag längtar efter att få träna.  Och jag längtar efter att få vakna pigg.


Det var det här med acceptansen...jag är inte helt bra det.   Jag tillbringar dagarna på att se på serier.  Just nu är de Arrow jag plöjer igenom, tidigare Teen Wolf.  Det är liksom det jag orkar...jag har inte ens orkat öppna böckerna jag beställde.

   


Men det kommer väl....såsmåningom.  Jag måste ju lära mig hur fasiken man tänker när man är sjuk, för jag bara längtar efter allt jag hade , men inte hade vett på att uppskatta när jag var frisk.  

Av ME Mamman - 31 mars 2014 22:28

Det finns inga ord som kan beskriva hur lättad jag är idag.  

 

Jag skulle träffa en ny läkare idag.  Mitt förra läkarmöte gick fullkomligt åt skogen.  Läkaren var så inne på att jag var deprimerad.  Jag kunde inte ha sådan sömnbrist utan att vara deprimerad.  Jag kunde inte vara så passiv utan att vara deprimerad.  Jag var inte deprimerad när jag kom dit,  men jag kom gråtandes hem.  Det enda hon ville skriva ut var antidepressiva.  "Min erfarenhet av cipralex är att de funkar väldigt bra"....sa hon.   " Min erfarenhet att cipralex att andra antidepressiva är att de inte fungerar annat än som påbyggnadsmedel!"  Man blir tjock med andra ord.   Jag vill inte ha antidepressivt, jag behöver sova!!!    Så lät det då.

Så kom jag till min helt underbara kurator, som traskade in i personalrummet och frågade ut läkarna "vem vågar ta Linda? Hon har kroniska sjukdomar, hon behöver kontinuerlig läkarkontakt som kan lyssna på henne och ta in ny information!"    En kvinnlig läkare räckte upp handen och sade ."......men jag kan inte om ME".   Kuratorn; "Det behövs inte, det kan du lära dig,  hon behöver någon som kan hjälpa henne med symptomlindrade läkemedel och någon som lyssnar och tar henne på allvar!"

Idag var det alltså dags.  Jag vart nervös.  Jag drömde att jag var hos läkaren och samtidigt var det en mamma med ett skrikande barn. Läkaren sprang omkring och bad om ursäkt, och jag kände mig mer och mer frustrerad tills jag...förvandlades till en vrålande varulv.  Då vaknade jag.

  Men min rädsla var obefogad.  Jag fick en kvinnlig läkare som lyssnade, respekterade, och var villig att ta in ny information.  Hon skrev ut de läkemedel jag bad om och inte ett ljud om att jag skulle vara missbrukare.

 

Det finns inga ord på hur lättad jag är nu.  Jag nästan flyger....ärligt!  Det bästa är att hon är fastanställd och ingen hyrläkare som man aldrig vet hur länge de stannar.  Nästa gång jag skall till läkaren, då träffar jag henne.  Och jag är så glad!   Det går inte att beskriva med ord, och  den tacksamhet jag känner mot min kurator går inte att beskriva den heller.  Är det oetiskt eller något att köpa en blomma och ge henne nästa gång jag träffar kuratorn?

 

Nu säger jag godnatt med lugn i hjärtat och avslutar med några av änglarna i mitt liv.

 

 

  Slutar med några bilder som innehåller den stora älsklingen Akiro som valp och vuxen.  



 

Min älskade Akrio som gjort med än han någonsin skulle föreställa sig.   Han är mitt allt!

 

             Ha en lika bra natt som jag planerar att ha.  Go natt!

Av ME Mamman - 22 mars 2014 14:14

Nä, det kan man ju inte göra.  Fast ibland känns det som om det är nära.

Jag har en form av migräntyp som kallas basilarismigrän
.

Basilarispulsådern är namnet på ett blodkärl som försörjer hjärnstammen och förlängda märgen med blod. Förutom vanliga migränsymtom drabbas man också av två eller flera av följande symtom under förkänningarna

  • synpåverkan
  • svårigheter att prata
  • yrsel
  • öronsusningar
  • nedsatt hörsel
  • dubbelseende
  • svårigheter att styra rörelser i armar eller ben
  • dubbelsidiga stickningar eller domningar
  • dubbelsidiga försvagningar
  • sänkt vakenhet.

 

Jag drabbas av de flesta. Första gången jag råkade ut för det var för många år sedan. Då förlamades ena halvan av kroppen på mig, det var akut med ambulans, men ingen stroke eller liknande hittades.   Man förklarade det som en speciell form av migrän, ganska ovanlig.  Då sades inget namn som basilarismigrän.  Tack och lov hade jag migrän ganska sällan. Och när jag hade migrän så var det oftast den vanliga klassiska.  Men sedan några år tillbaka så har migränattackerna ökat. Rejält.  Och sedan jag ME;n utbröt så har migränen ökat ännu mer, och speciellt den här speciella formen, som kan göra mig halvt förlamad.  


Imorse vaknade jag med migränen och det brukar börja som vanlig migrän, med synstörningar, illamående, vanlig auroa, sedan kommer stickningarna, domningarna och rätt som det är kan jag inte viljemässigt röra handen, armen, foten, benet eller vad som nu påverkas. Ibland är det hela ena sidan av kroppen.  Ibland får jag migränhuvudvärk....men inte alltid. Åtminstone är det inte huvudvärken som är det jobbiga utan det är allt vid sidan om.  Så idag när jag fick ytterligare en migränattack efter att det gett sig, då ville jag mest ge mig själv en avlivningspruta. 


Men det går ju inte. Därmot blev jag väldigt glad för att hittade en oöppnad burk Amosyt. Det enda mot illamående och yrsel som funkat på mig.  Det tillverkas inte längre och jag har haft lergigan till nöds, men det är lite grann av sockerpiller. Men Amosyt därmot, det hjälper.   Jag har ännu inte fått i mig någon mat än...börjar väl bli dags att försöka få i sig något.  Men det enda jag känner för är choklad.



Av ME Mamman - 17 mars 2014 20:27

Jämfört med många andra så har jag haft ganska tur, redan innan ME;n träffade jag min husläkare, som blev den första läkare som lyssnade och verkligen ville hjälpa. Han remitterade mig hit och dit, och han såg mig i mitt allt sämre tillstånd men på alla prover som togs var alla inom normalintervallen.  När jag sedan fick min ME-diagnos, lyssnade han.  Som läkare måste det vara ganska jobbigt att ha patienter som man vet inte blir friska, som rent av har en ganska dålig prognos.  Jag har även fått träffa helt fantastiska arbetsterapeuter, och har fått en elskooter, som jag döpt till Damon. Så när jag pratar om Damon så menar jag alltså den, jag har inte träffat någon ny karl.  Jag har även fått arbetstol, duschpall och ett kedjetäcke. Arbetsterapeuterna är jättesnälla, och så är även min kurator.  Hon är helt fantastisk.  När min husläkare pensionerade sig, så var det som att rycka bort ett ben.  Det andra benet är min kurator.
När jag fick träffa min nya läkare, så var det som att få en käftsmäll.  Jag har skrivit om det här.


Och idag så var jag hos kuratorn och berättade om hur jag upplevt det.  Jag hade nämligen en tid bokad till henne nästa vecka, och jag har haft smått ångest inför det besöket.  Då berättar min kurator att den läkaren har slutat, och jag hade istället fått tid till en annan läkare....som också skulle sluta.  Hon ansåg ju, med all rätt, att som kronisk sjuk skall jag ha en stabil läkare, som har förmågan att lyssna och ta in ny kunskap. Men vårdcentralen har otroligt svårt att fastanställa läkare (vilket är deras ambition)  men läkarna tjänar så mycket bättre som hyr eller stafettläkare, därför stannar de sällan en längre tid.   Men hon blev så upprörd å mina vägnar, att hon mitt under besöket, gick till personalrummet där läkarna satt och fikade. Hon berättade om mig och min situation, om att jag har ME och behöver en läkare som ska stanna på vårdcentralen en längre tid, och som kan lyssna på mig med respekt.  Vem vågade ta det uppdraget?

Sedan kom hon tillbaka till mig och berättade att en nyanställd kvinnlig läkare var villig att försöka.  Hon visste inget om ME, men det hade kuratorn kontrat med att hon kan läsa på, och framför allt lyssna på vad jag har att berätta. 
Jag blev så glad att jag nästan började gråta.  Nu har jag inte träffat den här nya läkaren men hon verkade vara villig att lyssna och öppen.  Så nu har jag fått en hel timmas läkartid.  Behöver jag säga att jag älskar min kurator!! 


 


I övrigt så tror jag att det börjar bli en liten uppgång, med betoning på liten, men jag känner mig inte kroniskt influensasjuk hela tiden, och jag har inte heller lika mycket feber.  Jag är osäker på vad som gör uppgången men jag äter ju både LDN, MSM, och D-ribose, utöver högdos D-vitamin, B-vitamin och högdos magnesium.  Kan vara att våren är på G också, även om det var tillbakagång idag och snö (!!!!) ute.  Det är satans kallt, och när jag kom hem fick jag ligga 3 timmar under två täcken ( kedjetäcket och duntäcket) fullt påklädd med 2 tjocka tröjor och två tjocka strumpor innan jag fick upp värmen lite. 
Men nu skall jag gå och lägga mig igen, för jag är dödstrött.  Men inte utan zolpidem.

God natt!



Av ME Mamman - 10 mars 2014 19:19

Jag erkänner jag är inte världsbäst på att vara sjuk.  Det finns dem så klarar sådant så mycket bättre än jag. Vissa är rentav nästan födda till att vara sjuka, jag är dock inte en av dem.  Faktum är att jag är så dålig på att vara sjuk att jag nog måste lära mig hur jag ska vara det.

Så jag har skickat efter en bok för att lära mig. "How to be sick" heter den, och är enligt Goodreads en av de bästa böcker som finns att läsa för kroniskt sjuka.

 




Skickade efter ytterligare en bok när jag beställde.

  Så nu skall jag lära mig att vara sjuk. Halleluja!

Presentation


Jag är en kvinna med ME/cfs, fibromyalgi, adhd och fetma som försöker hitta verktyg att njuta av livet, trots att livet inte alltid är snällt.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2016
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ leva-just-nu med Blogkeen
Följ leva-just-nu med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se