Man tycker att nu när smärtan gett med sig, att jag borde vara glad.  Det är underbart att vakna på morgonen och inte ha denna jävla smärta.  Smärtstillande som jag tog nästan dagligen tar jag någon gång i veckan.  Som igår när jag råkade smälla i huvudet i skåpskanten.  Det gjorde ont.

Men jag har nog aldrig behållt en citodonask så länge som jag gjort nu.

Problemet stavas DEPRESSION.  Man skulle ju  kunna tycka att enbart mina bokstavskombinationer vore nog.  ADHD, Fiibro, ME/Cfs och SAD.  Seasonal affektion disorder.  Allergisk mot mörker och vinter med andra ord. 

Det har hänt saker som i normala fall skulle få mig att hoppa av glädje.

Igår var en tjej här som träffade Akiro,  hon ska låna honom om dagarna, han kommer få stimulans, motion och aktivitet. Det kan inte bli bättre och jag hoppas att det funkar även i längden. 

Även att slippa smärtan oberoende vad det beror på så borde det ge mig glädje.  Men allt är bara tomt inom mig.  

Antideppressiva......jag tror jag har provat 90% av alla antidepp piller.  Det som fungerade bäst var venlafaxin, det var stämningshöjande, men gjorde mig till en robort.  Känsloslös.....vem vill leva så?  Då känner jag mig helllre tom.  

Nu när jag inte viker mig dubbel av märta på morgoen så tar jag ut huden på en kort runda där han hinner kissa och skita.  Sedan går jag hem och lägger mig igen.  Inte för att jag nödvändigtvis är JÄTTETRÖTT, men för att jag inte har så mycet styrsel i benen.  Men jag har faktiskt hunnit hänga uoo en maskin tvätt också.

Nu blir det inte så mycket kvar idag.  Vila. Mediyoga och försöka bygga uoo ett energifält.

Är de någon som har förslag på lyckopiller som inte innebär antidepp, ekonomiska utsvävningar och motion,,  so please tell me!!!    Jag skall försöka klara av den här prioden som brukar ebba ut någonstans vid mars.   För jag vill gärna bli glad iden.  I den mån min situation medger.

Det jobbiga med den här sjukdomen ME/CFS är att den är så svår att vänja sig vid.  Den flukturerar, man försämras, man får andra symptom.

I samarbete med min husläkare har vi kommit underfund med hur min smärta skall hanteras.  Det är sällan jag har VÄLDIGT ONT nu mer.  Det är skönt.  Det är väldigt skönt att känna sig näst intill smärtfri.  Det är nästan att man vid tillfällen tror sig vara frisk.  Bara när man ligger ner, men ändå.  Det är skönt att känna sig frisk när man ligger ner.  Att inte behöva vika sig dubbel av smärta eller trycka in spikmattan i benet bara för att den spikmattesmärtan är bättre än värken i benet. 

Man kommer till stadier då man tror sig ha vant sig vid sjukdomen.  Man har accepterat den.  Okej, jag kan bara gå 300-400 meter , det är okej.  Utmattningen, som sitter ända in i märgen, det är okej.  Man vänjer sig.  Det är inget roligt liv, men man vänjer sig och accepterar att nu är det så här.  

Så är det inte med ME.  För plötsligt dyker ett nytt besvärande symptom upp.  Ljudkänslighet. 

Jag har jobbat på förskola, skola,  jag har haft mina egna ganska högljudda barn.  Jag har sett mig själv som ganska tålig när det gäller ljudnivåer.   Jag har varit ljudkänslig vid migränanfall, och när jag har den helvetiska huvudvärken som jag, tack och lov, inte haft på över en vecka.

Men sen ett par dagar tillbaks har ljudkänsligheten tagits till nya nivåer.  Jag har en tryckande värk i båda öronen, och jag tål inget ljud jag själv inte valt.   Igår gick jag omkring med hörselskydd hela dagen.  Jag satt vid middagen med hörselkåpor.  Och ändå tyckte jag att de släppte igenom för mycket ljud. 

Jag gjorde en utflykt idag. Jag brukar inte göra det, men ibland vlll man se annat än hemmets väggar.   Jag hade förberett mig genom att vila hela gårdagen.   Och på morgonen tog jag det lilla föråd av Ritalina jag har kvar.  Ritalina är en kortverkande adhd-medicin, och den har en vakeneffekt.  Ritalina och Rosenrot.  Det vart morgondosen.

Så först åkte vi till MacDonalds,  det var ganska fullt. Och grejen med McD är att inte nog med allt sorl som gäster, personal och matmaskiner för.....det måste spelas musik också.  Så till min stora sorg fick jag konstantera att ska jag äta på McD mer så får det vara genom drive throu ? Ni ser,  jag kan inte ens stava längre.  Och jag är halv engelska lärare!

Sedan Elgiganten, vi skulle nämligen köpa bläck till skrivaren.  Och mannen är en sådan att han går till de ställen som han ska till och tittar inte på något annat.  Jag tycker om att släpa ögonen efter mig och titta.  Vill jag springa marathon är det inte Elgiganten jag gör det på.  Det var väldigt mycket sorl, och jag önskade mig hörselkåpor som stänger ute ALLT ljud.  Att de enda som finns kvar är tystnad.  Jag vet inte om sådana hörselskåpor existerar, men om det gör det så önskar jag mig dem.

När vi vart färdiga på Elgiganten fick jag frågan; Ikea?   Hela mitt jag ville säga jajaja! 

Jag vill gå på Ikea.   Men jag vill ta tid på mig, och framförallt köpa saker.   Kroppen skrek nej, för helvete. 

För en gångs skull lydde jag kroppen.  Men vi åkte ändå förbi Coop när vi åkte hem.  Och jag ville shoppa!  Plånboken vill det inte men jag ville.  Benen var vingliga och mannen fick mer än en gång styra mig åt rätt håll.

Jag har inte vant mig vid ljudkänsligheten än.  Det är som om någon skriker i mitt huvud.

Så fort man vänjer sig vid något tillkommer något nytt.  Man blir antingen mer fysiskt förämrad, eller som jag nu, väldigt ljudkänslig.  Jag undrar om man kan ljudisolera sovrummet, eller något annat rum så jag inte hör resten av familjen.  Jag får väl egentligen kanske be om remiss till öronläkare ifall det är något man kan göra något åt.

Enligt arbetsterapeuten skulle det vara möjligt med hörselskydd som tar bort sorl men inte tal.  Fast jag skulle gärna vilja ha ett hörselskydd som gav mig total tystnad.  Som att någon kan stå och skrika framför mig och jag inte hör ett dugg.

Nu måste jag vänja mig vid detta nya symptom, som jag tidigare bara haft vid migrän.  Hur jag ska  kombinera det med barn som inte vet hur man gör för att vara tysta....det måste jag lista ut. Det låter ALLTID här i huset.

Så om det är någon som känner till ett hörselskydd som gör en....döv, så snälla berätta.  Är det inte smärtan, så är det nåt annat.   Nu ska jag ut en liten snabbis med hunden, bara till brevlådan för att hämta reklamen.  Sedan blir det nog tidig kväll för mig igen.  Nu när jag inte behöver ha ont på mornana verkar det som om kroppen tänker ta igen för all utebliven sömn.  

 gJag har nu i snart 3 veckor, utövat medicinsk yoga. Sista sessionen är nästa vecka sedan är jag "on my own" så att säga.

Jag upplever det som positivt och tycker om övningarna. Det är inte specifika för migrän utan mer blodtrycksänkande. Det har visat sig att medicinsk yoga faktiskt är mer effektiv mot högt blodtryck än blodtrycksänkande mediciner.  Nu har jag inget högt blodtryck att bekymra mig om.  Det är snarare att jag har lågt blodtryck men hög puls. Men yogan sänker pulsen, och jag känner mig lugnare.  Men det fungerar bara när jag är helt själv.

Jag kommer fortsätta med mediyogan. Varsitt grundpass varje dag.  Det är lite yoga och mycket andning och meditation. 

Väldigt skönt och avkopplande.  Det är så att man kan somna efteråt.  Och jag som är så uppe i varv hela tiden (  jo, trots ME så krigar ADHD;n mot ME;n.  Jag vet inte om jag känner någon speciell skillnad,  men i måndags, då jag var sur på läkaren jag berättat om i tidigare inläggg här   så gick jag ut med hunden och gick hela 1,3 km på en gång.  Efter ca 600 meter andades jag som jag sprungit marathon och fick stanna och pusta.  Pulsen var väl uppe i max, och jag undrade hur fasiken jag skulle kunna komma hem.  Då gjorde jag faktiskt som så att jag ställde mig och yogaandades. Fyllde luften långt ner i magen och spände ut magen, fyllde luft i lungorna så bröstet breddade sig, och sedan andandes jag långsamt ut varje lite droppe luft.  Efter 3 sådana yoga andningar hade jag fått tillbaks normal puls igen, och lite mer stadga i benen så jag kunde gå hem igen.   Så på så sätt har jag faktiskt haft nytta av den.  Eller när jag vill gorma på barnen och istället stannar upp och andas djupt.

Jag har ju en hel del migrän också.  Och för något år sedan köpte jag en bok  

Problemet med just yoga tycker jag att man måste ha någon som visar,  en instruktör som visar hur man ska andas, hur man gör rörelserna osv.  Jag har läst boken, men när jag försökt utöva rörelserna har jag hela tidigen blivit stöd av boken som jag måste titta i.  "Hur var det nu jag skulle göra?".

Nu såg jag till min glädje att de har släppt Migränyoga som CD. Ungefär som de jag har med Göran boll Mediyoga.

Det finns två olika CD,  och jag önskar mig dessa i julklapp. 

Annars har dagen idag varit jobbig.  Jag har varit mer ljudkänslig än vanligt och haft på mig hörselskydden hela dagen.  Jag tål knappt ungarnas röster, om de hade talat i en normal samtalston så kanske det gått bättre, men de gapar liksom.  Så hörselskyddet har varit min bästa vän idag.  Jag har vilat och vilat, för imorgon har jag blivit lovad att få följa med till Barkaby.  Kanske inte någon jättebra idé men jag måste få göra något roligt. 

Så utöver 50 minuters mediyoga, så har jag tittar på två avsnitt av supernatural, följde med ut en lite sväng med hunden, innan jag fick vända hem igen. 

Jag känner att min kropp är helt utmattad.  Jag tycker det är en läskig känsla.  Jag känner mig inte sjuk eller febrig....jag har bara inte en enda gnutta energi kvar i kroppen.

Mitt mål är att i framtiden bli så frisk att jag kan köra ett vanligt yoga eller pilatespass utan att bli sjuk. Men vägen dit är lång, och jag antar att jag får vara glad för att jag kan utöva mediyogan utan att bli sjuk.

Jag längtar efter den 2/12 då vi ska besöka Gotahälsan, ska bli intressant att höra domen.  Någonstans inom mig hoppa jag fortfarande att det bara är utmanningssyndrom jag har, och att promenader bara är nyttiga för mig....även om jag får feber. 

Men nu är jag faktiskt så trött och utmattad att jag kommer lägga mig.  Sova innan kl 19,30 på en fredagskväll.  Jag har i nte ens orkat se de återstående avsnitten på Vampire Diaries.  Då är man sjuk  

När jag var ungefär 13 år så hade jag mitt liv planerat, enligt dagboken jag skrev då. 

Jag skulle gå samhällsvetenskaplig linje, och efter studenten skulle jag åka till USA och antingen studera på college eller som au pair ett år.  Efter det skulle jag åka till sydamerikas regnskog, med en otrolig snygg och modig man som kunde räddda mig från spindlar och annat otrevligt.  Sedan skulle jag komma tillbaks till Sverige, börja polishögskolan, och kanske någongång vid 25-30 års åldern bilda familj. 

Så blev det inte direkt.  Jag hoppade av gymnasiet och fick barn innan jag fyllt 18 år.  Men jag fixade det tillslut ganska bra ändå. Pluggade på komvux, en blandning mellan Barn och Fritid och Samhällsvetenskaplig.  

Jag hade ett väldigt jobbigt, destruktivt förhållande med barnets far, och det slutade med att jag vid 21 års ålder flyttade ifrån dem.  Inte med vilje.  Men antingen skulle jag tagit livet av barnets far och åkt i  fängelse, och mist mitt barn på den vägen.  Eller så hade jag tagit livet av mig själv, och då skulle fadern ha all makt.  Jag gjorde det bästa av det värsta.  Flydde.  Jag fick inte med mig mitt barn som då var runt 2 år.  Hela den tiden från 17 år till 22 var väldigt traumatiskt. 

Då när jag var runt 19 år var drömmen om att vakna upp och så hade barnets far dött.  Det gjorde han inte.  Och han har inte gjort något  dåligt jobb som far heller.  Det var bara att jag inte var inblandad i leken. 

Sedan träffade jag min nuvarande man, och drömmen då var ett familje liv.  Jag ville ha 5 (!) barn. Jag skulle föda på stående eller på knä, med så lite smärtlindring som möjligt. Jag skulle gå gravidyoga,  Jag hade så mycket planer.

  Först fick jag 6 missfall och sedan när jag var 24 år fick jag min första pojke. Det finaste som någonsin kommit till jorden.

Sedan förväntade jag mig ytterligare några missfall innan barn nummer 2 skulle komma.  Så vi började ganska tidigt. Planen var att pojken skulle vara runt 4 år när nästa barn kom....om det kom.   Men det tog på första försöket.

Graviditeten var ett helvete.  Jag har aldrig haft så ont någongång.  När jag var i vecka 32 åkte jag till specialförlossningen och krävde att de skulle ta ut barnet.  De vägrade förstås. Därmot lades jag in på avdelning och fick smärtstillande och något att sova på.  Jag fick även reda på könet för att jag skulle bilda ett band till barnet.  Jag fick reda på att jag väntade en liten flicka.   Vi hade redan bestämt namn till henne.  Något jag inte nämner här, men det var efter en karaktär i Isfolketböckerna kan man säga.

Av humanitära skäl snittades jag vecka 36, och bedövningen tog inte.  Smärtan går inte att beskriva i ord.  De hällde lokalbedövning i snittsåret, men det hjälpte inte.  Jag bad om att få bli sövd, men bedömdes att det inte var någon bra idé. Men jag höll mig vaken hela snittet och när jag fick flickan på bröstet så var all smärta glömd. 

Jag var ju barnskötare, hade vikarierat en hel del, men det visade sig att den här lilla flickan inte följde några handböcker. Hon gapskrattade när hon var runt 3 veckor.  Något BVC var omöjligt, men hon skrattade så hon kiknade.  Hon var även grymt svartsjuk, något som sades vara omöjligt det med.  Jag hade förväntat mig att tvååringen jag hade hemma skulle kunna bli svartsjuk på det nya syskonet.  Men det var tvärtom. Gallskrik så fort pojken satt i mitt knä. Gallskrik när pappan kramade mig.  Det var bara hos mig hon var nöjd. 

Och där kände jag att 5 barn nog inte var den rätta drömmen för mig.  Det var nog att ta hand om två barn, som dessutom inte sov.  Dottern kunde skrika i timmar.  Jag minns ett tillfälle....jag tror jag hade fått trean då...och hon ville inte att pappan skulle gå till jobbet.  Pappan gick till jobbet, och hon skrek. Och skrek. Ibland slumrade hon till, vaknade och fortsatte skrika....tills pappa kom hem 9 timmar senare. 

Så drömmen om att vara hemmamamma , sittta och pyssla och umgås,  byttes mot kronisk sömnbrist, troligtvis utvecklade jag väl tinnitus av allt skrikande också.  Trean var inte planerad.  Inte på långa vägar.   Jag hade till och med bokat en tid för abortrådgivning.  Men gynekologen glömde vända bort skärmen när hon gjorde ultraljudet.  Och då var det kört, när jag såg det tickande hjärtat kunde jag inte ta bort det.  Så hände det sig att jag fick 3 barn på nästan exakt 4 år,  det skiljde 19 månader mellan flickan och trean.  Och flickan lärde sig inte gå förrän  hon var 2,5 år.   Hon var svartsjuk.  Så svartsjuk.

Drömmen om familjen blev att försöka hålla näsan över utan.  Jag minns faktskt inte treans första år. Det är borta.

Jag minns att han inte ammade på dagarna, för att han blev attackerad av storasystern hela tiden.  Istället åt han hela nätterna,  och dagarna tillbringade han i bärsjal.  Jag kunde inte lägga ifrån mig honom för då var systern där och försökte göra sönder honom.  Jag hade inte klarat hans första år utan den 4 åriga storebroden, som tog sådant ansvar för sin syster. Distraherade henne, lekte med henne....allt för att jag skulle få amma lillebrosan.

Sedan börjadej jag studera, faktiskt mest för att ha en anledning att lämna barnen på förskolan.  Ibland vart jag inte ens på skolan utan var hemma och sov, njöt av lugnet. 
Det var dotterns problematik som gjorde att jag började studera det jag gjorde.  Specialpedagogik.

Ofta kändes det som om jag var mer lärare än mamma.  Hon pratade inte förrän hon var 5 år, men då kom allt på en gång. Som om hon aldrig gjort annat. 

Jag läste till lärare, och hemma var jag lärare.  Tecken som stöd, tydligörande scheman, och förberedelse som tusan.  Bara att gå till affären behövdes förberedas så hon visste exakt vad som skulle hända.  

Minns ett tillfälle vi skulle köpa skor till henne.  Hon var 4 år då. Förskolepersonalen hade förberett henne på att jag skulle hämta henne och lillebrosan och sedan skulle vi till skoaffären för att köpa skor. Allt gick jättebra.  Tills jag insåg att det fanns inga skor i hennes storlek.   Och där brast det.  För vi hade sagt att vi skulle köpa skor.  Hon drog i herrskorna, damskorna,och jag försökte förklara för henne att det fanns inga skor i hennes storlek.  Men hon skulle ha skor!

Jag fick bära henne skrikandes, sprattlandes slåendes genom köpcentrumet ner till bilen där jag med våld fick spänna fast henne i bilbarnstolen.  Hon gallskrek, och folk tittade på mig som om jag misshandlade henne.  Utanför bilen stod 3-åriga lillebrodern som själv fått köra sin sulky efter oss.  När jag åkte hem, flickan skrek som besatt, och min yngsta treåring satt tyst som en mus i bilen.  Har aldrig känt mig som en mer dålig mamma då.

Men tiden gick, barnen utvecklades...till det bättre.  Jag fick under min studietid och efter att praktiserat på skolan en idé att jag ville starta en egen skola för barn medn npf-svårigheter, eller främst autismspektrat.  Men för det så var jag tvungen att vara examinerad lärare,  och haft arbete och erfarenhet som lärare.   Jag läste en hel del om starta eget och.....tja idag hade jag haft kunskapen, erfarenheten som pedagog och chef attt starta en sådan skola.   Men livet ville annorlunda . Igen.

När jag insjuknade försommaren -12 så hade jag gått ner 15 kg,  jag var med i ett forum som hette 100 grymma Dagar.  Jag joggade, de första 2 km trodde jag att jag skulle dö.  Jag tränade på gym.  Och läste en bok som imponerade på mig.

Jag läste en bok som hette "Born to run".  

Och jag blev så imponerad.  De var ultralångdistanslöpare, de sprang 30 -100 mil.  Jag sprang då 8 km. Men jag blev imponerad.  Jag anmälde mig till tjejmilen.  Lite löst hade jag och en annan bekant funderat på att göra klassikern 2015 att det kanske var realistiskt.   Jag jobbade där jag trivdes,  hade bra lön, och livet lekte. 

Så får jag en magsjuka och efter den ändrade sig livet skarpt. Och även om mina drömmar inte blivit sanna, så är det viktigt för mig att drömma, att ha något mål att drivas mot.  Att känna mig nyttig. 

Kuratorn sa att jag har fått värsta möjliga kombinationen av sjukdomar. Adhd som gör mig energifull, och rastlös, och jag vill, måste göra saker.  Att jag kanske inte alltid fölföljde dem var ju en annan femma, men  jag behöver röra mig.  Långtråkighet är det värsta som finns.

Och som ME-sjuk så är långtråkighet det bästa som finns.  Man ska ta det lungt, Vila, meditera, leva i nuet.  Och jag har blivit bättre på det, det har jag.   Men jag har inte roligt.

Jag vaknar på morgonen, förhoppningsvis utan helvetesvärken, men nu har jag fått medicin som tar den iallafall. 

Jag går en LITEN promenad med hunden. 

Lägger mig igen.  Ibland somnar jag, ibland orkar jag surfa vilar mig en timme ungefär, och då går jag upp och kokar ägg.  Det är ungefär vad jag fixar i matväg numer. Käkar och måste sedan vila mig igen.   Jag har inte hur många skedar som helst att ta av. 

Innan barnen kommer hem från skola försöker jag ha utövat 50 min mediyoga......och det är min dag.  Det är den optimala dagen om jag inte vill bli sjuk. 

Drömmar, vilka drömmar har jag nu?  Att få elskootern så jag kan åka ut med hunden.  Jag har inga intressen som att måla, pyssla, jag vill träna. Röra på mig.   Och jag har den drömmen.  När jag får elscootern så kan jag ta promenader med hunden med de och kanske orka ett kort lätt pilatespass.

Men nu ska sova, och jag drömmer inte.  Jag somnar och sedan brukar jag vakna och då är jag ensam i sängen, för mannen åker iväg till träningen tidigt.   Men jag har drömmar, jag har bara inte ekonomi för det vad jag förstår.

Idag kommer denna bloggen handla om ME/cfs.....den sjukdomen som jag så innerligt hoppas att jag inte lider av. Tyvärr brukar jag inte ha rätt. 

Introduktionen

Och det som känns mest relevant för mig och de som faktiskt är intresserade hur det här påverkar mig.  Våran mest kända ME-sjuka kvinna nämligen Pernilla Zertraeus

Jag ska inte säga att jag sett allt i sin helhet.  Men jag hoppas att alla läkare, och alla människor tittar på detta och tar till sig denna allvarliga sjukdom.

Det är inte så lätt som det verkar.

I går hade jag en full upp dag.  Jag hade en kurs i Mediyoga på nästan 2 timmar, och efter det en session med kuratorn.

Sedan en snabb sväng in på Ica Maxi.  Åkte hem,  Mådde bra men det kändes som jag sprungit marathon.

Jag började känna febern komma och tänkte "jävlar!"   Jag har nämligen tid hos sjukgymnasten idag. 

Så strax innan 19 igår kväll låg jag och sov. 

Vaknade runt 7, försökte somna om, den det gick inte.  Början till huvudvärk, men inget genombrott. Så i ren ångesthantering gick jag ut en sväng med honom.  Det känns altid bättre i mig om han får komma ut på morgonen istället för att behöva vänta till lunch.

Hur som haver, vi gick ut och det gick bra.  Gick mindre än en km denna gången.  När jag kommer hem så lägger jag mig igen.  Somnar och vaknar runt 11. 

Och det är nu problemet med pacingen kommer.  Jag har vart och ätit frukost.  (vissa kalla det lunch).  

Ropar upp 14-åringen för att han måste gå ut med hunden igen.  För även om jag vill det....då tar jag mig inte in till Enköping,  till sjukgymnasten. 

Jag har ett nytt mål i livet nu också.  Jag ska skriva ett schema när mina meditations och mindfullnesspauser ska vara lika viktiga som om jag hade möte med kungen.

Jag ska även leka talpedagog.  10-åringen kan fortfarande inte säga R,  och eftersom skolan inte har talpedagoger så får väl jag vara en då.  Pedagog är jag iallafall.  15 minuter dagligen borde jag väl orka ägna mig åt min son på ett mer koncentrerat sätt.

Ett annat mål.  Julen!

Brukar alltid vara SEN med julen och julklappar.   Men nu när sonen går ut med hunden skall jag titta efter vad vi har i form av ljusstakar.  Förra året har jag nämligen minnet att de flesta var trasiga och sönder.   Så i november påbörjar jag julen.  Då kanske jag redan runt jul har blivit färdigt med julpyntningen....Det är alltid skönt att ha ett mål att drivas mot. 

Och mina mål är nu

15 min talträning med 10-åringen

1 h mediyoga/meditation

och 15 minuter förberedelser inför julen.   Visst är jag på G!  Men nu måste jag snart rusa...först ner till källaren för att se vad vi har i julgrejer och sedan till bilen för att åka till Enköping.

Det känns bättre, och inga antidepressiva, dock enstaka stesolid..   Men inte många....inte alls. Folk pratar om det som om det vore herion........men de säger inte samma sak om rökning. Hm....Rökare skadar sig själva och andra.  Stesolid gör att jag mår förhållandes bra och jag skadar ingen annan.  Men ändå är det farligare än herion.  Det går inte ihop. 

Men tänk om det är EP jag har.  Tillsammans med ME;n då, men ändå.....om man kan medicinera bort yrsel, frånvaroattacker, svimningar och all denna elektriciteten i kroppen.  Tänk om det kunde bli lungt.  Vad häftigt!

Jag är helt säker på att jag som nyfödd bebis såg ut som andra bebisar. Och jag var säkert som andra barn.  Men någongång efter att jag själv fått barn då började knivarna växa.  Jag vet inte var. 

Jag tror jag skulle kunna kallas mrs Knife, om jag varit gift vilket jag inte är.  Just saying!

Jag hade i sann anda att hur svårt kan det vara med en vit vecka.  Tills kniven vreds om runt livmodern.....som jag ju faktiskt inte har kvar.  Och min man hade inte med saken att göra, han hade gått till jobbet.  Så det inte blir missförtånd.

Men kniven vrids om och jag hamnar på alla fyra.  Innan dess hade huvudvärken börjat, och där skyller jag fullt på mannen som har en rakapparat som låter om en jävla sågverk.  Kl 05. på morgoen.

 Så knivar i huvudet och knivar som vrids runt i livmodern.......jag försökte djupandas.  Försökte, men då kom en kniv rakt in i ländryggen. 

Om någon kommer och attackerar mig med knivar i magen, svanken, och huvudet, så hade det nog resulterat i grov misshandel.   För att kunna djupandas krävs det att magen liksom är med.  Andas in spänn magen, andas in och spänn lungorna och andas långsamt ut.   Det hjälper.

Migrän.  Spänningsvärk.

Men det hjälper inga knivar i magen. 

Det är mer andas in, jävlar, skrik, vrider sig dubbel och håller andan.  

Så min vita vecka.....har blivit grå.   En citodon, stesolid och amosyt.  Och se där.  Kramperna ger sig.  För jag har börjat misstänka att det är mer kramper jag har en ren smärta.  Smärtstillande hjälper inte,  muskel och kramplösande hjälper.  Och för idag får de göra det.

Alltså jag älskar Wolverine.  Han är sexig, attraktiv och farlig.  Men varför i helvete ska han in i mig att göra.  Vad är det med min kropp och dessa knivar, eller kramper....eller vad det nu är. 

Men jag ska jobba tillsammans med Wolverine, så länge det är honom det handlar om så kan vi nog komma överens.

Om han bara drar lite ömt med sina knivar över mig så kanske det rent vore upphetsande, men ge fan i att karva upp mig! 

För jag tycker egentligen om dig, men var lite snällare.  Inte så hårdhänt.

Nu när det värsta gett med sig så ska jag försöka sova lite till, för idag har jag en fullspäckad dag med mediyoga och kuratorsbesök i Enköping.

Och Wolverine!   Be nice!  Lägg ner knivarna.  Det är inte kul. 

Att vara en av de sexigaste män alive så...be nice.  Jag kan tåla tuffa tag men, låt för helvete bli livmodern, och huvudet, och resten av kroppen också.  Åtminstone om du måste använda knivarna.   Jag har annat att göra än att ägna min tid åt dig....såvida det inte är på teve och du inte kan göra mig illa.  Dessutom gav du mig en grå vecka...den skulle vara vit!

Igår genomgick jag en av de värsta dagarna i mitt liv.  På allvar. Och det gällde inte fysisk smärta, den var psykisk.

Ångest av värsta nivå.  Jag har en massa konstiga, knepiga tankar.  Som att jag inte är värd något.  Alls. 

När man är prestationsmänniska som jag är...var och sedan förlorar allt, allt det där som är roligt, inte ens något som är nyttigt.  Man kan säga att för femtioelfte gången räddade hunden mitt liv.

Jag vaknade och kände...Fan heller!! 

Jag kan inte sälja hunden, det är att ge upp. Ge upp livet. Och ge mig själv tillåtelse till det. 

Jag var så djupt nere i det svarta hålet att...jag kunde gjort slut på allt där och då. 

Jag vaknade, smärtfri.  Full av ångest men smärtfri.  Ingen fysisk smärta.  Och jag började tänka.....även om läkaren som kränkte mig som satan i fredags så kanske han hade rätt. 

Smärtstillande hjälper bara om man har ont då och då.  De hjälper inte vid kronisk smärta.  Den dunderkombon jag har fått kommer hjälpa kanske en vecka till.  Sedan måste jag öka och öka igen. Det går inte.

Så kom jag på att är bättre och tåligare än många andra på att hantera smärta. Smärta som får gemeneman att fara till akuten för fara för livet.   Jag kan, om jag får möjlighet, andas och meditera bort ett migränanfall.  Åtminstone huvudvärken inte auran, elller illamåendet.  

Och jag kan ju också faktiskt även hantera helvetessmärtan.  Jag tror det inte där och då,  men jag överlever gång på gång.   Så jag kom till insikt.

Jag tar läkaren på orden, och jag tar en vit vecka.  Inga feber nedsättande, inga ångestdämpande om inte livet står på spel.  

Igår pratade jag och min sambo om att sälja hunden.  På allvar.  Med barnen.  Han kan få det mycket bättre någonannanstans.  Samtidigt visste jag,  vet jag.....att när hunden försvinner så försvinner jag.   Jag har två stycken som tillfredställer mig här i livet, den ena är hunden, med all den kärlek han ger och allt han tillför.  Det är han som gjort att jag tagit mig igenom den här perioden.  Och han ska fortsätta ta mig igenom perioden tills han dör av ålder eller sjukdom.

Den andra tillfredställelsen....nämner jag inte av  hänsyn till min man.  Men det är en siffra ;-)

Så med detta sagt så var jag på botten igår, den absoluta botten, och nu ska jag kravla mig upp.

Med början att faktiskt försöka inte ta antidepressiva.   Jag har tagit mycket olika antidepressiva i mitt liv.

Lyrica=  Sucidial,  innan jag fattade att det var en biverkning, och dessutom ett preparat man måste ta mer och mer av för att få effekt.  Borde vara narkotikaklassat med andra ord.  Jag slutade cold Turkey, eftersom jag inte hade stöd av läkare. Abstinensen var ett helvete.  

Certalin= ingen effekt alls

Certralin=  biverkningar av helvete...Det var som att ha ME? Hm....
Venlafaxin=  Äntligen jag blev piggare, orkade jobba, positiv, men samtidigt känslomässigt död.  Jag blev inte ledsen när mormor dog, Jag trodde det var mig det var fel på.  Det var venlafaxinet.   Kärlekslivet =dött  Jag kände ju inget.  Jag var en robort.
Slutade med Venlafaxinet för att jag ville sluta med sömntabletter.  Efter 2 veckor utan sömn så är man ganska....körd.

Träffade en läkare som ersatte venlafaxinet mer Mirtazapin och sertalin.  Och nu jävlar började det hända saker.

Jag blev en sexuell varelse.  Jag kunde sova på natten.  Mådde faktiskt ganska bra, om man tar bort ME-symtomen då. Det var bara det där lilla de glömt att nämna som biverkning.  Viktökning! 

Och när man kämpat för att gå ner 15 kg under lite mer än ett halvår, så är 25 kilos viktuppgång på mindre än 3 månader inte speciellt kul.  Så då slutade jag med Mirtazapin och hoppades på en spontan viktnedgång.  Men icke. 

Så i fredags när jag var akut hos läkaren som kom att handla om mer om ME och Fibromyalgis existensberättigande och att jag missbrukade för att jag tagit lite mer än ordinerat.  Det enda antideppressiva han kunde komma på var Voxra.  Biverkning: Viktminskning ( skall ej ges till redan smala personer)  JA!

Ingen sexuell dysfunktion JA! 

Men vad som glömdes av i hastigheten är att detta inte skall ges till personer med krampbenägenhet.  Okej, jag har ingen konstanterad EP.  Men jag rycker som om jag hade EP på nätterna, för att inte tala om skakningarna inombords ( dem ingen ser) 

Använde Voxra i två dagar och insåg sedan att....nej.....såvida jag inte kan kombinera detta med muskelavslappnande och kramplösande ( Stesolid) så är det inget för mig heller.

Summasummarum;  Inga fler läkemedel för mig.  Inga antideppressiva,  inga regelbunda smärtstillande.  Jag vet att jag kan hantera det.  Med lugn och ro....vilket kanske inte är den bästa veckan att börja med på höstlovet med 3 barn hemma.

Jag ringde min kurator, som är hur härlig som helst.  Jag fick en akuttid imorgon, och hon skulle se till att min läkare skriver på det medicinska underlaget som behövs för att arbetsterapeuten ska kunna få saker i rullning vad gäller elskootern.

Jag klättrar uppåt, det går långsamt men om jag inte är för dumdristig ( vilket jag har en benägenhet att vara ) så ska jag klara det här , men hund, familj och allt.