Jag har haft en rakt nedåtgående period nu.  Nedåtgående på alla håll och kanter. 
Fysiskt så klarar jag inte av mycket alls.  Mina vanliga 1 km promenader har minskats ner till 300 meter, och då är jag trött efteråt och har mycket högre puls än rekommenderat. 
Mina perioder med dubbel och trippelsynthet har ökat och jag kan inte för mitt liv hitta något mönster för när det inträder.  Absolut värst är det när jag kör bil och jag ser trippelt.  Sist jag var i Uppsala, och blivit tvungen att ta bilen, eftersom vissa omständigheter gjorde att jag missade bussen. När jag åkte hemifrån fick jag köra med bara ett öga för att kunna fokusera.

Allt oftare vaknar jag med ofunktionella ben.  Detta sker oftast efter migränanfall (som också ökat i mängd).  Benen domnar bort helt, och jag kan inte med viljan styra mina ben.  Det är bara att ligga och vänta tills muskelstyrkan behagar återvända....vilket kan ta några timmar i värsta fall.  När känsel och styrsel väl kommer tillbaks så är jag så svag i musklerna.  Tänk dig att du sprungit det snabbaste du kan, så länge du kan. När du inte kan längre så segnar du ner, flåsandes på marken.  Res dig upp med en gång och fortsätt gå.  Den känslan....

Yrseln som uppträder är inte heller att leka med. 

Av erfarna "emmisar" har jag fått höra att det bara finns en sak att göra och det är att vila ÄNNU mer.

För min del skulle det nog innebära att beställa en kista.  Åtminstone är det så det känns. 

Det är deprimerande att behöva ge upp sitt liv, det man är, det man tycker om...för att kroppen falerar.
Det finns något som heter psykisk hälsa också. 

Så jag deppade...och det kändes som om livet inte var värt att leva. 

Jag menar, inte nog med att man ska brottas med smärtan dagligen.

Det är feber var och varannan dag, 

det är frossa,

det är dysfunktionella muskler,

det är synförändringar,

det är sömnbristen,

det hjärndimman,

och det känns inte som om jag förtjänat detta.

Så jag deppade....tills jag tog tag i saken.

Nu har jag kontaktat en arbetsterapeut som får hjälpa mig med de ev hjälpmedel jag kan behöva. 

Jag har äntligen fått tid hos neurologen för att utesluta andra farligheter vad gäller dubbel och trippelseendet.

Och för att vara på säkra sidan, för att ta reda på att detta verkligen är ME, så kommer jag boka tid till en av sveriges ME-experter.  För är det verkligen så att enda sättet för mig att återhämta mig är genom total vila ( ingen hushållsarbete, inga promenader, i stort sätt bara ligga eller halvligga) ,  då vill jag verkligen ha det svart på vitt att det är ME.

För är det något annat än ME så kan rörelse hjälpa.  Har jag ME så kommer jag behöva göra mig av med hunden, och ska jag göra mig av med hunden så vill jag att det ska garanteras att jag inte kan bli bättre genom korta promenader osv.   I stort sätt måste jag sätta hela livet på "hold", och ska jag sätta livet på "Hold" då måste jag veta HELT säkert att det är ME jag har.

Framtill dess så försöker jag hålla aktiivteterna såpass att jag inte blir alltför sjuk.