Jag hade planerat in ett pilatespass idag. Bara 10 minuter långt, inte alls mycket.

Men jag har dragit och dragit på det.  Jag har haft stickningar i händerna, huvudvärk och väldigt yr.

Så kom jag på mig själv, att inte vara besviken på mig själv.   Jag har promenerat i det det fina sommarvädret, för idag har det varit sommar.

Jag har läst. Läser just nu "Sluta Kämpa, börja leva".

Kämpat har jag gjort i hela mitt liv. Kämpat för det ena, kämpat för det andra. Känt mig misslyckad, besviken, och hela tiden strävat åt mål som jag aldrig kunnat nå.

Idag valde jag att inte känna mig besviken för att jag inte orkade. 

Jag valde att leva i stunden och istället för att bli besviken på mig själv, så valde jag att känna att jag istället lyssnat på min kropp. 

Igår var jag helt utmattad, idag behövde kroppen återhämta sig och inte utsättas för träning, om ens så lite.

Jag valde att känna mig nöjd över att jag inte tagit någon värktablett idag, utan har klarat mig igenom smärtan med andning, promenad och att bara vara.  Det är sällan jag bara är, jag brukar vara någonannanstans. 

Frågan är om jag en själv vet det.

Det jag vet är rena fakta. 

Jag är född på mitten av 70-talet. Jag har 3 barn i skolåldern.

Jag har fibromyalgi vilket innebär att jag lever med daglig smärta, ibland mer, ibland mindre.

Jag hittade ett bra verktyg att hantera smärtan, nämligen träning, främst jogging, men även styrketräning.

För ett år sedan var jag i mitt livs form, vältränad för att vara mig.

Jag njöt av träningen, och endorfinerna.

Plötsligt drabbades jag av en ny ovanligt intensiv form av huvudvärk. Eller värk var det inte, ren och skär smärta.  Varje morgon, så intensiv att jag svimmade och låg och grät.

Inga smärtstillande hjälpte.

Så började svimningarna.  Svimmade varje gång pulsen ökade, när jag försökte träna. 

Jag blev sjuk efter jag tränat. Feber, utmattning.

För någon månad sen fick jag diagnosen ME/CFS. 
Här är jag nu.  Försöker se en framtid.

Försöker leva dag för dag. Minut för minut.  Här och nu.

Jag är inte här än. Processen till att försöka lära mig dansa i regnet och åskan kommer ta tid.

Jag har varit en prestationsmänniska.  Det bästa har inte varit bra nog.

Nu är jag bara en skugga av mitt forna jag.  

Jag behöver lära mig att förändra mitt tankesätt.  Att jag är värd något.  Även om jag måste tillbringa en dag i sängen.  Att jag är värd något.  Just här och nu.