Igår var jag hos kuratorn. Jag hade sett fram emot denna session under hela sommaren.  Jag hade verkligen ett behov att få tala ut om min syster, om hur neuroavdelningen slängde mig i soptunnan och diverse skit som hänt denna sommaren. Min sambo körde dit mig och försäkerhetesskull hade vi med oss supp, det har jag alltid med mig, om jag börjar krampa. och efter en halvtimme började jag krampa ordendligt, och fick läggas på bår. Som tur är hade vi ju medicin med oss annars hade det fått bli akuten.  För på vårdcentralerna finns inte ens en ynka stesolid spruta. När jag lugnat mig, så tyckte kuratorn att det var så synd att hon inte kunde göra hembesök. För egentligen är det vad jag skulle behövt. Hembesök av läkare och kuratorer. Jag insåg inte att jag var så dålig att enbart ett vårdbesök gör totalt slut på mig.

Så vad jag har gjort sedan kl 12 igår är att ha sovit. Krampat,sovit, krampat, sovit, vaknat till lite, tvingat mig till toaletten, krampar efteråt osv. Att på 2 år gå från att ha varit en fysiskt aktiv, självständig, och ganska framgångsrik yrkeskvinna, till någon dom kan gå, inte kan äta, inte borsta tänderna, och inte orkar någonting. 

Detta lilla inägg har jag hållit på med i över 30 mnuter och nu är jag kapitalt slut. Nu är det bara att lägga sig. 

God natt. Det här innlägget skulle egentligen handlat om hur man kan hanterar sorg och gläde på samma gång. Men dessa djupare inlägg får bli när jag har mer ork än jag har idag.