Jag vaknade ganska sent idag. Det är ju förvisso inget ovanligt. Fortfarande är smärtan på tillbakagång...eller åtminstone helt hanterbart. Sonen gick ut med hunden och jag gick ner till tvättkällaren, lade i en maskin tvätt och strök hissgardinen som skulle ersätta julpanelen i köket.  Gick upp, vilade lite.  Tog ner gardinen och satte upp den nya.  Vilar igen. Känner att kroppen börjar protestera.  Så jag tar det lugnt.  Men av någon anledning så har LDN gjort mig mycket klarare i huvudet.

Min tidigare hjärndimma och tröttheten över att överhuvudtaget orka tänka är borta.  Istället så har min åttafiliga autobahn i huvudet kommit tillbaks.  Jag är så rastlös att jag blir tokig.  Ända sättet att åtgärda det är att...aktivera sig.  Adhd och ME går inte ihop!  Tidigare var jag så orkeslös att jag inte orkade något, inte ens tänka.  

Och jag vet inte vad som är bäst, adhd-racerbana eller hjärndimma?  

Jag har myror i kroppen när jag är still, och känner inte längre den där sköna känslan när man lägger sig ner.

Pacingen har blivit svårare.  Inte för att det var lätt tidigare, men nu har jag fått tillbaks "jag kan"-känslan, till skillnad från tidigare " jag orkar inte, jag kommer bara bli sjuk av det".    Det är bara det att jag inte kan.  Inte i längden.  Jag måste lära mig att hantera det här, men jag vet bara inte hur? 

Men en som är glad för att jag blivit piggare är hunden.  Och han är en av de viktigaste