Nu till veckan skall jag till smärtmottagningen.  Inför besöket fick jag fylla i en stor lunta om hur jag upplever min värk och smärta, var, och hur och på vilken nivå smärtan är.

I normala fall så gör jag mitt bästa för att inte fokusera på hur ont jag har.  Kan jag så försöker jag fokusera på annat, så det kändes lite avigt att skriva ner och koncentrera mig på smärtan jag känner.

Det finns olika typer av smärta hos mig, och olika typer av värk.

I sjukvården används oftast VAS-skalan.

Jag tycker den skalan är lite svår, för hur är en medelsvår smärta?  Och vad är outhärdligt?

På min mobil har jag en app som heter Pain dairy, och skalan man använder där tycker jag är lättare.

0= smärtfri

1= mycket liten irritation, enstaka stickningar

2= Mindre irritation, enstaka starkare stickningar

3= Tillräckligt irriterade för att vara distraherande

4= Kan ignoreras om du är involverad i en aktivitet men är fortfarande irriterande

5= Kan inte ignoreras för mer än 30 minuter

6= Kan inte ignoreras för en längre tid, men du kan fortfarande jobba och delta i sociala sammanhang

7= Svårt att koncentrera sig och stör sömnen, men du kan fortfarande fungera med ansträngning

8= Fysiska aktiviteter starkt begränsade, du kan läsa och konversera med ansträngning. Illamående och yrsel sätts in som en del av smärtan

9= Oförmögen att prata. Gråter eller stönar okontrollerat, nära delirium.

10= Medvetslös. Smärtan gör att du svimmar.

När jag fyller i papprerna så graderar jag en form av smärta 8-10.  Det är helvetesmärtan jag har på mornarna.  4-6 timmar 5-6 dagar i veckan.

Den andra smärtan som jag fyllde i var migrän.  7-9,  2-3 gånger i veckan runt 3-4 timmar.

Fibrovärken, det är svårt att säga var den sitter. Ibland på armen, benet, rumpan, ibland som muskelvärk, ibland ytligt som kyla eller bränna. 3-7, jämt och ständigt.

När jag hade fyllt i luntan så kunde jag inte låta bli att undra hur fasiken jag kan leva.  Närmare 50 timmar i veckan som jag ligger på över nivå 7, vad som räknas som svår smärta.

Det får mig att fundera på hur starka vi är, vi människor.
Jag är övertygad om att det är många som har det långt värre än mig rent smärtmässigt, men ändå klarar vi det.  På något sätt, och hittar ändå små ljusglimtar här och där. Något som får en att fortsätta framåt trots att man många gånger bara vill lägga sig ner och dö.  Jag tror inte det är någon slump att människan är högst i rang av alla djur.  Vi är otroligt starka, flexibla och anpassningsbara.

Från det ena till det andra.  Något som jag känner att jag har svårt för är att inse och acceptera att jag behöver hjälp med mycket.  Att jag faktiskt inte klarar allt....om ens något. 
Jag drar mig för att duscha för det är så jobbigt att stå och duscha, jobbigt att tvätta håret. Dessutom är det inte alls lika skönt som att sjunka ner i ett badkar (som vi inte har).  Händer även att jag blir yr och tvingas sätta mig på golvet.   Så jag har haft funderingar på en duschpall. Att sitta och duscha helt enkelt.  Men det tar emot, oj vad det tar emot.  Det är ju bara pensionärer och handikappade som har sånt, och det är ju inte jag.

Jag var på besök hos en väninna som ska öppna en butik på orten,  Hjälpsam ,

som ska börja sälja scootrar. Jag fick förmånen att testa en och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte såg fördelarna. 

Jag tänker främst på hunden, att faktiskt inte behöva vara begränsad till 500 meters promenader.  Att kunna vara ute på ett annat sätt, utan att behöva bekymra sig om yrsel eller att man inte orkar gå längre.   Men så var det den här tröskeln.....så sjuk är jag väl inte att jag behöver en sådan.  Tänk om jag blir frisk, tänk om....

Tänk om.....