Den här blogginlägget kommer bli lite annorlunda utformat eftersom jag till största del kommer kopiera från mina facebook inlägg;
Lördag 3/4
Jag fick ett rejält krampanfall igårkväll. Åkte ambulans till Akademiska, och ambulanspersonalen var fantastiska. Akuten därmot......jag låg och krampade i flera timmar, men först när de skickade hem mig kl 03 inatt fick jag en stesolidspruta. Varför jag krampade/fick epilepsi utan epilepsi, vet jag inte. Jag fick inte träffa läkare mig veterligen. Kom hem runt 03.30, för de hade inga platser för inläggning. Jag var inte döende. Därmot skickade de hem en kvinna som hade mycket svårt att andas, det lät fruktansvärt. De hade inte plats för inläggning för henne heller.

Nu är jag hemma. Vaknade dock med kramper idag också. Fick medicineras med stesolid, och är lugn nu. Varför jag krampar vet jag inte. Ska försöka få kontakt med neurologen i veckan. De har lovat mig snabb tid. Men det är vad som hände, jag hade vad som tidigare kallats grand mal, men eftersom jag tidvis vad komunicerbar så bedömdes jag inte ha ep utan ångest. Eh....

Söndag 4/4

Ytterligare en morgon med kramper, tack och lov hade R inte hunnit iväg till jobbet, gav mig medicin och stannade tills kroppen lugnade sig. Men någon klippning blir det inte idag R ringer till neurologen, av någon anledning tror jag att de tar män på allvar än om jag skulle ringa. Själv ringer jag till VC och se om jag lyckas få en akuttid. Något annat än stesolid måste ju finnas för att motverka kramper/epilepsi eller vad det nu månde vara. En positiv sak är att jag har en sjujävla träningsvärk i magen har jag. Negativt är att kramperna räknas till ganska ansträngande fysisk ansträngning = sämre ME.

 Måndag 5/4
Jag sov hela natten, men mannen stötte till mig.  Jag hade börjat krampa i sömnen.  Jag försökte ta flaskan med stesolidvätskan men lyckades inte öppna, kroppen var okontrollerbar.  Mannen hann inte gå till jobbet, lyckades lugna mig och sedan faktiskt få i mig stesoliden som blandats med vatten.  När jag lugnade mig gick han iväg till jobbet.  Ringde dock ett par gånger för att höra hur det var.

14-åringen  är ju bara underbar   Han kom hem på lunchrasten ( "det är så äckligt att det går inte att äta i skolan") Han kom hem tittade till mig, och frågade om jag tränade magen.
Spasmer. Han hämtade medicinen, såg till att jag tog den. Tack och lov hann kramperna inte gått så långt, och jag är fasiken fullpackad med stesolid nu. Han gick ut med hunden, frågade om jag var ok och gick till skolan igen.
Av egen vilja Jag har inte ringt, inte bett....men han är orolig för mig. Han har sett mina kramper. Han har sett det värsta av mig.

Måndag kväll

Jag har nyss tillbringat ytterligare ett antal timmar på Enköpingsakuten. Ambulans idag igen.
Läkaren trodde inte det var epilepsi heller....för att jag var vid medvetande. Man kan tydligen inte ha epilepsi utan att vara vid medvetande.
Frågade vad fasiken skall jag göra och vad förväntas barnen göra när jag ligger på golvet och krampar......Tja, jag vet inte, svarar läkaren.
Jag får alltså leva på stesolid framtill man kommer fram till varför jag får kramper. Och inte heller denna gången gjordes EEG.
"Nej, sådan utrustning har inte vi, då måste man till neurologen".

Även denna läkaren trodde att det var ångest kramper. Ronny sa att jag har ingen ångest, ingen depression, men en jävla stor maktlöshet då ingen verkar vilja ta i saken! Då lade hon på. Läkaren alltså. Så jag är hemma. Jag får kramper ungefär vart sjätte till åttonde timme. Själva kramperna varar några minuter, jag stelnar, får svårt att andas och sedan domnar av en kort stund, och är sedan klar några minuter och så börjar det om. Den här gången fick jag ingen stesolid alls. Så nu känner jag mig ångestfull, och maktlös. Och ingen reagerar för fem öre över att mina ben slutade fungera samtidigt som kramperna började för 4 dagar sedan!

Uppenbarligen har ingen läkare läst något om epilepsi.  Som det här om epilepsi 

Så nästa gång skall jag skriva ut lite information om epilepsi, och ge till läkaren....för nästa gång jag ligger och snusar på golvet....då blir det ambulansen igen.  För inte är det ju så att ME, Fibromyalgi och Migrän räcker....någon mer diagnos kan vi allt knö in :-)