Att träffa den nya läkaren tog hårdare på mig än jag insåg. 

Innan jag gick till henne så var jag trött, ofantligt trött, men ganska hoppfull.

När jag gick därifrån så kände det som om hon trampat på mig, stampat på mig och slängt mig i soptunnan.

Min man säger att jag inte ska hänga upp mig på det hon sagt.  Men det känns lättare sagt än gjort.  Det är ju jag som är sjukskriven, det är jag som måste leva med den här känslan.  Maktösheten att hon har mitt välmående i sin hand.
Sonatan som hon skrev ut, mer eller mindre under hot, hjälpte inte. Nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra.  En del av mig vill skriva till hennes chef, och berätta att jag inte är psykisk sjuk, det har jag till och med papper på.  Jag är inte deprimerad men situationen kan göra mig deprimerad och då är det situationen som måste ändras på. 

Min gamla husläkare var en stor trygghet, nu är den tryggheten borta.

Jag har också blivit sämre i min ME, rent fysiskt.  Antagligen beror på på sömnbristen. Nu får jag högra dos av zolpidem igen så jag sover på natten.  Åtminstone tills det slutar verka.  Men jag återämtar mig inte. Jag är lite utmattad som tidigare. Det går inte att beskriva utmattningen till någon som själv inte varit med om den.  Det är inte som när man "bara" varit vaken flera nätter.  Den är obeskrivbar. 

Fibrovärken är lättare, inte för att den är lättare utan för att jag just nu äter en starkare form av smärtstillande.  Utan dem hade jag troligtvis inte ens kunnat röra mig.  

Jag har en väldigt konstig form av smärta inuti benet, känns som om det kommer från skelettbenen, så det gör ont att stödja alls på dem.

I min maktlöshet försöker jag fundera på vad jag kan göra för att må bättre, bli bättre, där jag inte är beroende av läkarvården.

Vad jag kan göra är att arbeta mer med mindfullness. Jag gjorde det ganska bra innan jul, och sedan rann det liksom ut i sanden.  Allteftersom min absolut jävligaste djävulsmärta i huvudet förekom  med färre mellan rum, desto dåligare har jag varit på att vara i "nuet".

Min sömnlöshet är mitt absoluta största bekymmer nu, och får jag inte bukt med det så är risken övervägande stor att min nuvarande försämring kommer permanentas.  För bara att gå ut i trädgården är några steg för mycket nu.  Yrseln är tillbaka med råge, och även om jag inte svimmat än, så har det varit bra nära.

Sömnlabb och många andra som har sömnproblem rekommenderar  separata sovrum.  Något som är absolut uteslutet.  Men jag kommer göra om teverummet till mitt sovrum, och göra det jag tänkt många gånger tidigare.  Jag slänger ut teven.

När jag orkar ska jag försöka spara ihop till åtminstone 5 besök hos Osteopaten här på orten.  Jag gick hos honom när jag jobbade och han lyckades med det sjukvården inte fixade, nämligen bli kvitt min kroniska huvudvärk. Sedan jag var där sist så har han dubblat sitt arvode och minskat behandlingstiden. Men han är helt fantastiskt och tror han skulle kunna få bukt på smärtan iaf. Ett besök hos honom kostar närmare 900 kr.

Något jag hört mycket gott om är närings och funktionsterapeuter.  Men allt som inte är subventionerat kostar pengar.

Näringterapeuten Madeleine Marcus  hade jag gärna velat besöka.  Men...money, money, money....Tänk om det kunde vara så att man fick välja vart man ville att de subventionerade pengarna skulle gå.   Sjukvården kan...eller vill...uppenbarligen inte hjälpa mig. 

Jag kommer nog aldrig bli frisk, men att lita på sjukvården tror jag faktiskt kan göra mig ännu sjukare.  Hur svag jag än verkar utåt så sa jag nej till antidepressiva.  Jag har absolut inget emot dem, och de som behöver dem ska absolut använda dem, men man bör vara medveten om vad man gör.  För läkarna är inte medvetna om det.  Alternativt så får de betalt genom att stoppa huvudet i sanden.

Läkare som själv använt SSRI varnar andra läkare

För det borde vara lika svårt att få ut antidepressiva som sk beroendeframkallande medel som smärtstillande med kodein, sömntabletter och lugnande.   Ändå vill läkare slänga antidepressiva läkemedel efter en som om det vore nyttiga morötter, medan det är nästan lättare att be om knark på gatan än att få citodon, stezolid eller stilnokt. 

Som sjukskriven är jag nästan helt utelämnad åt sjukvården, för man har inte råd med annat.  Ändå visar erfarenheten att många ME-sjuka mår bättre efter att ha utnyttjat alternativ vård som funktionsmedicin eller kinesologi.

För att jag ska ha råd eller ens ges chansen så måste jag sälja en hel del.   Först och främst måste jag uppbåda orken att sätta ut grejer på annons.  

Är det något som faktiskt kan orsaka en depression ,så är det känslan av maktlöshet.  Sjukvården är ganska bra på att orsaka den känslan.  Fast det är inte antidepressiva som är svaret.