Psykisk ohälsa läser man mycket om nuförtiden.  Det är idag lättare att lida av psykisk ohälsa än för 20-30 år sedan. 

Lättare är det ju inte, men mer accepterat.  Åtminstone är det vad jag vill tro. 

Jag har ME,  det är en autoimmun neurologisk sjukdom.  Ett kroniskt tillstånd som ytterst få blir friska från.  Men ibland blir man lite bättre....som jag fått fördelen att bli. Och så kan man bli sämre igen.   Min ME har aldrig ifrågasatts, inte av läkare eller försäkringskassa. 

Och jag har aldrig skämts över att säga att jag har adhd heller.  Jag räknar inte riktigt den diagnosen som psykisk ohälsa, snarare som en del av min personlighet som enstaka gånger ställt till det för mig, men som oftast drivit mig framåt. 

Sedan finns det något annat.....som åtminstone jag har svårt att acceptera i mig själv.  Jag kan utan att tveka acceptera det hos andra, och respektera det fullt ut.  Men jag lever inte riktigt som jag lär.

Och det är det här med ångest och depression.  Jag är väldigt duktig på att hantera ångest och depression.  Jag vet vilka verktyg man använder, och jag kan oftast analysera vad som gör mig nere, nedstämd, deprimerad eller ger mig ångest.  

Jag försöker tänka på ångesten som passerande moln, de finns där ibland, men de försvinner alltid. 

Att acceptera känslorna, de är inte farliga. 

Men de är jävligt jobbiga.

Jag har inga problem med att ringa läkaren för att få sömntabletter.  "Sova bör man annars dör man".
Eller värktabletter.  Eller om jag har ont på ett sätt jag inte är van vid.  Det är helt okej.

Men att ta steget för att ringa psykmottagningen.....det är nästan ett större steg än att hoppa ut från ett fönster.
Inte för att jag har för vana att hoppa ut ur fönster, men att erkänna för mig själv att....jag mår psykiskt dåligt.

När jag borde må bra.....det är tufft.  

Jag vet inte riktigt när det började.....jag tror det började med att nervsmärtorna blev värre.  När man försöker undvika kramar från barnen, eller skriker till för att de råkar snudda vid en.   Så blev jag mer ljudkänslig.   Allt det där är ju egentligen helt normalt för mig, men det blev liksom snäppet mer.  Jag kunde komma på mig att ligga och längta efter en citodon.   Och plötsligt en fredag så såg jag disken och bröt ihop.   Jag tror inte jag har gråtit så mycket sen syrrans begravning.  Och det var ingen ände på det.  Jag kunde inte sluta....även om jag ville. 

Dagen efter fick jag en akuttid hos läkaren.  Utmattningssyndrom.  

Utmattningssyndrom!!  Jag har ME.  Jag är utmattad hela tiden, jag gör typ nästan ingenting. 

Så hur känns det i mig då?   Det är inte helt lätt att sätta ord på.   För känslorna svänger upp och ner på ett sätt som jag inte känner mig bekväm med.  Ena dagen är jag glad, har en massa framtidsprojekt och känner mig "frisk".  Antagligen gör jag på tok för mycket mina inbillningsfriska dagar också.  Sedan oftast på kvällen så vänder det. Jag är värdelös, jag är en värdelös mamma, jag kan inget och jag gör inget.  Det krävs inte mycket för att gråten ska komma fram.   

Rent förnuftsmässigt så kan jag räkna fram otaliga saker jag är tacksam för. men jag känner ingen glädje.  Typ bara likgiltlighet. 

Och jag har liksom ingenting att vara deppad för känner jag.  Inte längre.  Och just detta att inte veta varför jag blir likgiltlig.  Den där gråten som vill tränga fram, och att inte känna den där glädjen som jag vill känna.  Som jag faktiskt kunde känna förra året när jag var betydligt sämre. 

Det är här det kommer in.  Det jobbiga.....den psykiska ohälsan.  För jag ser bara det som en svaghet.  

Inte hos andra.  Jag har stor respekt för deprimerade människor med ångest.   Jag tycker inte de är svaga alls. 

Men det jag ser hos andra upplever jag inte hos mig själv.   Men det hade varit lättare om jag fått en migränattack, eller bryta benet.....eller rent av få feber igen.

Så tröskeln var stor när jag ringde till psykmottagningen och talade om att jag inte är bekväm med mina känslor.  De hoppar upp, och ner.   Jag vill bara skrika.  Men det kan jag inte....istället är det en stor gråt innanför.....och jag vet inte varför.  Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, som Ann Heberlein sa.

Och jag skäms för att jag känner så här.  Jag vill inte det.  Nu när jag mår bättre vill jag ju må bra också. 

Så jag ringde till psyk....som rimmar på stryk.

Det är ett ganska allmänt tankesätt att om man sover dåligt så tar man igen den sömnen.  Det är alltså ingen fara att missa en natts sömn eller två.  Det tar man igen.....sägs det. 

Och det finns många råd när man inte kan sova.  Det jag hört mest av är att lägga sig på kudden och blunda, sen sover du.   Det är min sambo som säger så.  Och det funkar! Helt sant!   På honom.

De vanligaste råden är att lägga sig vid samma tid och gå upp isamma tid, oavsett om det är vardag eller helg. 

Det ska vara svalt i rummet, och man ska inte ha ätit något på några timmar innan, ännu mindre dricka kaffe eller cola efter 18.   Man ska inte pilla med mobilen.  Man ska inte se på teve.  Man ska ha det jävligt tråkigt med andra ord.

Och så ligger man där...och har det tråkigt. Sambon snarkar sedan länge. Det kryper i benen och man måste liksom sprattla med fötterna så de inte ska sticka sönder en. 
Och så får man sparka på den snarkande sambon. 

Stress ökar den onda cirkeln för sömn.  Så försöker man tvinga sig själv att sova för att man ska upp tidigt, då kan man ge sig den på att man aldrig kommer somna. 

Om man ligger och tänker på saker, så är det bättre att skriva ner dem, för av någon underlig anledning så ska dessa tankar försvinna då. 

Men om man ändå inte somnar, om man gör allt det där rätt.

 

Då finns det en metod som hjälper de flesta sömnlösa.  Nämligen sömndeprivation.
När du inte kan sova så går du upp.  Sätter dig och gör något lungt.  Inte titta på teve. Absolut förbjudet. Du ska ha det tråkigt och lugnt.   Det finns två metoder.  Ena är att du bestämmer dig för att lägga dig kl 04.  Somnar du då, så ställer du klockan på 8.  Då har du fått sova i 4 timmar.   Alternativt håller du dig vaken till din normala sängtid, och för de allra flest normala människor....så funkar det här faktiskt.  

Sedan finns det vi andra.  Vi som inte är normala.  Vi som inte fungerar som läkarnas handbok talar om. 
När det gäller oss ME-sjuka verkar det finnas två typer, de som kan sova 20 timmar om dygnet men ändå vara utmattade och trötta när de vaknar, och så finns det min typ. 

Som testat allt i form av sömnhygien....utom möjligtvis eget sovrum.    Jag somnar inte. Alls.   Folk har svårt att tro på det.  Att jag inte sover alls utan starka sömntabletter....och ibland inte ens då.

Som längst har jag varit vaken i 2 veckor, alltså 14 dagar.  Det är 336 timmar.  Av dessa 336 timmar sov jag 6 timmar.  För varje timme jag sov var jag vaken i 56 timmar.  Man är inte människa då.  Man är inte ens i närheten av att vara en människa då.   Det var en period som jag bestämt mig för att sluta med sömntabletter helt.  För det är inget man vill vara beroende av.   Men jag kom till en insikt.  Det är inte tabletterna jag är beroende av....det är sömnen. 

En normal människa kan ha en sömnlösnatt, prestera sämre på jobbet och komma hem och lägga sig och somna gått till natten. 

När jag inte får sova under en natt så händer följande.....och ha i åtanke att detta är något jag väljer en natt varannan vecka att inte ta mina sömntabletter, för att de ska ha fortsatt funktion.

Jag är vaken en natt, och som vilken normal männska som helst får jag huvudvärk.  Svårare att tänka.

Men jag får även feber.  Ont i halsen.  Ont i ögonen.  Musklerna (de få jag har) värker mer, jag blir klumpigare och subluxerar lederna lättare.  Jag har närmare till gråten.  Närmare till ilska. Skakningarna ökar, och jag känner mig yr och darrig hela tiden. 

Och det enda jag vill göra är att sova.  Men jag tillåts inte.  En sömnlös natt ger mig två sjukdagar.   Under förutsättning att jag får sova natten därpå.

Jag kan bara sova med Zolpidem.  Jag har prövat att alternera med Sonata, Imovane...men inget av dessa gav någon som helst effekt.

Sömnen är jätteviktig för mitt välbefinnande.   Får jag sova runt 12 timmar ostört, då mår jag som bäst.  Min kropp mår som bäst och mitt psyke mår som bäst.  Jag kan hantera smärtor då, som jag inte kan hantera när jag har sovit bra.  Får jag bara sova mina timmar så mår jag så mycket bättre.   Men det är svårt för andra att förstå hur dåligt man kan må av sömnlöshet.   Sömnen är så viktig!

 

Jag är tillbaka!  Efter ett långt uppehåll så är jag nu tillbaka med bloggandet. 

Jag funderade på om jag skulle börja med en helt nu blogg men bestämde mig att jag fortsätter på den här.

Jag orkar inte dra allt som har hänt mellan sista inlägget och inlägget idag.  Men för att göra en lång historia kort, så  blev min lillasyster sjuk i cancer midsommar 2014.   Innan det beskedet hade jag fått sälja min älskade hund, för att jag inte kunde ta hand om den.

Så innan midsommaren -14 hade syrran vad hon trodde var magsår...eller vi värsta fall tarmvred.  Och om jag minns rätt, (och ni ska inte lita på mitt minne) så fick vi reda på att hon hade tjocktarmscancer!   Magkatarren blev till tjocktarmscancer, och efter ytterligare en vecka fick vi reda på att det metastaserats i lungor och lever. 
Från magkatarr till obotlig cancer där läkarna gav henne 2-5 år att leva.  

Vi fick aldrig veta varför jag krampade,  jag hade inte epilepsi......men någonstans förra året.  I maj 16 började min syster bli sämre.  Sämre än mig.  Då började jag bli bättre.  Kramperna ebbade ut, jag kunde sluta med stesolid, jag kunde börja gå, och hade inte längre behov av assistans.

Den 22/6 fyra dagar innan jag fyllde 40 år dog hon.  Hon gick från att ha, vad hon trodde var magkatarr, till död på ett år. 

Och nu har det gått ett år sedan hon dog.  Det har gått bättre än jag förväntat mig,  saknaden kommer i skov.

Min status idag:   Jag har fortfarande ME, men har förbättrats.  Jag kan göra saker nu till skillnad från tidigare.  Och jag har inga kramper nu.....inte som jag definierar som kramper i alla fall.

Rent kroppsligt har jag ont, men inte mer än jag kan hantera.  Men mitt psyke har börjat spöka och det tycker jag inte om.

Jag tog sömntabletter för någon timme sedan men ingen effekt.  Vilket tyvärr innebär att jag måste göra ett uppehåll så de får effekt igen.   Det är inget jag ser fram emot.   En sömnlös natt brukar innebära två sjuka dagar med feber, ont i halsen, frossa, muskelvärk, för att i nte tala om hur trevlig jag är som människa när jag inte fått sova.  Det är så avgörande att jag får sova.  

Imorgon skall jag ringa vårdcentralen igen.  Varför och hurför får bli ett annat inlägg.   Men jag hoppas verkligen att de kan hitta tabletter jag kan alternera Zolpimen med.  Imovana har jag provat.  Den var upppiggande....jag tror jag skulle kunna ta den på morgonen och känna mig pigg och klar då.  Sonata är en annan sk insomninsmedicin som var som sockerpiller.  Ingen effekt alls.

Så då har vi Mogadon, som jag vill minnas att jag testat förut, som funkade,  eller Fluscand.....jag vet ju inte om det hjälper men att alternera med. 

Sedan har jag ett annat stort problem som jag måste ta upp.  Det har inte med ME;n att göra, även om det kanske kan vara en del av resultatet.  Men inte heller det orkar jag ta upp nu.  Nu MÅSTE jag sova så att jag vaknar när klockan ringer 7.30 så att jag kan ringa till VC. 

ME-mamman is back!