leva-just-nu

Senaste inläggen

Av ME Mamman - 6 oktober 2013 02:04

När barnen var yngre och det stod klart för oss att allt inte var som det skulle med vår dotter. Hon hade autism. Högfungerande autism.  Då var det en dikt som betydde väldigt mycket för mig, skriven av Emily Pearl Kingsley.

När du väntar barn är det som att planera en fantastisk semesterresa - till Italien.
Du köper en bunt guideböcker och lägger upp en underbar rutt:
Colosseum. Michelangelos David. Gondolerna i Venedig.
Du kanske lär dig några användbara fraser på italienska.
Allt är väldigt spännande.
Efter månader av ivrig förväntan kommer äntligen den stora dagen.
Du packar väskorna och ger dig iväg. Flera timmar senare landar planet.

Flygvärdinnan kommer in och säger: "Välkommen till Holland."
"Holland?!?" säger du. "Vad menar du med Holland??
Jag bokade en resa till Italien! Jag skulle vara i Italien.
Hela mitt liv har jag drömt om att åka till Italien.
" Men flygrutten har ändrats. De har landat i Holland och där måste du stanna.

Det väsentliga här är följande:
De har inte tagit dig till en förfärlig, vidrig, snuskig plats, full av farsoter, hungersnöd och sjukdomar.
Det är bara en annorlunda plats.
Så du måste bege dig ut och köpa nya guideböcker.
Och du måste lära dig ett helt nytt språk.
Och du kommer att möta en helt ny folkgrupp som du egentligen aldrig skulle ha mött.

Det är bara en annorlunda plats.
Det är lägre tempo än i Italien, mindre tjusigt än i Italien.
Men efter att du varit där ett tag tar du ett djupt andetag, ser dig omkring...
och upptäcker att Holland har väderkvarnar...
och Holland har tulpaner.
Holland har till och med verk av Rembrandt.

Men alla du känner är upptagna med att resa till och från Italien...
och alla skryter de om vilken härlig tid de hade där.
Och i resten av ditt liv kommer du att säga
"Ja, det var dit jag skulle åkt. Det var vad jag hade planerat".
Och den smärtan kommer aldrig, aldrig, aldrig någonsin att försvinna...
därför att förlusten av den drömmen är en mycket, mycket betydande förlust.
Men...om du ägnar ditt liv åt att sörja över att du aldrig kom till Italien,
kommer du aldrig att kunna glädjas åt det mycket speciella,
det väldigt härliga... med Holland.


Jag kom att tänka på att den dikten är applicerbar när man blir kronisk sjuk också.

Jag var i Holland, och tänkte åka till Paris.  Istället hamnade jag i Sydamerikas slumområde.

Jag hade sett fram emot när barnen var äldre, och mer självständiga.

Jag hade sett fram emot att kunna satsa mer på mitt yrke.

Jag hade sett fram emot att kunna satsa mer på mig själv, på träning.  Tjejmilen.

Jag hade till och med vaga funderingar på att inom en 3-års period kunna vara i såpass bra form att ställa upp i en fitnesstävling.  Jag hade drömmar. Drömmar och mål.   Det var Paris.  Jag skulle till Paris.


Men livet ville annorlunda.  Istället hamnade jag i slummen. 

Varje dag är en kamp för överlevnad. 

En kamp mot smärtan. En kamp för att leva med smärtan.

En kamp mot muskelsvaget.  En kamp för att leva med en kropp som inte lyssnar på vad man säger.

Fetma.

Feber.
Orkeslöshet.

Isolation.


Men även i slummen lär man sig att se solen.  Solen värmer även i slummen.

Fåglarna sjunger även i slummen.

Om man bara anstränger sig så märker man att det finns bra saker även med att bo i slummen.  Men det var inte hit jag skulle,  och jag kommer aldrig vilja stanna.  Men så länge jag måste bo i slummen så försöker jag välja att se det positiva som händer i slumområdet. 

Jag kommer alltid längta till Paris, men lär mig att leva i slummen.

Av ME Mamman - 3 oktober 2013 16:07

För lite mer än en vecka sedan kändes livet nästan outhärdligt.  

Jag kände mig isolerad och orörlig. Deppad.  Sedan hade jag besök av arbetsterapeuten, och plötsligt kändes livet lättare.


I tisdags var jag hos neurologen, som avvisade alla teorier på epilepsi. Lika bra det eftersom jag inte tål de läkemedel som man behandlar epilepsi med.  Jag fick reda på att jag har en väldigt unik huvudvärk, som ännu inte har något namn. Och eftersom man inte vet varför jag har den eller orsaken till den, så blir den svårbehandlad. Yippie!! liksom ;-)


Idag så var arbetsterapeuten här för att installera armstöd till toaletten.  Det blir lättare för mig att resa mig från toaletten.

   

Armstöden är uppfällbara så när jag inte är på toa är det bara att fälla upp dem så är de inte i vägen för andra.


Jag fick även en duschstol, med både rygg och armstöd.

Så nu behöver jag inte vara rädd för att falla ihop under duschen och jag kanske rent av orkar duscha oftare än en gång i veckan.

 
Framför allt underlättare det när jag ska tvätta håret, för då har jag båda händerna ovanför huvudet och då är det svårt att stå. 

Jag hade önskat även en arbetstol. I det fallet så berättade AT (=arbetsteraput) att de hade fler riktlinjer att följa.  Fast AT;n menade att hon inte alltid höll med om dessa riktilinjer utan att hon definitivt såg mitt behov av en arbetsstol.


Elscootern tyckte hon att jag självklart skall ha.  Fast det kommer ta längre tid, och det ska igenom fler instanser innan en sådan blir beviljad.  Första steget är att jag ska få ett medicinskt underlag som min husläkare skall fylla i.


Och det känns så skönt, för jag har bara träffat människor som faktiskt är empatiska och välvilliga.  Jag har hört så mycket om att man måste kämpa för sina rättigheter, och människor som inte hört talas om ME.  Men jag...jag hittar en husläkare, som förvisso inte hört om ME innan mig, men som är öppen och framför allt vill hjälpa mig.  Samma sak med neurologen.  De vill hjälpa mig.   Sjukgymnasten jag träffade var ME-kunnig. 

Till och med min nya handläggare på försäkringskassan, verkar vara empatisk och hjälpsam.

Och idag när AT;n kom tillbaks så verkar det som om även hon läst på vad ME innebär, för hon pratade mycket om betydelsen om att spara energi. 


Jag har förstått att jag är lyckligt lottad på det sättet. Många träffar oempatiska människor, som egentligen inte har i sitt yrke att göra.   Så jag har haft tur.  Det är jag glad för.

Jag var rädd för att jag skulle försämras efter mitt besök hos neurologen. Det var första gången jag använde sjuktaxi. Men jag har inte blivit sämre.  Jag har varit väldigt trött bara.  Jag sov en hel natt tis- ons och igår somnade jag innan kl 20 och vaknade först 11.15 idag.  Jag sov 15 timmar i sträck.  Missade till och med perioden för min huvudsmärta.


Jag börjar mer och mer inse att jag aldrig kommer komma tillbaks till något så kallat yrkesliv.  När några ynka aktiviteter utanför hemmet får en alldeles ur balans.  Jag är glad över att jag inte blivit sjuk av neurobesöket.  Nu gäller det att fortsätta  på denna stabila nivå.


Något som jag även är glad för är att jag fått kontakt med någon som kan hjälpa mig att lära mig mediyoga. Som jag förstår är mediyoga det enda jag skulle kunna göra, och som skulle kunna förbättra min huvudvärk och migrän.  Hon har enskild introduktion, där man går 1,5 timme, så går hon igenom passet. Och man får en cd-skiva med passet inspelat så man kan träna hemma.  Sedan kör man hemma ett par veckor, sedan görs en upföljning och man kör samma pass igen med henne, går igenom frågor och funderingar.  Sedan en tredje träff när hon går igenom fortsättningsdelen och en fjärde träff när man gör uppföljning.  Som jag förstår går alla övningar att göra sittandes. 


Det känns som om jag börjar få lite hopp igen.






Av ME Mamman - 25 september 2013 22:31

Jag gjorde ett nybesök hos sjukgymnasten som tillhör min vårdcentral idag. 

Jag blev förvånad då hon var ME-kunnig.  Jag kom dit i förhoppningen om att hitta någon form av träning som, om inte bygga upp, men åtminstone upprätthålla den lilla mängd muskler jag har. 


Hon menade att om jag bara hade haft fibro så hade hon rekommenderat träning, långpromenader och styrka för smärthanteringen, men nu har jag ME.


Jag fick frågan om hunden, och jag talade om att hunden är mitt prio ett.  Mina 300-400 meter med honom är det som gör att jag kommer upp ur sängen alls.  Hon verkade tycka att den motionen var mer än väl nog.  I alla andra fall är rörelse bra, utom just vid ME.  Eller om man kan röra sig och aktivera sig utan att bli sjuk så ska man ju göra det.  Men jag verkar inte kunna göra speciellt mycket utan att bli försämrad.


Dessutom var hon  inne på att jag borde utredas för epilepsi!! Hon tyckte mina svimningar lät mer som frånvaroanfall, än regelrätta svimningar. Mina episoder av dubbel och trippelseende tyckte hon definitivt inte om. Kardiologen, förra året, hade också teorin om att det kanske kunde vara någon form av ep, men att neurologen borde kunna det bättre än han.

Så jag får be neuro utesluta ep när jag kommer dit nästa vecka.


Det visade sig att jag är ordentligt överörlig också. Trots att jag upplever mig som väldigt stel. Så hon rekommenderade inte att jag gjorde det enda som vid korta tillfällen kan göra. Yoga. 

Suck och dubbelsuck.  Ligga och spänna magen i några sekunder verkar vara vad jag kan/bör göra i nuläget.  Så jag får väl öva mig ännu mer på mindfullness.  Jag har ju slutat med alla mediciner utan de just smärtstillande, men frågan är om det var någon bra idé.   När jag slutade med Mirtazapin så blev fibrovärken värre, för att inte tala om sömnen.  Inte har jag lyckats gå ner i vikt heller.  Och nu har höstdeppen tillträtt också.  Som om det inte vore nog med allt det andra.


I våras lånade jag boken "Hantera smärta med mindfullness".  Jag fick många bra verktyg där, men jag läste aldrig ut den.  Det var liksom ingen sträckläsningsbok, men nu funderar jag på att köpa den, för att kunna återkomma till övningarna, och komma längre i mitt "nu-tillstånd".


Att vara här och nu, och inte älta då och sen.  Det krävs övning.  Mycket övning.....och kanske lite medicin på det ;-)






Av ME Mamman - 21 september 2013 19:01

Ibland så väljer man att undvika saker för att man är rädd för konsekvenserna som kan komma.  Kan.


Svärmor fyllde 70 år i fredags och vi skulle medverka i ett födelsedagsöveraskning. 

Överaskningen bestod av att mina svägerskor och jag, skulle överraska henne och ta med henne till ett spa.  Under tiden vi var med henne på spabad skulle karlarna, alltså hennes söner laga middag hemma hos henne, och överraska henne med när vi kommit tillbaka från spabadet.


Men när jag fick höra detta först så backade jag.  Jag skulle inte på några vägar orka med både spabad och gemensam födelsedags middag med hela släkten ( 8 vuxna och 7 barn).


Så jag talade om att jag bara kunde välja ett av alternativen.  Spabadet skulle troligtvis göra mig såpass dålig att jag skulle vara tvungen att ligga och återhämta mig under middagen.  Så jag bestämde mig för att vi skulle vara med på den gemensamma familjemiddagen.  Och så skulle det varit....om inte en av mina svägerskor ringt mig två dagar innan och nästan bönat på sina bara knän.  De tyckte att det skulle kännas fel om jag inte var med.

Så jag tänkte lite, och kände att jag vill ju faktiskt på spa.  Det är något jag velat länge.  Så då tänkte jag om.


Jag är med på spabadet, så får det gå som det går under middagen, tänkte jag.


På fredagen åkte vi iväg på morgonen.  Jag vaknade med min vanliga jävliga bli-skjuten-i huvudet, och skalle-exploderas i bitar- huvudvärk.  Men med "starkisar"  och muskellugnande,och hörselskydd i benen så gick det.

Mannen hade opererat knät dagen innan, så han hade sådär lite lagom ont. 

Svärmor hade ingen aning om att vi skulle komma.  Och hon hade även fått reda på att yngsta sonen som bor 30 mil därifrån (liksom vi) inte heller skulle komma.   Så hon anade ingenting.


När vi kommit till staden där svärmor bor åkte vi alla i samlad trupp till henne. Tre söner med familjer.  Det var bara en som fattades, och det var vår äldsta  son som var hemma sjuk, och därmed fick vara hundvakt.


Jag var helt slut efter bilturen för två barn låter...trots hörselskydd. 

VI åkte och överaskade svärmor och i sanning blev hon överaskad.  Hon kunde nog inte tro sina ögon.  Ibland ångrar man att man inte filmar olika situationer och den här överaskningen hade verkligen gjort sig bra på film.


Vi kvinnor över 15 år åkte till Högby spa där jag faktiskt hade något av mina mest avkopplande stunder jag haft på mycket länge.

Flera olika små varma pooler.


 



     



I spapaketet ingick även 25 minuter hanmam behandling.


Ja...det var så härligt att det inte gick att beskriva.  Alla pooler höll runt 38 grader, och man behövde inte på något sätt gå omkring och frysa som i simhallen.  Utanför spaanläggningen fanns en varm pool utomhus. Den sista bilden, och den var så otroligt skön.  En sådan skulle man inte haft något emot.


När vi åkte därifrån var jag helt och fullt avslappnad.  Det var nästan bara vi på där och det var så tyst och lungt.  Speciellt i utomhuspoolen, där kunde man höra tystnaden.  Helt obeskrivligt skönt.


Efter 3 timmar åkte vi tillbaka med svärmor, som vart väldigt glad över sin present,  hem till svärmor igen, där det var något livligare och männen höll på med maten. 

Jag hjälpte inte till med någonting utan satt mest.  Middagen blev trevlig, men jag kände hur jag blev gungigare och yrare.  När jag sedan kände att "nä nu klarar jag inte av att sitta på stolen längre", så ursäktade jag mig och vinglade in på rummet.  


Somnade gott i natt, och vaknade....utan någon som helst huvudvärk.  Jag kände mig närmast oförskämt pigg, vilket förändrades när vi åkte hem, för då somnade jag en timma i bilen. 

Efter några timmar hemma så kom febern, men den eventuella kraschem som följer på den här helgen kommer vara värd det.  Jag tror jag ska bli proffessionell spabaderska!


Efter ett par timmar hemma så

Av ME Mamman - 12 september 2013 23:50

Jag har haft en rakt nedåtgående period nu.  Nedåtgående på alla håll och kanter. 
Fysiskt så klarar jag inte av mycket alls.  Mina vanliga 1 km promenader har minskats ner till 300 meter, och då är jag trött efteråt och har mycket högre puls än rekommenderat. 
Mina perioder med dubbel och trippelsynthet har ökat och jag kan inte för mitt liv hitta något mönster för när det inträder.  Absolut värst är det när jag kör bil och jag ser trippelt.  Sist jag var i Uppsala, och blivit tvungen att ta bilen, eftersom vissa omständigheter gjorde att jag missade bussen. När jag åkte hemifrån fick jag köra med bara ett öga för att kunna fokusera.

Allt oftare vaknar jag med ofunktionella ben.  Detta sker oftast efter migränanfall (som också ökat i mängd).  Benen domnar bort helt, och jag kan inte med viljan styra mina ben.  Det är bara att ligga och vänta tills muskelstyrkan behagar återvända....vilket kan ta några timmar i värsta fall.  När känsel och styrsel väl kommer tillbaks så är jag så svag i musklerna.  Tänk dig att du sprungit det snabbaste du kan, så länge du kan. När du inte kan längre så segnar du ner, flåsandes på marken.  Res dig upp med en gång och fortsätt gå.  Den känslan....


Yrseln som uppträder är inte heller att leka med. 

Av erfarna "emmisar" har jag fått höra att det bara finns en sak att göra och det är att vila ÄNNU mer.

För min del skulle det nog innebära att beställa en kista.  Åtminstone är det så det känns. 

Det är deprimerande att behöva ge upp sitt liv, det man är, det man tycker om...för att kroppen falerar.
Det finns något som heter psykisk hälsa också. 

Så jag deppade...och det kändes som om livet inte var värt att leva. 

Jag menar, inte nog med att man ska brottas med smärtan dagligen.

Det är feber var och varannan dag, 

det är frossa,

det är dysfunktionella muskler,

det är synförändringar,

det är sömnbristen,

det hjärndimman,

och det känns inte som om jag förtjänat detta.


Så jag deppade....tills jag tog tag i saken.

Nu har jag kontaktat en arbetsterapeut som får hjälpa mig med de ev hjälpmedel jag kan behöva. 


Jag har äntligen fått tid hos neurologen för att utesluta andra farligheter vad gäller dubbel och trippelseendet.


Och för att vara på säkra sidan, för att ta reda på att detta verkligen är ME, så kommer jag boka tid till en av sveriges ME-experter.  För är det verkligen så att enda sättet för mig att återhämta mig är genom total vila ( ingen hushållsarbete, inga promenader, i stort sätt bara ligga eller halvligga) ,  då vill jag verkligen ha det svart på vitt att det är ME.

För är det något annat än ME så kan rörelse hjälpa.  Har jag ME så kommer jag behöva göra mig av med hunden, och ska jag göra mig av med hunden så vill jag att det ska garanteras att jag inte kan bli bättre genom korta promenader osv.   I stort sätt måste jag sätta hela livet på "hold", och ska jag sätta livet på "Hold" då måste jag veta HELT säkert att det är ME jag har.

Framtill dess så försöker jag hålla aktiivteterna såpass att jag inte blir alltför sjuk.

Av ME Mamman - 10 september 2013 22:24

Det hände något fantastiskt idag.  Något så fantastiskt att jag själv knappt kunde tro det.  Igår efter hundkursen, som för övrigt gick bra, så somnade jag ganska tidigt.  Tidigt för att vara mig. 

Jag sov hela natten och vaknade när klockan ringde 7.30.   Väckte de barn som inte var vakna, och blev inte skjuten.

  Jag hade ingen migrän. 

Jag hade inte ens huvudvärk!


Jag ringde till vårdcentralen och fick en tid till min husläkares vikarie idag.  En timme innan jag hade tid hos kuratorn i samma hus.  Jag låg och vilade mig lite och njöt av att vara smärtfri.  Vet ni hur fantastiskt det känns att inte ha ont? Någonstans?  Det är nästan som uppåttjack! 

Klockan 9 hade jag inte ro att ligga längre utan gick ut med hunden.  I normala fall går orkar jag bara gå runt 300-500 meter, men idag gick jag förbi frisören och bokade en tid för klippning.  Det har bara tagit mig 4 månader att göra det  


För att inte ta ut mig satte jag på mig pulsklockan imorse.  Och jag ska egentligen hålla mig nedanför 135 i puls.  Men det är nästan en omöjlighet.   Efter hundpromenaden vilade jag mig tills det var dags att åka.  Träffade en läkare som jag inte träffat förut, men som läste min journal och följde min husläkares noteringar vad gällde smärtstillande.

Det var nästan lite jobbigt att träffa läkaren och beskriva hur jag brukar ha det, när jag mådde så bra som jag gjorde. 


Efter läkarbesöket så träffade jag min kurator.  En söt, glädjespridande tjej ( hon är säkert äldre än mig, men underbar)


För henne var det helt självklart att jag skall ha de hjälpmedel som gör att jag kan fungera bättre och få bättre livskvalité, och hon ringde arbetsterapeuten i min kommun.  Som dock inte var tillgänliga, men hon skrev ut alla kontaktuppgifter, och gav mig dem. 

Hon menade även att den här allvarliga sjukdomen som jag har ( i kombination med fibron) inte är bara min angelägenhet utan även familjens.  Att det var viktigt att alla förstår vad detta innebär för mig.  Så hon bokade en tid till min husläkare för mig OCH min man, som får förklara vad den här sjukdomen innebär.


Lite försynt sa jag att jag är osäker på om min husläkare ens vet vad ME innebär ( jag är hans första ME-patient).

- Då får han läsa in sig!

Så var det med det!


Det som var oroväckande var nu på kvällen när jag stoppade pulsklockan.  


24 minuter har jag varit upp i högintensiv puls.  Och jag vet inte ens vad jag har gjort. 

Vad ännu värre är att jag lyckats komma upp i 223 i maxpuls, och hur jag lyckats nå det utan att känna av det....det begriper jag inte.  Jag vet att jag lätt hamnar  i 150 i puls om jag är ute och går lite längre (mer än 500 m).  Går jag i trappor kommer jag lätt upp i 180 i puls. 


 


Men jag har mått bra ända fram till någon timme sedan då huden började hetta, och pulsen började rusa...igen.  Lätt feber, och ont i kroppen.  

Men under nästan en dag fick jag uppleva att vara nästan frisk...inbillningsfrisk  


Av ME Mamman - 8 september 2013 16:45

Ibland har jag så svårt att förklara hur ME och fibro påverkar mig. Därför  så är jag glad när jag hittar andra som kan förklara åt mig.  Den här unga tjejen förklarar på ett mycket bra sätt hur kroniska sjukdomar påverkar.



Det som jag tycker är sorgligt är att hon som är så ung, ingen så ung borde få uppleva ME.  Vid närmare eftertanke borde ingen ALLS få uppleva ME.

Av ME Mamman - 8 september 2013 12:42

I tisdags var jag och gjorde ett arbets EKG.  Under försommaren efter att ha stressat till vårdcentralen så trillade jag ihop hos läkaren.  Jag var inte helt avsvimmad men min husläkare skickade iväg en remiss till arbetsprov.  För att en gång för alla utesluta hjärtat vad gäller yrsel och svimningar.  Och i tisdags var det dags. 

Jag hade fått en eftermiddagstid, vilket var bra för då är jag i bäst skick.

Jag fick en massa elektroder och sedan mätte de mig i vila,  och sedan skulle jag cykla.  På skärmen skulle det stå siffrorna 60-65 och jag skulle hålla mig inom dessa siffror hela tiden. 

Började bra, men allteftersom de lade på mer tyngd så blev det jobbigare och jobbigar.  Periodevis svartnade det för ögonen och jag fick cykla med slutna ögon.  Hela tiden fick jag gradera min ansträngnings grad och när jag kom till mycket ansträngande avslutade vi.  Då hade jag cyklat i...kanske 10 minuter, max 15.   Förutom synförändringarna så var allt bra. 


Jag fick ligga ytterligare en kvart för att pulsen skulle gå ner.  Men allt var bra med hjärta, blodtryck eller puls. 
När pulsen stabiliserat sig och värsta yrseln lagt sig så gick jag ut till bilen.  Där fick jag sitta ytterligare 10 minuter.  Sedan kände jag hur energin kom tillbaks. Och jag kunde även åka till Ica och handla innan jag åkte hem.  Endorfinkicken satte igång, och när jag satt i bilen hem så satt jag och sjöng i kapp till musiken.....och jag sjunger aldrig.


Dagen därpå var det dags att åka till smärtmottagningen på akademiska. Och det var en sådan där typisk mardrömsmorgon.   Jag skulle vara på akademiska kl 11, och behövde ta bussen kl 9.15


Så för att vara säker så höll jag mig vaken på natten.  Lade mig klockan 4.30 och ställde klockan på 8.  Då skulle jag hinna gå ut med hunden, och vila lite innan bussen. 

Klockan ringde.

Gick upp, skickade iväg barnen.

Hävde i mig en Celcius och rosenrot. 

Ut med hunden. 

In med hunden. 

Vilade.

När jag skulle gå till bussen, smet hundfan ut mellan benen på mig och rusade och rusade.

Ut på vägen.

In till trädgården igen. 

Och jag hann se bussen komma och gå.
Jag lyckades lura in honom i baksätet på bilen, och fick på så sätt in honom.


Nu var enda sättet för mig att ta mig till Akademiska i tid att ta bilen. 
Detta med sömbrist och dunkande migrän.  Men jag hade inget val.  Jag skulle träffa en smärtläkare, och jag hoppades få effektiv medicin utskrivet. 
Så jag tog med mig en celcius till som jag drack i bilen medan jag körde till akademiska. 

Hann dit i tid.


Så är det fel jävla enhet han remitterat mig till!  Jag hade velat till smärtmottagningen, och få träffa en riktig smärtläkare för att kunna få en bra, effektiv medicinering mot smärtan. 

Istället kom jag till smärtrehab, där de har olika program för hur man kan hantera smärtan.   Och jag hör inte hemma där alls förrän jag är piggare, orkar mer och är mer smärtfri.


Så det blev att åka hem i oförättat ärende.
Jag ställer bilen, stapplar ut ur bilen och in i huset. 

Hamnar i sängen och slocknar bums.  Vaknar 4 timmar senare, och är övertygad om att jag har hög feber ( vilket jag inte hade)

Ont i halsen, och musklerna vill inte lyda. 

Somnade på kvällen och sov 15 timmar i sträck.


I tre dagar orkade jag ingenting.  Inte ens gå ut med hunden.  Han fick kissa i trädgården, och sedan vänta på att äldsta sonen skulle komma hem från skolan, innan han fick ut och gå. 


Migränattack, på migränattack har avlöst varandra.  Jag har haft ont i musklerna, ont i ögonen, och gele i armar och ben.  Det mest avancerade jag har gjort är att surfa.  

Igår var första dagen det kändes som om jag orkade med någonting.  Och då åkte jag till en vän som hade invigning på sin butik  Hjälpsam  .


Nu börjar jag orka lite mer igen.  Med betoning på lite.  Jag kan tex inte gå ut med hunden och tvätta kläder samma dag.  Eller gå ut med hunden och göra rent toaletten. Men jag kan göra en av de sakerna. Och eftersom den övriga familjen har tagit hunden så har jag kunnat göra rent toaletten, och tvätta 3 maskiner tvätt.


Jag är ljud och ljuskänslig, och går omkring med hörselskydd inomhus.  Ibland även solglasögon. 

Imorgon har jag hundkurs och jag hoppas innerligt att jag orkar vara med.  Men det är nog sista gången jag anmält mig till en kurs med stående tider, för den mängden energi jag måste samla ihop för att orka en stående 1,5 timme i veckan  är ganska jobbig.  Speciellt om jag har en dålig dag...vilket de flesta dagar verkar vara numer.


Får fokusera på det jag kan och gör bra, vilket månde vara....ligga och surfa eller titta på serier  


Presentation


Jag är en kvinna med ME/cfs, fibromyalgi, adhd och fetma som försöker hitta verktyg att njuta av livet, trots att livet inte alltid är snällt.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2016
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards