leva-just-nu

Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av ME Mamman - 17 februari 2014 23:16

Imorgon skall jag föröka få en akuttid hos en läkare på vårdcentralen. Min vanliga läkare har ju slutat så nu måste jag börja om från början.

Nu håller jag på att skriva ut en Primer om ME/cfs som jag ska ge till läkaren jag träffar. Om hen är intresserad av att läsa den är en sak, men jag tänkte lämna den till alla jag träffar. 

Om jag får en akuttid imorgon är det två saker jag vill ha hjälp med.  Ena är sömnen, eller brist på sömn.  Först nästa vecka skall jag till sömncentrum igen och kopplas till elektroder i 36 timmar och dokumetera min naturliga sömn.  Men fram till dess vill jag ha så mycket onaturlig sömn som jag kan få.  Igår fick jag 1,5 tablett av sambon, och jag somnade.  Idag gjode jag det inte.  Somnade alltså.   Så jag ska försöka begära Halcion av läkaren, att testa och alternera.  Jag måste bara få sova. Så enkelt är det.   När jag varit vaken ett antal nätter så blir jag mer och mer självmordsbenägen.  Jag vil somna, kosta vad det kosta vill liksom.  Då tycker jag att ett eventuellt risk för beroende är en liten risk att betala bara jag får sova.


Och sedan smärtstillande.  Jag har gjort ett uppehåll med LDN, för migränen, hortons, åsknallarna lämnar mig ingen ro.  Som om det inte bara är huvudet så har jag ont  i handleden och armleden. Och ena benet..   Ofta krampar de, spänner och rycker och sedan när benet väl slappnar av så gör det ONT:   Men vi får väl se om jag hittar ytterliare en bra läkare, som kan skriva ut kodeinläkemedel, sumatriptansprutor, sömntabletter och lugnande.


Något jag har funderat över är mitt liv.  Tidigare levde jag i bästa välmåga i västkusten.  Jag var inte sjuk. Hade ingen fibro, ingen ME, och nyligen fått adhd-diagnosen.  Barnen var yngre och jobbigare.  Jag pluggade till lärare.  En del av mig vill tro att jag var lycklig där.  Men faktum är att......jag var nog inte speceillt lycklig därnere.  Jag hade inga kompisar att tala om.  Jag drevs av en ständigt vilja av att vilja vara bäst.  Det var jag aldrig då därför kände jag mig alltid misslyckad.  
Jag trivdes bäst på praktikperioderna, när jag jobbade som lärare.  Eleverna var främsta drivkraften.  Man fick omgående omdöme om man var bra eller inte.  Och jag var bra.  Eleverna tyckte om mig.


Nu är jag sjuk.  Sämre än någonsin faktiskt.  Jag orkar ingenting, och det jag ser till att orka får jag betala dyrt för efteråt.

Mina barn är äldre, går i skolan, även om det är sportlov nu.   Och även om allt är SÅ mycket sämre än för bara några år sedan så lever jag ändå ett sådant mycket bättre liv.


ME förstörde livet för mig, det sticker jag inte under stolen, men tack vare denna sjukdom har jag även träffat nya vänner, vänner som betyder mycket för mig, vänner jag inte skulle träffat om jag inte fått ME.

Även tack vare hunden har jag fått vänner, vänner jag inte skulle haft om det inte vore för hunden.  

Jag har några nära personliga vänner, som själva är mammor till klasskompisar till min son.   Vi brukar träffas och fika, eller äta en bit mat.  VI kan berätta allt för varandra och det känns så bra.  Jag är så glad för dessa vänner.


Och trots att jag knappt kan då, ännu mindre städa eller jobba, och trots att jag mest bara ligger och har ont.....så har jag fler och bättre vänner än jag hade innan jag flyttade hit.   Det är ett smått mirakel bara det !

ANNONS
Av ME Mamman - 12 februari 2014 14:26

I måndags var jag på sömnlabb på Akademiska. Jag tog sjuktaxi dit. Inga problem.

Jag fick träffa en manlig sjuksköterska som såg ut som en läkare och betedde sig som en läkare. Vi gick igenom det jag fyllt i på formulären.  Och så bestämdes det att jag ska gå igenom 30 timmars sömnregistrering.  Jag hade två val, antingen sova där på sömnlabb, och då är det 9 timmar nattetid.  Men han ansåg at det var bättre att ta en längre registrering på 30 timmar.  Då åker jag dit på kvällen, får elektroder i huvudet kopplade till en liten väska, och sedan åka hem igen.  

Sömnregistrering, innebär det att man ska sova? frågade jag.  Kan jag ta sömntablett då?  Tänka, tänka.....men han kom fram till att vi tar min naturliga sömn...eller brist på sömn.  Se hur det ser ut när jag slumrar, eller kan det vara så att jag sover fast jag inte tror det.   Nåja....Jag ska få en kallelse igen.

När besöket var slut så ringde jag till beställningscentralen för att beställa sjuktaxi hem.  Men då hade mitt tillstånd för sjuktaxi helt plötsligt gått ut. Så jag fick ingen.  Efteråt följde en halvtimme när jag försökte få kontakt med vårdpersonal som kunde beställa sjuktaxi åt mig.....men av någon anledning kunde ingen det.  Så för att komma hem fick jag vackert ta den allmänna bussen för att ta mig hem.  Busshållplatsen ligger en bit från akademiska.  Väldigt nära egentligen, men för mig...för långt.   Jag var darrig redan när jag var inne på sjukhuset, men promenaden till bussen gjorde inte saken bättre.  Jag kände mig som en gammal, gammal pensionär.  Alla gick ikapp mig. Även pensionärerna! 

Jag satte mig på en bänk vid busshållplatsen, och troligtvis inbillar jag mig, men jag upplever att folk tittar när jag sätter mig. Som att jag är för ung för att sitta.  Att platserna ska sparas till pensionärerna.   Jag har ju ingen skylt där det står att jag är ME-sjuk.  Det tog en timme för bussen att ta sig hem, och väl hemma så faller jag nästan ihop.


Natten och dagen efter kantas av feber, huvudvärk, kroppsvärk, och en utmattning utan dess like.  Igår fick jag ringa till min vårdcentral och få dem att förlänga tillståndet för sjuktaxi.  Först pratade jag med en sjuksköterska som inte  hade någon aning om det gick att göra, och hon skulle ringa senare.   Men hon ringer inte.  Det plingar till i mobilen och jag får en påminnelse om att jag har tid på vårdcentralen (idag).  Ringer vårdcentralen igen, och säger att de måste fixa det för annars kommer jag inte kunna gå på någon av mina tider på VC och inte kunna besöka någon vårdcentral.  Senare ringer en erfaren trygg sjuksköterska upp och säger att de självklart fixar detta.  Så nu får jag sjuktaxi i ett halvår till.  Sedan får de förlänga igen.


Jag fick ta sömntablett igår kväll.  Jag måste få sova minst 4 nätter istället för två....även om det innebär högre dos sömntablett.  Sömnbristen tar nämligen sakta död på mig.


Idag hade jag tid på vårdcentralen igen.  Jag har nämligen anmält mig till en "gå-ner-i-vikt-kurs".   Och idag fick jag träffa psykolog, kurator, dietist och sjukgymnast.  Bara psykologen och sjukgymnasten var nya för mig.

Det som slår mig är hur snabbt de accepterar funktionen på min sjukdom.  Jättenoga med att träning inte är ett sätt för mig att gå ner i vikt.  Kosten är viktigare.  Och kanske blir det så att jag måste acceptera att jag inte kommer kunna gå ner några mängder i vikt.  Men det kändes bra, och de respekterar helt och fullt ME-diagnosen.  Hade det inte varit för ME hade jag ju kunnat träna som vanligt, jobba och då hade jag inte suttit i den här sitsen med grav fetma. 


Något som därmot gjorde mig glad var att i höstas lyckades jag gå ner i vikt, från 108 kg till 96 kg.  Så kom julen...och mina kostvanor försämrades till det sämre. Kolhydrater, chips, ostbågar osv.

Så när jag var hos dietisten förra veckan och hon frågade vad jag vägde, då hade jag inte vägt mig innan jul.  Jag uppskattade min vikt till 103-105 kg. Att jag gått upp visste jag, jag har bara inte vågat väga mig.   Men idag fick jag väga mig och jag höll på att sätta mig.  96 kg!!! 

Jag har inte gått upp!  Jag har behållit vikten, så jag är fortfarande - 12 kg!

Fast jag skulle behöva gå ner typ 30 kg till.

ANNONS
Av ME Mamman - 9 februari 2014 02:48

Den här veckan kan sammanfattas såhär:

   

 

Ca 50 timmars migrän. Inte i sträck, men så där sammanlagt, typ varje kväll och ofta varje morgon, en sisådär 5-10 timmar åt gången sedan i söndags.  De sista gångerna har det inte bara varit migrän utan feber samtidigt.  Ja eller feberkänslor.


Antalet sömntimmar spelar säkert sin lilla roll. Jag gick inte igenom det här när jag överdoserade sömntabletter, antingen sov jag och kände det inte, eller så sov jag och fick ingen migrän.  Nu när jag varit en duktig flicka och lämnat sömntablettshanteringen till sambon, så sover jag sämre och mindre än någonsin. 

23 timmars sömn kom jag upp i förra veckan under 7 dygn.  Den här veckan har jag kommit upp i lite mer, ca 25-26 timmar har jag sovit.  Jag fick lite mothugg att människan normalt sett inte alls sover 8 timmar i snitt som jag skrev i ett tidigare inlägg, utan att flertalet nog ligger på runt 6 timmar.  Nåja, om den normala människan sover ca 42 timmar i veckan så ligger jag ändå på en jävla massa timmar minus.

Jag känner att jag rent fysiskt blir mer och mer påverkad av sömnbristen. Inte nog med mer eller mindre daglig migrän, men jag får mer eller mindre låggradig feber, och känner mig SJUK!  Men hur sjuk jag än känner mig, hur trött jag än är, och hur ont jag än har....så blir jag inte sömnig!   Inte på det sättet att jag tillåts somna.

En del av mig vill bara ta fram den där tjuriga tjejen och stå på mig att jag vill ha 1,5 sömntablett. Jag tog en sömntablett igår och sov 7,5 timme.  Men det var ingen bra sömn, för jag vaknade ofta, och kändes inte som om jag hamnade i den där djupsömnen.  Hade jag tagit en tablett idag hade den inte hjälpt. Jag hade varit tvungen att öka dosen.  Frågan är om en tablett hjälper imorgon heller? 

På måndag har jag tid hos sömnlabb.  Men jag känner mig orolig för på kallelsen står det att jag ska träffa en sjuksköterska, förvisso en manlig, men dock en sjuksköterska.  Och jag hade gärna träffat en läkare, en läkare som kanske kunnat skriva ut något annat sömnmedel...att alternera med.  För jag tror vem som helst kan gå med på att 20-25 timmars sömn i veckan är aningens lite.  Och när jag själv går och blir sämre och sämre hela tiden så  jag kan känna...åt helvete med beroende faktorn!  Jag tror det är viktigare att sova, jag tar chansen att bli beroende. Jag får göra som jag alltid gör....avbrott.  Bara jag får sova en större del av tiden.  Jag kan vara vaken en vecka...bara jag vet att jag kan sova sedan.  Mer än kanske 2 dagar i veckan som är nu.  


Just nu skulle jag vilja sova en vecka.  Jag skulle vilja sova på natten och sova på dagen. Sluta uppleva migrän. Bara försvinna....droga mig bara jag får sova

 

Av ME Mamman - 6 februari 2014 02:35

Igår kväll tog jag en sömntablett, och somnade vid...någon gång efter 21 tror jag.  Jag vaknade till vid midnatt av att någon av barnen var uppe och drack. Men jag somnade om igen. Vid 03 var jag tvungen att gå på toaletten, försökte hålla mig för jag orkade verkligen inte gå upp. Men ni vet hur det är...jag kunde inte tänka på annat än hur jäkla nödig jag var, och till sist fick jag bara masa mig upp för att inte kissa i sängen.  Somnade om och vaknade av 14-åringen som ställt sitt alarm kl 06 av någon anledning.  14-åringen hade gått upp och lagt sig i soffan, och jag begriper inte hur någon kan sova så hårt och inte höra.  Jag var uppe en gång och sade till :- Stäng av alarmet!

- Öh, fick jag till svar.  Alarmet tystnade inte.  Sa till igen:- STÄNG AV ALARMET!

- Öh...ja,  så började han pilla med mobilen och jag gick och lade mig igen.  Men det fortsatte tjuta.  Det tog 10 minuter från det att jag sagt till honom till att han faktiskt stängde av.


Fick en intensiv huvudvärk, och eftersom jag tagit en liten ldn paus, pga kodeinanvändande, så tog jag treo comp. Gick och lade mig igen.  Vaknar 7.45 och alla ligger och sover.   Skolan börjar 8.10.   Yngsta sonen, den enda som var frisk nog att gå till skolan, fick eld i baken.  När han gått iväg till skolan, gick jag och lade mig igen.


Och jag skall ju fylla i sömndagbok, men jag vet inte alltid vad som räknas till sömn.  För mig är sömn när man inte är medveten om omgivningen.  Ofta ligger jag i sängen, blundar och nästan sover...med skillnaden att jag är medveten om precis allt omkring mig. Och kan slå upp ögonen när som helst.  Så även om jag låg i sängen, och inte kom upp förrän 11.30  har jag fyllt i att jag sovit 9 timmar.  


Därmot hade jag kunnat somna om strax innan jag skulle upp.  Jag hade tid hos dietisten på vårdcentralen idag (igår) och var tvungen ut med hunden innan, så jag hade en tid när jag var tvungen att vara uppe.  Och jag hade utan tvekan kunnat somna om på riktigt och säkert sova till fram på eftermiddagen.   Jag har varit rejält trött idag.  Jag hade kunnat somna när jag kom hem vid 16-tiden.  Men vid 20-tiden då vart jag pigg igen.  Och nu kl 03.00 på natten så är jag väldigt pigg i huvudet.  Varför är det så?

Även innan jag insjuknade i ME;n så kunde jag ibland känna att det hade varit bättre för mig om jag haft ett nattarbete, för då hade jag kunnat sova när jag var trött.....på dagen.  Istället för att behöva gå upp tidigt på morgonen och vara mer död än levande, och sedan inte vakna till förrän efter lunch.   Man rekommenderar ju att man inte ska träna direkt innan läggdags för att man är full av endorfiner utan träna några timmar innan läggdags, för att kroppen skall hinna slappna av.


Det har aldrig varit applicerbart på mig.  För jag har alltid somnat bäst direkt efter träningen. Helst springa, och sedan lägga sig direkt, och duscha på morgonen.  Men det är ju inte så fräsch, så jag tränade, snabbduschade och lade mig. Somnade.  

Om jag tränade, duschade och sedan slappade i några timmar....då blev jag pigg och energisk.  Så jag verkar inte följa handboken.

Och hade det inte varit för alla dessa fysiska försämringar när jag inte sover, så vete fasiken om jag bemödat mig överhuvudtaget.  För när jag vaknar...oavsett om jag sovit 1 timma,  eller 4 timmar, eller 6 timmar, eller 14 timmar....så är jag lika trött när jag vaknar.  Som om jag inte sovit alls.  Igår kväll längtade jag så efter att sova.  Och när jag vaknade idag, efter att ha sovit....så kändes det som om jag inte sovit alls.


Fördelen att sova på natten är ju dock att dygnet blir mycket kortare än när man är vaken 24-48 timmar i sträck.  Då går tiden ganska långsamt.


Av ME Mamman - 4 februari 2014 04:05

För många är sömn en självklarhet.  För många är sömn ingen självklarhet.  För min sambo så är sömn en självklarhet. Hans lösning på sömnbrist är: Lägg dig på kudden, blunda, sov.  Lätt som en plätt.  Och väldigt irriterande.  De få tillfällen vi lägger oss tillsammans, så kan jag ha ett samtal med honom, och plötsligt hör jag honom snarka. Inom 5 minuter!!

Det är orättvist, det är frustrerande, och jag kan bli arg bara för att han somnar så lätt. 


Om en vecka har jag tid hos sömnlabb, och inför detta får jag skriva sömndagbok, och svara på en lunta frågor. 

Så förra veckan förde jag sömndagbok och kom upp på en sömntid på 23 timmar den veckan.  Ca 14 av dessa timmar fick jag från fredag till lördag, då jag tagit en sömntablett.  Jag kände att jag ville sova lördag till söndag också. Fick en sömntablett då också.....men redan då hade min kropp byggt upp en tolerans.  Så trots 10 mg zolpidem så sov jag inte på hela natten.  Fick migrän dock, och slumrade några timmar efter migränattacken.   Söndag till måndag fick jag heller ingen sömn.

Därmot har jag hunnit med ca 16 timmar migrän under två dygn.  Har redan förbrukat veckodosen Sumatriptan, så inatt, måndag till tisdag, så tog jag ingen ldn för att kunna ta treo comp.


Inatt hoppas jag verkligen att min kropp kan ta emot zolpidem igen, för jag blir bara sämre och sämre. Feberkänslor, yrsel, ostadighet, känner mig som värsta fyllot när jag är ut med hunden.   Jag har inte orkat engagera mig i hunden, inte i barnen.  Jag finns, gör det som är nödvändligt.  Rastar hunden, ger honom mat men orkar inte släppa lös honom eller engagera mig i hans lydnad.  Samma sak med barnen. Jag svarar, men utan engagemang.  Jag orkar inte.  Orkar knappt tänka.  Jag behöver verkligen sova! 


Så varför kan jag inte sova?  En del frågar mig varför jag inte kan sova, och i det där frågeformuläret skulle jag försöka fylla i svar på det också. Och det är inte så lätt att svara på.  Många med insomningsvårigheter kan ganska omgående formulera varför de inte kan somna , som att de oroar sig för något, känner sig stressade över att de måste sova för att de ska upp och jobba på morgonen.  En del har värk och smärta som hindrar dem att somna.


Och ja...till viss del gäller värk och smärta för mig också....men det är inget riktigt svar.  För det är sällan jag har SÅ ont att jag inte kan fokusera bort det.  Jag får ofta ont i handleden när jag sover, kroppsdelar domnar och sticker.
Men det som är mest utstående är att när det är dags att lägga sig, vilket är på kvällen, så hamnar kroppen i något slags adrenalinmode.  Istället för att slappna av är det som att kroppen går in i ett fight or flight mode. Pulsen ökar, jag blir mer anfådd och det känns i kroppen som när man stod på startlinjen i skolan och skulle springa 60 meter.   

KLARA, FÄRDIGA, GÅ!!  

 


Och jag gör avslappning och sömnmeditationer, och kroppen går ner i puls.  Men jag somnar inte.  Och när den audiotativa sömnmeditationen eller avslappning är färdig, så går kroppen upp i varv igen.

Eller så när jag väl lyckas slappna av så att jag nästan somnar, så börjar kroppsdelar domna och sticka, så måste jag röra och massera det området.

Eller så snarkar sambon så jag måste sparka på honom.  Och om jag mot alla odds faktiskt somnar, så vaknar jag av minsta lilla, det kan vara att hunden går från ett rum till ett annat, något av barnen går på toaletten, för att inte tala om alla de gångerna jag måste sparka på sambon. 

Och när jag är väldigt trött, som jag är nu, inne på mitt tredje vakna dygn, så är jag så trött att jag skakar.  Jag darrar, och skakar, musklerna twitchar och jag har myrkrypningar över hela kroppen.  Inte så där som man kan få av vissa läkemedel, men den formen du får när du står i kallt vatten väldigt länge. 

Så det är verkligen inte bara att lägga huvudet på kudden och sova.  Sedan ska jag inte sticka under stol med att det inte blir bättre av att läsa att sömnbrist gör att hjärnan imiterar en hjärnskada, eller att jag vet att jag blir sämre vad gäller alla avseenden när jag inte fått sova på ett par dygn.  Jag blir stressad.


Jag vill så gärna vara en av dem som klarar av att sova utan sömntabletter, att orka vänta på att sömnen kommer, bara jag har tålamod. Men det har jag inte.  Min kropp har det inte.


Och nu är klockan 05. Sambons alarm ringde nyss.   Ytterligare en natt med noll timmars sömn, om jag inte lyckas stjäla till mig ett par timmar nu på morgonen.

 

Av ME Mamman - 2 februari 2014 01:53

Igår kväll tog jag en sömntablett.  Den var sanktionerad. Jag fick en av min man som numer basar över mina sömntabletter, eftersom jag själv tappar kontrollen.  Men igår fick jag en.  Då hade jag varit vaken i 3 dygn, med 4 timmars sömn.  Ska man vara rätt så var det egentligen 2 timmar, för att sedan vakna och se till att barnen kom i väg till skolan. Sedan migrän, sen efter det 2 timmars sömn till.   Men vem räknar?   


Igår tog jag min LDN till kvällen och min sömntablett.  Jag somnade strax efter 22 och vaknade....närmare 12.30 idag.  Utan att vakna, utan att kissa, bara sova.  Inte för att jag var så vidare pigg när jag vaknade, men å andra sidan är jag aldrig det...utom på natten möjligtvis då. 


Idag var det första delfinalen i melodifestivalen.  Jag tyckte inte det var några höjdarlåtar iår.  Jag gillade Songbird, den som vann, fast jag hade aldrig trott att den skulle vinna.  Trodde ärligt talat inte Sverige var redo för en sådan låt. 

Yohi gillar jag i vanliga fall, och jag tyckte den här var helt ok, men förra årets Heartbreak hotel var SÅ mycket bättre.  Min vinnarlåt var Helena Papa..ri...grekiskt.  Tyvärr gick hon bara till andra chansen.  En låt jag faktiskt gillade skarpt, fast med lite skämskänsla var Elisas Casanova.  Hon påminde mig om Pernilla och Charlotte Perelli.  Jag blev glad av hennes låt, och märkte att fötterna gungade under täcket när jag tittade.  Det är inte mycket som lockar fram ens något som kan likna dans hos mig, med det gjorde denna.




Visst är det lite Lotta Enberg över den också?


Hur som haver, jag kände att jag ville sova inatt också, så jag bad min sambo om ytterligare en sömntablett.  Jag tänkte att jag kan sova inatt så får jag ligga sömnlös några nätter till veckan. Tog min zolpidem, och gick och lade mig.  1,5 timme sedan låg jag fortfarande och vred mig. Sparkade och puttade på den snarkande sambon.  Till slut gick jag upp.  Har bäddat i soffan nu, men känner inte minsta påverkan av sömntabletten. 


Så vad kan jag lära mig av detta?  Redan efter en natt med zolpidem har jag ökat toleransen såpass att en inte fungerar längre.  Jag får ta sömntablett var tredje natt.  Det är tråkigt.  Jag vill ju gärna sova.  Önskar att någon kunde hälla sömnsand i ögonen på mig.  Jag ska föresten börja fylla i min sömndagbok inför sömnlabb nu.  Det blir intressant att se hur många timmars sömn det blir under de två veckorna. Sömnbrist liknar hjärnskada och det vill man ju inte.


På  måndag ska jag även testa att öka LDN dosen från 2 mg till 4 mg. Ska bli intressant att se vad det ger.

Jag ska väl försöka lägga mig och blunda igen, och hoppas på att tabletten bara var ovanligt sent verkande idag.  Hoppas kan man ju och funkar inte det så får jag väl titta på sista avsnittet av Sherlock.

 

Av ME Mamman - 31 januari 2014 05:11

Förutom det faktum att jag inte dricker blod, är supersnabb, attraktiv eller självhelande, så inbillar jag mig nästan att jag är vampyr ibland.  Trött på dagen, men pigg på natten. 

I förra inlägget var jag osäker på om jag skulle ta LDN eller inte.  Men jag tog det, så jag har tagit det 9 gånger nu.

Jag fascineras av att jag inte alls behöver ta smärtstillande i den mängden jag gjort tidigare. Jag har inte tagit något starkare smärtstillande sedan jag började med LDN i tisdags kväll förra veckan.

Just nu är det jobbigaste sömnbristen. Jag har sömntabletter, eller snarare min sambo har tagit hand om dem, då jag glömmer av att jag tagit en och så kan jag ta flera stycken.  Min tolerans ökar snabbt, och efter ca 3 dagar räcker det inte bara med 1 tablett längre.  Så nu har jag varit vaken sedan i tisdags, med 4 timmars sömn igår.  Men inatt får jag nog ta en tablett, för jag blir tokig när jag inte sovit på några nätter, plus att jag blir sämre i ME;n.  Efter tre dygn utan sömn så får jag feber, mer värk osv.


Jag kan inte heller bara ligga och inte göra någonting. Så efter att ha testat alla de "rätta" metoderna så till tillbringar jag nu nätterna med att titta på serier på www.tvids.net. 

Inatt har jag sett The Originals fram till sista avsnitten och det senaste avsnittet av The Vampire diaries. 

 
  


Jag vet att man inte ska ha skärmtid på natten, och att man helst ska sitta sysslolös i köket.  Men jag har testat det också. Och det hjälpte inte. Då blir jag allt tvungen till att ta lugnande först.  Jag kan slumra till när barnen gått till skolan, men den sömnen eller slummern jag får då går inte att jämföras med riktig sömn, snarare ett stadie där jag håller på att somna, men sedan rycker till och vaknar, för att fortsätta tills jag går upp. 


Men i början av febuari så skall jag till sömnlabb i uppsala, och då skall jag föra två veckors sömndagbok. Med början på måndag.  Eller egentligen borde jag börja fylla i den redan i kväll.


Nu därmot börjar jag få migränkänningar, något som gärna ökar vid sömnbrist. Klockan är snart 6, så jag ska gå och ta mig Naproxen och Sumatriptan. Ta ut hunden så han får kissa, om det är så att jag skulle somna. Jag har en benägenhet att göra det under eller efter migrän.  Så God Natt eller God morgon!

Av ME Mamman - 29 januari 2014 22:06

Ikväll firar jag 8 dagar med LDN.  Om jag nu beslutar mig för att ta en ikväll. 

Jag är lättare till sinnet nu. Mycket tack vare hunden. Vi har nått ganska stora framgångar, han kan vara lös i trädgården, och vi kan busa och leka. 


 


Jag har dock inte sovit på två nätter.  Inte ett ögonblick. Inte en slummer.

Så även om smärtan och värken i kroppen är så mycket bättre, så var....eller är det illa idag.  Typ överallt.  Men någon TREO COMP har jag inte kunnat ta pga LDN.  Som jag har väntat till att klockan skulle bli 22.  Nu är det 24 timmar sedan jag tog sista tabletten.  Nu kan jag ta TREO COMP och den kommer ha effekt. 

Så kommer jag på att den innehåller koffein.  Jo tjena mittbena.

Så nu vet jag inte riktigt hur jag ska göra. Skippa ett dygn med LDN för att kunna ta starkare smärtlindring om inte nu så imorgon.   Frågan är om jag verkligen behöver compen?  Gör det så ont att jag verkligen behöver kodeinet?  Jag är inte helt säker.  Men jag avvaktar med LDN. 

Och tittar på Supernatural istället.

 

Presentation


Jag är en kvinna med ME/cfs, fibromyalgi, adhd och fetma som försöker hitta verktyg att njuta av livet, trots att livet inte alltid är snällt.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2016
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ leva-just-nu med Blogkeen
Följ leva-just-nu med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se