Idag läste jag ett sådant bra inlägg på FB att jag önskar att jag skrivit det själv.  Eftersom jag inte hade skrivit det så frågade jag skribenten Pirjo Harjutsalo om jag fick använda hennes inlägg här i min blogg. 

Här kommer hennes inlägg;

"Beträffande gårdagens Arga Doktor på Svt1 så förvånar det mig stort att folk i vårt i land inte är medvetna om denna mobbing som pågår av svårt sjuka människor -även- från Landstingens sida och är förvånade och utbrister "Jag trodde aldrig det är så här illa!"

Vi är ett stort antal människor som lider varje dag för inkompetensen och oviljan att få specialistutredningar från Landstinget och mörkertalet är ännu större! På grund av detta ger många ger upp sin kamp för ett något så när anständigt liv och många har t.om tagit sitt liv i denna frustration! ! !

Jag skulle vilja se den läkare, som istället för cancerbehandling remitterar en cancerpatient till en psykolog istället för till en cancerläkare eller en människa med benbrott, hjärtsjukdom, diabetes m.m till en psykolog och som indirekt alltså skulle antyda att det är "något som är fel i huvudet på dig och därför har du ett brutet ben/cancer/hjärtbesvär/din kropp inte kan producera insulin." Men när man lider av värksjukdomar som ex. fibromyalgi eller har svår whiplashskada så får man erfara detta väldigt ofta.

Det samma gäller genetiska,- och neuro-autoimmuna sjukdomar som i gårdagens program EDS, eller vidare ME/CFS som i mitt och tiotusentals andra svenskas fall. Vi nekas specialistremisser, hjälp och som ung människa är det en oerhörd TRAGEDI att varje dag i sitt liv bara överleva - bokstavligt talat i n t e kunna leva!- år efter år!! Livet glider förbi och ofta tänker vi "sen när jag frisk/are ska jag gå ut med kompisar, ta en fika, åka på stan, shoppa, träna, dansa, resa m.m m.m." men detta händer ju inte för vi får ingen hjälp, stöd, förståelse eller behandling från b.la sjukvårdens sida!!

Forskningen går sakteligen framåt inom dessa områden och larm slås om den värsta multifunktionssjukdom som påverkar hela kroppen och a l l a dess organ och är den mest handikappande sjukdom som finns i vår värld.Specialister vittnar om att ME-sjuka är lika sjuka under hela vår tillvaro som cancer,- och HIVsjuka är under deras sista levnadsveckor! ! ! Specialistläkare och forskare vittnar om att de hellre skulle ha cancer el HIV än ME/CFS! ! ! Och vad händer? Ingenting!!

Landstingen i Sverige nekar vård och specialistkompetens för de allra svårast sjuka i vårt land!!! Är det verkligen så här det ska vara?!?

Riksförening för ME-sjuka arbetar sig blå för att sprida kunskapen inom läkarkåren, Försäkringskassan, samhället, anhöriga m.m och vi sjuka försöker efter vår förmåga sprida kunskap via fb, egna bloggar m.m men ofta möts av negligering, tystnad, ignorans och baktal m.m av omgivningen. Vi sägs vara negativa och passiva och tom lata och får ofta höra: "fokusera på något annat, gör något kul, skriv en bok, börja träna så blir du frisk, ät det och det andra så blir du frisk, omge dig med roliga och positiva människor så blir du pigg och glad" UTAN att ens ha läst sig på om hur svårt och allvarligt sjukdomstillstånd vi lever med DAGLIGEN och det handlar INTE om att vi inte skulle vara glada och positiva eller inte skulle vilja göra saker!!!

Vi har en oerhörd drivkraft inom oss och det är d e n drivkraften som gör att vi övhtaget lever!!! Vi tvingas - varje dag varje minut - arbeta med våra tankar av tristess, uppgivenhet, förtvivlan, sorg, maktlöshet för att inte ge upp kampen i våra liv för att vår kropp och hjärna har bokstavligen pajat och vi i n t e l ä n g r e k a n l e v a som ni andra och göra alla de saker som vi skulle vilja efter den starka viljan som fortfarande finns inom oss ! ! !

Tänk dig själv leva ditt liv 18-24h av varje dygn i total tystnad i ett mörkt rum i ensamhet, med konstant värk i hela kroppen, migrän, febertoppar upp och ned, influensa och infektioner, hjärntrötthet och dimma, svettningar och kyla, svimningsanfall el ostabilitet, mag,- och tarmproblem, mjölksyra i hela kroppen så du inte kan hålla i en kaffekopp, ta dig upp och gå på toa el duscha själv, sitta upp, hjärtrysningar och mer där till ALLT SAMTIDIGT! ! !

Klarar man av något litet någon dag så försämras tillståndet och utlöser ännu mer, tiotals symtom och som försätter oss i ä n n u värre tillstånd inte bara en tim el en dag u t a n v e c k o r till månader ! ! ! ! Hur glad och positiv skulle DU vara varje minut av ditt liv och speciellt som vi kämpar dagligen och ofta i vår ensamhet? Jag frågar bara.

Borde man inte istället se sjukdomen och personens tillstånd som den faktiskt är och hjälpa och stötta utifrån det tillstånd hon/han är i, istället för nonchalans och "goda råd" i all sin okunskap?! Borde man inte försöka kämpa och ge av sin tid och energi till den svårt sjuke så denna kan få hjälp med specialistvård?

Många närstående såsom sambos, anhöriga till den sjuke får dra ett hårt lass och dagligen tar hand om den sjuke som bara ligger där som i ett skal, allt från hushållssysslor, matlagning, handling, apoteksärenden,post,-och bankärenden, hjälpa till att betala räkningar, smörja kroppen, fotvård, hundrastning, se till att man har vatten och vitaminer, medicinering och mycket mer därtill ända till hjälp med personlig hygien och matning.

Många föräldrar till vuxna ME-sjuka barn på samma sätt tar hand om sin dotter el son som är oförmögen att stå upp eller vara uppe mer än korta stunder varje dag för att det finns inget annat alternativ eller någon annan som kan göra detta än en mycket nära anhörig som förstår sig på sjukdomens art.

Det finns eldsjälar och kämpar och dit hör de allra svårast sjuka och de som faktiskt i realiteten finns i vår närhet som hjälp och stöd. "

Tack för detta inlägget Pirjo!

Nu till veckan skall jag till smärtmottagningen.  Inför besöket fick jag fylla i en stor lunta om hur jag upplever min värk och smärta, var, och hur och på vilken nivå smärtan är.

I normala fall så gör jag mitt bästa för att inte fokusera på hur ont jag har.  Kan jag så försöker jag fokusera på annat, så det kändes lite avigt att skriva ner och koncentrera mig på smärtan jag känner.

Det finns olika typer av smärta hos mig, och olika typer av värk.

I sjukvården används oftast VAS-skalan.

Jag tycker den skalan är lite svår, för hur är en medelsvår smärta?  Och vad är outhärdligt?

På min mobil har jag en app som heter Pain dairy, och skalan man använder där tycker jag är lättare.

0= smärtfri

1= mycket liten irritation, enstaka stickningar

2= Mindre irritation, enstaka starkare stickningar

3= Tillräckligt irriterade för att vara distraherande

4= Kan ignoreras om du är involverad i en aktivitet men är fortfarande irriterande

5= Kan inte ignoreras för mer än 30 minuter

6= Kan inte ignoreras för en längre tid, men du kan fortfarande jobba och delta i sociala sammanhang

7= Svårt att koncentrera sig och stör sömnen, men du kan fortfarande fungera med ansträngning

8= Fysiska aktiviteter starkt begränsade, du kan läsa och konversera med ansträngning. Illamående och yrsel sätts in som en del av smärtan

9= Oförmögen att prata. Gråter eller stönar okontrollerat, nära delirium.

10= Medvetslös. Smärtan gör att du svimmar.

När jag fyller i papprerna så graderar jag en form av smärta 8-10.  Det är helvetesmärtan jag har på mornarna.  4-6 timmar 5-6 dagar i veckan.

Den andra smärtan som jag fyllde i var migrän.  7-9,  2-3 gånger i veckan runt 3-4 timmar.

Fibrovärken, det är svårt att säga var den sitter. Ibland på armen, benet, rumpan, ibland som muskelvärk, ibland ytligt som kyla eller bränna. 3-7, jämt och ständigt.

När jag hade fyllt i luntan så kunde jag inte låta bli att undra hur fasiken jag kan leva.  Närmare 50 timmar i veckan som jag ligger på över nivå 7, vad som räknas som svår smärta.

Det får mig att fundera på hur starka vi är, vi människor.
Jag är övertygad om att det är många som har det långt värre än mig rent smärtmässigt, men ändå klarar vi det.  På något sätt, och hittar ändå små ljusglimtar här och där. Något som får en att fortsätta framåt trots att man många gånger bara vill lägga sig ner och dö.  Jag tror inte det är någon slump att människan är högst i rang av alla djur.  Vi är otroligt starka, flexibla och anpassningsbara.

Från det ena till det andra.  Något som jag känner att jag har svårt för är att inse och acceptera att jag behöver hjälp med mycket.  Att jag faktiskt inte klarar allt....om ens något. 
Jag drar mig för att duscha för det är så jobbigt att stå och duscha, jobbigt att tvätta håret. Dessutom är det inte alls lika skönt som att sjunka ner i ett badkar (som vi inte har).  Händer även att jag blir yr och tvingas sätta mig på golvet.   Så jag har haft funderingar på en duschpall. Att sitta och duscha helt enkelt.  Men det tar emot, oj vad det tar emot.  Det är ju bara pensionärer och handikappade som har sånt, och det är ju inte jag.

Jag var på besök hos en väninna som ska öppna en butik på orten,  Hjälpsam ,

som ska börja sälja scootrar. Jag fick förmånen att testa en och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte såg fördelarna. 

Jag tänker främst på hunden, att faktiskt inte behöva vara begränsad till 500 meters promenader.  Att kunna vara ute på ett annat sätt, utan att behöva bekymra sig om yrsel eller att man inte orkar gå längre.   Men så var det den här tröskeln.....så sjuk är jag väl inte att jag behöver en sådan.  Tänk om jag blir frisk, tänk om....

Tänk om..... 

Jag har inte bloggat på ett tag.  Har liksom inte känt för det.  Inte orkat tänka. 

Sist jag bloggade så skulle jag åka till mina föräldrar i Varberg.

Under den veckan jag var där mådde jag bättre än jag gjort på hela året.

Jag hade nästan ingen huvudvärk alls.  Mer än helt normal huvudvärk, och fullt hanterbar.

Jag var på Gekås flera gånger ( ja, jag är fattig som en kyrkråtta nu),  vi åkte in till Varberg, och till Kungsbacka.  Jag borde ha insjuknat rejält efter första Gekås turen, men det gjorde jag inte. Dagen därpå blev det ytterligare en Gekåstur, och den tredje dagen åkte vi till K-backa för att hälsa på mina far och morföräldrar.  Först efter 4 dagar blev jag sämre, men inte alls så illa som normalt.

Jag har med andra ord mått väldigt bra.  Jag har blivit bortskämt.  Jag behövde inte gå ut med hunden, om vi skulle göra något annat. Jag hade inga måsten, och jag kände mig uppskattad.

Men sedan jag kom hem så har det varit en nedåtgående spiral.

Jag får en väldigt massa dåligt samvete för att jag inte orkar.  Mannen och barnen sliter med hus och hushåll och jag kan bara titta på.  Jag känner mig värdelös för att jag inte mäktar med att göra något av värde.  

Jag har laddat en massa säsonger av en teveserie, som jag tittar på när jag inte orkar något annat.

Jag har tittat på 8 säsonger av Supernatural.

Jag mäktar inte med mycket alls. Nytillkommet är att jag en hel del gånger får synförändringar, utan att jag har någon huvudvärk.  Jag ser dubbelt, trippelt, ögonen gör ont, och jag måste blunda. Ofta.  Senaste veckan har jag även somnat i tid och otid. 

Min kurator menar att jag måste sluta tänka som en frisk människa och sluta känna skuld för sådant jag inte kan hjälpa.  Skuldkänslorna gör inte sjukdomen lättare att bära.  Men jag tyngs väldigt av dem. 

ME i den medelsvåra formen jag har jämförs av experterna som likvärdig med cancerpatienter på cellgifter, eller aidssjuka 2-3 veckor innan de dör.  Och tänker man så då är det väl inte så konstigt att man inte orkar något.   Jag har väl inte tillfullo accepterat den här sjukdomen än heller.

Och jag har definitivt svårt att acceptera följderna av den, som avsaknad av muskler, viktökning, smärta jag inte kan hantera med annat starka smärtstillande. 

Jag försöker greppa de små, små positiva grejerna. En kram är ganska skönt. 

Jag har gått på massage 2 gånger på två veckor, och det är hur skönt som helst.

Det finns ett mönster som upprepar sig när det gäller min morgonsmärta.  När jag somnar gott på kvällen så när jag går upp första gången för att gå på toa, eller dricka, någonstans mellan 04 och 07, så drabbas jag av helvetesmärtan.  Jag blir skjuten i pannan, ovanför ögonen.  Ena ögat. Pang! Andra ögat. Pang!

Sedan spricker min hjärna och skallen. Ibland kan jag nästan känna hur varmt blod strilar ner över nacken, kinden och pannan.  Jag trycker hårt med en kudde mot huvudet underifrån, och hårt med en kudde ovanför, för att liksom hålla ihop hjärnan.

Kommunikation mer än mumlanden är svårt. 

Att stå på två ben utan att svimma är mer eller mindre omöjligt.

Många gånger har jag ren dödsångest, och måste påminna mig själv, som ett mantra inombords "det är inte farligt, det är inte farligt".

Det här är alltså inte något jag väljer att uppleva om jag kan undvika det.

Och det finns ett sätt att undvika det.  Genom att inte sova.  Eller att sova så lite som möjligt. Ett par, tre timmar.  Sömnbristen ger ju naturligtvis andra nackdelar, men de känns hanterbara. 

Visst har jag huvudvärk, muskelvärk, trött.  Det sticker i kroppen, som elektriska stötar.  Men allt är hanterbart. 

Så den senaste tiden har jag valt att inte sova...eller sova så lite som möjligt. 

Jag har laddat hem en massa serier som jag tittar på på natten.  Och någonstans vid 05-tiden går jag och lägger mig.  Somnar.  Och går upp mellan 10-11.   Ställer klockan på 08, för att jag inte ska sova för många timmar i sträck. 

Men i längden kommer ju inte det här fungera.  Jag kan ju inte ha sömnbrist som smärtstillande. 

Eller kan jag det?

Med den här metoden, jag sover kanske 2 nätter i veckan, så behöver jag bara genomlida helvetet 2 ggr i veckan.  Men att inte sova, eller våga sova ens när man är trött, för att man är så rädd, och inte orkar genomlida helvetet....det funkar ju inte i längden.

Jag har tänkt ringa läkaren femtioelva gånger, men orkar inte ens det.  Vad kan de göra?

Imorgon börjar en period som inbillningsfrisk.  Jag ska åka till mina föräldrar som bor på västkusten. Själv bor jag på östkusten.  Jag kommer vara borta en vecka, och jag hoppas jag orkar göra allt som jag vill göra, som att gå på Gekås,  hälsa på farmor och morfar,  shoppa och ta det lugnt.

Så i slutet på nästa vecka är jag tillbaks på bloggen.

Innan ME;n så hade jag ganska gott självförtroende. Jag visste vad jag kunde och inte kunde, och det jag inte kunde trodde jag att jag skulle kunna lära mig.  Sedan gjorde ME:n inträde i mitt liv.  

Wikipedia skriver så här:
Självkänsla eller självuppfattning är den självkännedom som handlar om uppfattningen man har om sig själv och den man är. Dålig självkänsla kan både vara att under- och överskatta sin person eller kapacitet, och behöver hållas isär från begreppet självförtroende som har med prestationer att göra. God självkänsla är att veta vad man faktiskt går för. Det ska också hållas isär från självuppskattning (normal narcissism), som handlar om att acceptera och tycka om sig själv.

Vårdcentralen jag går på håller kurser i mindfulness, självkänsla, smärthantering, viktminskning osv. Egentligen hade jag velat gå på alla kurser.  Men min kurator, som håller i dessa kurser tillsammans med en psykolog, har sagt att jag bara får gå på en enda kurs.  Så jag har valt självkänsla.  För jag har ingen självkänsla.  Eller jag har en dålig självkänsla.  Mitt självförtroende har ju fått en rejäl törn i och med att jag numer inte fixar något av det jag varit bra på tidigare. 

Imorse vaknade jag med att jag höll på att bli skjuten igen, sedan exploderar huvudet. Så håller det på under flera timmar.  Men idag hade jag även synförändringar. När jag öppnade ögonen så såg jag dubbelt och trippelt. När jag blundade så blixtrade det.   Armarna och benen var domnadet och händerna och fötterna svullna och stela. 

Mannen och barnen var uppe sedan tidig morgon och jobbade med huset.  Jag hade så dåligt samvete.  Jag kan inget, orkar inget.  Ont flera timmar om dagen.  Det är svårt att tänka positivt. 

Jag behöver självkänsla kursen.  Hur kan jag vara värdefull, när jag inte klarar av något. När jag inte tillför något. 

Om några dagar ska jag åka till mina föräldrar som bor 50 mil ifrån mig.  Jag vet ärligt talat inte hur det kommer att gå, men jag måste få träffa min familj.

Nu var det en timma sedan det värsta gav med sig, men jag har fortfarande kvar domningar i kroppen. Känner mig oerhört sliten.  Och oduglig  

Imorse åkte min man och barnen på semester.

Utan mig. 

Jag kan ju inte följa med.  Jag kan knappt gå och handla, än mindre ha kul på ett sommarland.

Jag är jätteglad över att de åker iväg, att mina barn får göra något denna sommaren, men ändock svider det i hjärtat.

Men jag får vara ledsen.  Jag måste inte tänka positivt hela tiden, det här är ju en jäkla sjukdom som gör kroppen till ett fängelse. Det vore ju konstigt om jag inte var ledsen ibland.

Något som är lite...jag vet inte hur jag ska uttrycka det, lite kul, ironiskt kanske, är de tankarna man kan få.

Igår morse hade jag en av de värsta huvudsmärtorna, en nivå 10, när 10 är det värsta man kan tänka sig och 0 är ingenting.  Jag kunde inte ens gå på toaletten utan jag låg och höll ena kudden under huvudet och andra kudden över huvudet.  Jag tryckte hårt, hårt för att hålla ihop skallen så att den inte skulle spricka och gå i kras.  Mitt i allt detta så får jag tanken " men jag har iallafall ett huvud att hålla ihop, det är det inte alla som har"    Eh..de är väl döda de som inte har huvuden  

I onsdags var jag på bio. Såg World War Z.  Rekommenderas!

Mitt under filmen börjar huvud skära, i samband med något högt ljud.  Nivå 7-8.  Djupandades, och försökte fokusera på filmen, vilket fungerade riktigt bra.  Då dyker tanken upp att vilken tur att jag har min morgonsmärta som ligger på 9-10, för att jag inte varit van vid den så kanske jag varit tvungen att lämna biografen.  Om jag varit en av de människorna som aldrig haft huvudvärk, de kanske rent av blivit livrädda för stroke eller något. 

Det är knepig galghumor tankar som kan dyka upp. 

När jag var hos husläkaren sist så sa han att det är nog min humor eller förmåga att inte ta allt på allvar som kommer rädda mig. Eller stjälpa mig.  Jag måste ta mina symptom på allvar, men inte så allvarligt att jag inte kan se det som är bra. 

Och jag har blivit så mycket bättre på att se det positiva i livet än jag var innan jag blev sjuk.  

Men samtidigt måste jag få lov att vara bitter, frustrerad och ledsen för att livet inte blev som jag tänkt.

Trycker men undan de känslorna så får det andra konsekvenser.  Det som är viktigt är att inte låta bitterheten, sorgen eller frustrationen stå i vägen för ljuset, glädjen, kärleken och humorn. Det måste finnas plats för allt. 

Men just i detta nu så tillåter jag mig att vara lite sorgsen för att jag inte kan vara en del av min familj, när de åker ut på roligheter.   Samtidigt som jag njuter av lugnet och ett glas rosé vin.

Det har hänt något som är väldigt jobbigt för mig.  Det är inget jag vill berätta om just nu, men det är lustigt hur snabbt kroppen reagerar vid psykisk stress.  Just nu brinner huden, och jag är väldigt beröringskänslig.  Det var i eftermiddags vi fick det dåliga beskedet, som kastat mig tillbaks flera steg i min personliga utveckling i kampen mot min sjukdom.

Jag har mer och mer börjat tänka på det som hände mig när jag var yngre.  Jag kommer dela med mig av händelsen här.

Det här hände för många år sedan. Jag skrev vad som hände då, men det var på papper och nu kan jag inte hitta det jag skrev, så än en gång ska jag försöka berätta vad som hände, eller vad jag upplevde, eftersom jag är inte helt säker på vad det var som hände. Jag skriver med mitt minne som hjälp, men jag är inte helt säker på tidsperioden.

Första gången jag såg henne var jag runt 11 års åldern. Det var mitt i natten och jag vaknade av att det drog kallt i rummet. Och mitt i rummet såg jag en skepnad. En kvinna med fladdrande hår, och vit klänning. Hon fladdrade, liksom svävade. Jag minns att jag blinkade, och blinkade igen, gnuggade mig i ögonen. Hon var kvar. Då skrek jag. Pappa kom in i rummet, och vi avfärdade det hela som en mardröm.

Några nätter senare, eller någon vecka senare såg jag henne igen. Hon svävade och det var kallt i rummet. Återigen skrek jag högt och pappa kom inspringande.

Återigen avfärdade vi det som en mardröm. När det hände den tredje gången så plockade pappa bort min spegelvägg. Jag fick inte heller läsa böcker om övernaturliga fenomen. Man försökte hitta logiska förklaringar till vad jag sett.

Jag hade bra kontakt med mina farföräldrar. De var kristna människor och var de enda som trodde på mig. Farfar och farmor berättade om en händelse jag själv inte minns. De berättade att när jag varit liten så hade jag följt med dem till någon gammal kyrka. Jag minns inte helt vad de berättade, men jag hade tydligen sett någon man i munkklädsel. Jag hade frågat dem varför han såg så konstig ut, men de hade inte sett någon som sett konstig ut. Senare utanför kyrkan hade vi sett en tavla...eller om det var en staty och då hade jag tydligen utropat ” där är den konstiga gubben”. Det var en munk som dött för mer än 100 år sedan, och han hade tydligen räddat en massa människor från någon brand, men omkommit själv. Som sagt, detta är inte något jag minns själv utan bara fått återberättat för mig.

Men farmor och farfar trodde på mig, och de var ganska säkra på att det inte var någon ängel jag såg.

Jag fortsatte se skepnaden då och då på nätterna, men utan att skrika eller ropa på mamma och pappa.

Jag köpte en hund innan jag fyllde 12, och hon sov med mig på nätterna i min säng. Det var ganska lugnt och jag började tro att det nog varit mardrömmar trots allt.

Tills en natt då jag vaknar av att hunden står på sängen med rest ragg och skäller ut i tomma luften. Stirrar på garderoben. Och där är hon. Skepnaden. Hunden vrålskäller och jag minns att jag kliver ur sängen men på fel sida så jag måste igenom skepnaden för att komma ut ur rummet. När jag springer igenom henne, vilket jag minns kändes som en evighet, där var det iskallt. Jag sprang ut i köket, och gömde mig i hundkorgen där vår andra hund fanns. Just denna händelsen lyckades mina föräldrar inte förklara.

En klasskompis mamma hade intresse för det övernaturliga, hon tyckte att jag skulle kolla upp om det varit någon som dött i lägenheten tidigare, eller platsen där våran lägenhet fanns. Det var något jag aldrig vågade göra. Tänk om....

Efter den episoden när hunden skällde rakt ut, var det ganska lugnt ett bra tag.

När jag var runt 15 år så vaknade jag av att det var svårt att andas. Jag vaknade och skepnaden var närmare mig än hon varit tidigare och det var iskallt. Hunden var inte i mitt rum, och jag minns att jag försökte skrika men inte fick fram ett ljud. Sedan svimmade jag, eller somnade om, jag minns inte. Men när jag vaknade igen var hon borta och allt som vanligt.

Sedan inträffar något som jag inte vet vad det är, om det är en dröm, eller ..ja vad. Jag upplevde det hela som en dröm. Jag är 16 år gammal.

En en gång har jag svårt att andas, öppnar mina ögon och skepnaden svävar ovanför mig i sängen. Det är kallt. Bröstet känns väldigt tungt och det känns nästan som om jag drunknar. Jag kan inte andas. Jag får inte fram ett ljud, det är som om jag håller på att kvävas. Drunkna. Frysa ihjäl, samtidigt.

Sedan känner jag värme, jag kan andas igen. Bredvid sängen står en man, mörkt hår, ögon som lyser som guld. Vacker. I mitt huvud hör jag att jag ska vara lugn. Han heter Marco, hur jag vet det, det vet jag inte.

Sedan utspelas någonting som jag uppfattar som en maktkamp mellan mannen och skepnaden. Skepnaden svävar ovanför mig, och mannen står bredvid mig, och håller en varm hand på mitt bröst, eller egentligen mellan brösten. Jag känner hur kyla och värme alternerar i min kropp. Ena stunden är det kallt, tungt att andas och känns som om jag kvävs. Andra stunden känner jag värme, jag kan andas med lätthet och jag känner trygghet.

När det kalla tar överhanden så hör jag mannens röst inom mig ” Andas, Lugn”

Efter vad som känns som en evighet så varar värmen i mig längre och längre. Jag ser hur skepnaden över mig...löses upp. Kvar står den vackra mannen som jag fått för mig heter Marco. I sängen, vid mina ben ligger hunden och sover, därför känner jag mig övertygad om att det här är en dröm. Annars skulle väl hon vaknat och skällt?

Marco lägger en varm hand över min panna och i mitt huvud hör jag ”Du är trygg nu, sov”.

Och så vaknar jag på morgonen med denna mycket starka dröm i minne.

Efter detta så såg jag aldrig skepnaden igen.

Inte heller mannen.

Men jag har ett minne från när jag var ca 19 år. Jag levde i ett förhållande med psykiska kränkningar, verbal misshandel och psykiska övergrepp, och jag försökte ta livet av mig. Jag åt en massa sömntabletter och fick åka ambulans till sjukhuset. Jag var medvetslös under hela ambulansturen har jag fått veta, men jag har ett minne att jag ”hörde” Marco i mitt huvud att jag skulle leva. ”Lev”. Och en varm känsla på bröstet.

Efter det, inget mer. Jag vet inte själv vad jag ska tro men jag dela med mig av min upplevelse. Och kanske få någon input om vad jag upplevde. Spöke, dröm eller var det ett andligt hot som avvärjdes av en skyddsängel?  

Inatt eller igår kväll fick jag en insikt. 

Jag sa adjö till mig själv.  Till den människan jag var.  Det är ingen idé att se tillbaks, att se den friska, aktiva Jag.  Den människan finns inte längre. 

Jag lyssnade på Glenn Harrolds app på min Iphone.  En hypnosmeditation som hette Heal your body.  Jag blev, trots ganska stark migränliknande huvudvärk, helt avslappnad.  Hur som haver, jag fick en insikt.

Mitt tidigare liv är inte så mycket att sörja egentligen. Jag har upplevt mycket skit, och även om min kropp varit friskare och jag har varit mer aktiv så har jag ägnat min tid att älta det förflutna och bekymrat mig för det förflutna.  Jag har haft mycket ångest, och.....ja....

Idag lever jag med smärtan bredvid mig, mer eller mindre.  Oftast mer. 

Jag har tidigare önskat bort smärtan.

Förbannat den.

Önskat mig vara någonannanstans, i någon annan kropp.  I en fungerande kropp. 

Jag lever med tröttheten och utmattningen. 

Jag har förbannat den.

Jag  har trotsat den.

Jag har känt mig frustrerad, bitter och besviken för att jag inte kan och inte orkar.

Men allt jag har gjort är att ha gjort mig själv illa.  Genom att önska något jag inte kan ändra på.

Allt jag kan ändra är mig själv.  Och igår började resan. 

Min resa.  Vart den går vet jag inte, men den började när jag insåg att jag kan slappna av fullständigt trots illamående, trots intensiv skärande huvudvärk.   

Det kan låta konstigt i andras öron, där sömn och avslappning är en naturlig del.  Men inte ens i mitt tidigare liv, kunde jag slappna av fullständigt. 

Idag låter jag andningen tar mer tid, än jag gjorde i mitt tidigare liv. Och jag har insett vilket kraftfullt verktyg andningen är i smärthantering.  

Jag har en pilatesring som jag köpte för ca två månader sedan. Innan min stora försämring, på den tiden då jag faktiskt trodde att jag skulle kunna komma igång med träningen igen. 

Jag har ringen i sovrummet.  Och bara hade den mellan knäna medan jag slösurfade, vilket är typ allt jag orkar göra just nu, inte ens läsa orkar jag engagera mig till.

Och jag insåg att det faktiskt är något jag kan göra utan att känna mig sämre. 
Träning för min del nu, betyder inre träning som meditation, smärthantering, att bara vara.

Jag tror det kan bli bra.  Kvällarna avslutar jag Glenn Harrolds hypnosmeditationer.