Mina ögon är inte vad de ska längre. Jag har svårt att fokusera, stava och hitta rätt ord.  Innan min sjukdom älskade jag att skriva.  Och jag var övertygad om att jag inte kunde det längre. En natt..efter en kramp...eller kanske precis innan fick jag några ord i huvudet.  Snabbt tog jag mobilen och talade in orden.  Just då betydde de ingenting, men det var viktigt att jag fick komma ihåg dem.

Orden resulterade i den första novell jag skrivit sedan....skoltiden.  Jag skrev några meningar, sov, och fortsatte.  Till slut hade jag en början, en mitten och ett avslut. En novell. Jag vet inte om jag kan skriva längre. Somliga dagar kan jag inte ens läsa, ännu mindre skriva.  Men jag gjorde det.  Och mina läsare ska få chansen att läsa den.  Minns att jag har ME, minns att jag ibland inte vet vad mina barn heter.  Men jag hoppas att ni får någon form av känsla av att läsa den, och jag hoppas att ni väjer att kommentera här.  Nästa inlägg heter "Vara eller prestea".

Tyvärr visar det sig att man kan inte lägg in pdf-länkar  och inte heller kopiera, så ni får helt enkelt hålla er.  Det blir ingen novell.   

Därmot kan jag glädja er genom att jag haft hela 4 ordentliga krampanfall och ett halvt.  Ett halvt är när jag tror att det kan komma inom några sekunder och tar stesoliden, men inget händer. 

Hade även fördelen att krampa ihop alldeles själv, utan någon hemma. Alls.

Första krampen helt själv. Jag dör....dog.
Av någon anledning var all ren tvätt slängd hur som helst på soffan. Soffan jag senare väntar besök på.

Sitta ligga, What´s the difference? Vek ihop, tog rollatorn och lade handukarna där de skulle vara. Sedan dessa jävla kläder..., om vi alla är nudister slipper vi tvätta   Vek ( jag sitter i soffan och skulle aldrig få för mig att stryka), hittar kläder som är för små för Z och för stora för .......10-åringen. Vad heter han??

Knör in de för stora kläderna i hans garderob, när det börjar åla. Akumedicinen är i sovrummet. Faller ihop..och kunde fått legoriddare i näsan.
Kramperna börjar. Det gör så ONT! Bara kroppsbyggare av den stora skolan kan ha en idé hur det känns. Ligger bland lego, smutstvätt och magen skulle lätt kunna hålla paristornet. Sedan sträckbänken. När muskler och leder dras ut som om de ska gå sönder. Vad som upplevdes 30 min senare lugnare så kravlade jag mig ut i köket. Jävligt glad för alla kravlövningar vi hade i judon   Krampar igen. Köket denna gången. Det känns som om magen liksom kokar, varje bubla är en muskel...eller inte. Plötsligt känns det lite lugnare. Magen krampar inte lika mycket. Kommer till medvetande igen och ser katten på magen. Han ligger raklång på magen och ser ut som om han låg på en vibrator maskin. Men han ger en lugnande känsla.

Kravlar ut, och tillslut till sängen och akutmedicinen. Sån träningsvärk....men fortsätter det så här lär jag gå ner ganska bra i vikt:-)

Imorse nådde jag målvikten.  Målvikten är 90 kg.  jag vägde 89,9 kg!!!  Och magen har minskat 15 cm sedan årskiftet.  Men jag väljer hellre metoder att gå ner i vikt.  

Natti, natti,  novellen får ni vänta på.