leva-just-nu

Alla inlägg den 12 april 2014

Av ME Mamman - 12 april 2014 11:59

Som frisk hade jag inte tanke på att man kunde bli sjuk.  Eller sjuk...visst någon maginfluensa eller säsongsinfluensa kanske, men det blir man frisk från.  Sjukskriven max 2 veckor om ens det, sedan tillbaks till livet.  Vi hade inte ens en sjukförsäkring. Olycksförsäkring ja...olyckor kan man råka ut för, men att bli sjuk längre än ett par veckor....det fanns inte i min eller sambons verklighetsvärld.  Jag visste att man kunde få cancer, det är väl snarare troligt idag att man drabbas av det än att man inte gör det.  Men det var liksom inte i vår värld.  Inte i min värld.


Och här är jag......liggandes. Kroniskt sjuk.  Två kroniska livslånga sjukdomar till och med.  Fast jag räknar inte Fibromyalgin riktigt.  Men jag tänkte på det i lördags.  I lördags när jag blev hämtad av ambulans för att jag krampade eller hade epilepsi, vet inte riktigt.  När ambulanspersonalen frågade "har du ont?"  "Var har du ont?"

Mellan kramperna och att när jag stelnade i antingen sträckbänk eller brygga. "Har du ont?" 
Jag har alltid ont någonstans.  Vad menar de?  " Har du ont när du sträcker ut?" När musklerna stelnar?"
Nej.  "Har du ont under kramperna?" Nej, Jag har inte ont!  Kommunikationen skedde mellan kramperna och när kroppen äntligen slappnade av någon minut.  Reste mig i brygga och skrek ut i ångest...tror jag.


Jag beställde dokumentationen från ambulansen eftersom akutmottagnignen inte dokumenterat alls.  I ambulansens journal står att de trots att jag säger att jag inte har ont så injecerade de mig med 5 mg morfin, och jag upplevde att jag slappnade av, främst i huvud och nacke, kramperna minskade väsentligt, och jag blev mer kommunicerbar om än dåsig.

En kvart senare återupptog kramperna och de frågade om jag ville ha mer morfin, och jag sa ge mig allt ni har.
I journalen står det sedan att patienten hävdar att hon inte hade ont, men morfinet hjälpte uppenbarligen. 
Troligtvis har pat ont men känner inte för hon är så van vid smärta.  Det får en att tänka lite.  Ofta upplever inte jag att jag har ont.  Ont har jag vid migrän, eller om någon sparkar mig hårt på smalbenet. Annars är värken/ smärtan som en klocka på armen. Den finns där alltid.  Fokuserar jag på klockan så känner jag den,  kanske kan den skava och man behöver rätta till klockan, så den inte skaver, men den följer med mig, hand i hand.  Hur vet jag vad som är den farliga smärtan? Den man ska ta på allvar, och vilken smärta är det som klockan på min hand tillför?   Jag blev väldigt konfunderad under ambulansen.  Jag upplevde inte att jag hade ont, inte mer än träningsvärk i mage och ben.   Hade de frågat om VAS skalan skulle jag kanske sagt 2 eller 3.   Ändock var morfinen oerhört mer effektiv, och i kombo med stesolid helt underbar.
Men detta var ju som sagt i ambulansen.  Två stycken satt därbak hos mig, utöver föraren, som körde på rekordtid. Under 30 minuter tog det från Bålsta till Akademiska. 


Sedan kom jag till akuten....där jag som sagt tidigare inte fick någon hjälp alls.  Jag är inte ens säker på att det fanns läkare på platsen.  En sköterska fanns.  Ambulanspersonalen var fantastiska, höll mina händer, hjälpte mig att andas och när jag skulle lämnas över från ambulansen till akuten så ville jag inte släppa honom.  "Lämna mig inte, lämna mig inte"

"Du kommer bli så väl omhändertagen här, de tar hand om dig".   Först trodde jag honom, men insåg, och jag skyller inte på sjuksköterskan i tjänst, men omhändertagen var det sista jag blev.  Jag bad  om att de skulle göra EEG, men sådana avancerade saker har de inte på akuten. 

När jag åkte hem så lovade jag mig att jag aldrig mer åker till akuten om jag inte är 100'% säker på att jag har hjärtinfarkt ( sådant kan de) eller stroke. 

Tyvärr hamnade jag på akuten igen under måndagen. "Har du ont?" Var har du ont?" 
Jag har förhelvete inte ont, jag krampar ihjäl...ville jag skrika men det gick inte.  Och inte på  hela Enköpings Lassarett finns det någon EEG apparat.  Fick inte heller mig veterligen någon stesolid eller lugnande.  Min räddande ängel var en gammal bekant som lyckades lugna mig med beröring, och lugnande prat.

Inatt fick jag kramp igen.  Trots två mogadon, så vaknade jag började jag krampa. Efter mina kramper, när de börjat ge sig så får jag är fruktansvärd huvudvärk. Inte som helvetesvärken tidigare, när jag blev skjuten, exploderad och avsvimmad. DET gjorde ont.  Den här huvudvärken jag får efter kramperna, den ger sig inte förrän flera timmar senare, flera stesolid senare.....eller oxynorm.  Men främst försöker jag hantera den genom andning....för gudarna ska veta att när jag krampar, då andas jag inte.

Natten innan hade jag tagit en mogadon och ändå känt spasmer, och tog då 20 mg stesolid.  Inte optimalt och jag vet inte ens om man får göra så...men det var nödsituation.  Efter det sov jag gott hela natten, inga kramper vare sig på natten eller morgon, mådde faktiskt hyfsat till 14-tiden då jag började krampa igen.  Och enkom 10 -åringen var hemma.   Bra eller inte, jag tror hellre jag tar en mogadon och 2 steso för att slippa kramperna.  

Nu ligger jag nämligen med influensa igen. Feber, muskelvärk ( men gör det ont?) ont i halsen,  kan inte gå. 

Satt vid sängkanten och försökte rensa lite, med min plocktång. Jag behöver ju inte ens börja mig ner.  Men 2 minuter senare svettas jag och är reservbatteriet jag vaknade med är borta.  Meningen att jag ska ta en steso till nu, för att undervika eventuella kramper, och jag har märkt ett mönster.....när jag blir arg, eller måste skrika på barnen, då kan jag börja krampa.  Så hur hanterar vi detta? 


Presentation


Jag är en kvinna med ME/cfs, fibromyalgi, adhd och fetma som försöker hitta verktyg att njuta av livet, trots att livet inte alltid är snällt.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
  1
2
3
4
5
6
7 8
9
10
11
12
13
14 15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29 30
<<< April 2014 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards