Jag ser mig själv som en ganska härdad människa.  Det som får normala människor att ta ambulansen till akuten, det nonchalerar jag.  Jag vet ju att det inte finns något de kan göra ändå. 

Under två dagar har jag upplevt något, inte helt ovanligt.  Jag har fått migrän.  Inte den där vanliga sorten, när det blixtrar och man får synbortfall.  Utan det sticker i kroppen, domnar, och man förlorar kontrollen över kroppen.  Det är som epilepsi...fast det inte är epilepsi. Det är som att det sitter tensapparater över kroppen, ben, armar, mage, till och med rumpa. Det rycker, det krampar, det låser sig. 
Trots att jag har sovit.  Enbart sumatriptan hjälper inte.  Inte vid dessa anfallen. 
Äldsta sonen som är 14 år, vägrade gå till skolan.  Han var inte sjuk.  Jag var sjuk.  Han hjälpte mig in i sängen, och jag frös ända in i märgen.  Benen bar mig inte, och jag är glad att min äldsta son är 180 cm lång och ganske stark. Jag fick i mig mina mediciner, muskelavslappnande.  Han bäddade om mig, först kedjetäcket, sedan duntäcket, sedan värmefilten. Tillslut verkade medicinerna och jag somnade.  Vaknade vid 13.  Frös som satan.

Han stannade hemma från skolan för min skull.  Så att inte det värsta skulle hända.  Mina ben fungerar inte alls. Jag vinglar, kan knappt gå.  Under tiden jag sovit gick han ut med hunden två gånger.  Jag tar mig inte ens ut till garaget för att få ut Damon. 

Om jag ändå visste vad jag gjort?  Ofta vet jag ju varför jag kraschar, varför jag blir sjuk.  Men nu?  Mina ben funkar inte alls, och har varit så i två dagar.  Och enligt experterna så ska jag vila ännu mer.  Hur vilar jag ännu mer?  Jag har ju faktiskt en familj.  Förvisso så använder jag mig av barnslaveri....kanske inte slaveri, för de får betalt. Men utan barnen, och speciellt utan 14-åringen.....då tror jag inte att jag hade kunnat bo kvar hemma.

Hemtjänst sökte jag runt årsskiftet, men jag har det så lyckligt ställt att jag har en familj. Har man familj, man behöver inte ens ha en man, det räcker att man har barn som är över 10 år, så är det deras ansvar att sköta hushåll, skola, läxor  och oron över att "kommer mamma fixa den här dagen utan att falla, tappa något, eller svimma?"

Ni som tror att det finns ett socialt nätverk i sk Välfärdsverige, ni som tror att ni kommer få hjälp om ni bli sjuka, ni har fel.

Nästa vecka skall jag göra MR på hjärnan igen.  Sista gången jag gjorde det var för 2 år sedan, strax innan jag insjuknade. Och hör och häpna, jag hade en hjärna!!  Jag var osäker på om de skulle hitta någon.

För all del, bryt armen, eller benet.  Ni kan till och med få Cancer eller bli hjärtsjuka.  Sverige har bra cancervård och hjärtsjukvård.  Men vad ni är gör, se till att inte få någon kronisk sjukdom, för då lämnas ni rättslösa.

Såvida ni inte orkar kämpa i flera år. 

Jag har haft tur, tur med arbetsterapeuter, tur med läkare ( nåja, två stycken) och jag har fått stöd via vården.  Till och med FK verkar vara förstående inför situationen, och även om jag inte vågar ropa hej än, så verkar det åtminstone till 85% att jag kommer bli beviljad sjukersättning.  Så jag har haft tur, jag kan inte säga något annat.

Men vad gäller hem och hushåll.......så vill samhället att jag separerar från min man och mina barn.  Lyckas jag få tag i en egen liten lägenhet, så kan jag få hjälp.  Men tills dess får jag använda barnslavar.....även om de missar skolan för att ta hand om mig.