Idag var arbetsterapeuten här och jag fick mig en arbetsstol.  Den har fjärrkontroll som höjer stolen upp och ner, medan jag sitter i den, och den är ganska lättsparkad.  Diskbänken rengjorde jag idag och det var länge sedan jag gjorde det. Arbetsstolen är hyfsat lättkörd så jag kan navigera mig runt i köket och ut i hallen.

  Jag fick även ett tyngdtäcke, sk kedjetäcke på 8 kg. Det var överjävligt att stoppa i påslakanet, det vägde ju ändå 8 kg. Och otålig som jag är, orkade jag inte vänta på att sambon skulle komma hem från träningen.  Jag har haft det på mig en stund och jag vet inte vad det är om det är placeboeffekten, men jag tycker att jag upplever att det lugnar lite. Kroppen är inte lika darrig alltså.  Så jag ser fram emot att när sambon kommer hem, få två sömntabletter och försöka somna. Jag är ganska trött.  Och är det så att kedjetäcket lugnar kroppen lite så kanske jag rent av somnar i kombination med sömntabletter.

Imorgon är en annan stor dag.  Imorgon får jag elskootern! Så med lite tur kanske jag slipper vara så husbunden. Jag kommer ju inte kunna ta ut hunden förrän jag känner mig säker på den, sedan ska ju hunden vänjas in.  
En sådan här kommer jag få, så får jag väl pimpa den med lite blingbling så att folk inte tror jag är en gammal tant  

Så idag har varit en bra dag.  Jag kraschade...eller superkraschade inte idag som jag trodde. Igår hade jag en ångestperiod och jag kunde hantera den på två sätt, tabletter....vilket jag inte har hemma, eller som jag brukade när jag var frisk. Rörelse.  Med Micheal Bublé i lurarna, och hunden i kopplet så gick jag en snabb ( i mina mått mätt idag)  långpromenad på 1,5 km på 30 minuter.  Det kändes bättre, lättare. Skönt.  Tyvärr var jag ute och gick med feber i kroppen, så när jag kom hem var febern högre och det blev sängläge resten av dagen.

Så jag var ganska säker på att jag skulle må ännu mer uselt idag. Konstigt nog gjorde jag inte det.  Jag mådde som vanligt, som om jag inte tagit promenaden.  Kanske beror på att jag börjat min andra omgång med LDN  efter närmare 3 veckors uppehåll. 

Nuförtiden är sömn att jag tänker på. Allt jag vill. Dag och natt.  Jag vill bara sova. Nästan inget annat spelar någon roll. Ändå verkar sova vara något som absolut inte går.  Jag kan inte ens slappna av med avslappningsprogram längre. Jag får spasmer och ryckningar. Läskigast är magspasmerna.  Känns som en tensapparat på magen eller lättare värkar. Det liksom dras ihop. Även låren, musklerna...åtminstone vad som är det som en gång var muskler, dras samman. Det darrar i kroppen. Och det finns liksom ingen möjlighet att ens slappna av!

Jag är spänd som en fiolsträng, att inte försöka slappna av är enda sättet att hålla någon form av jämnvikt.  Klart det inte går att sova då, det är en ren omöjlighet!  Men jag tänker på det hela tiden. Jag vill bara sova. Spelar ingen roll när, bara jag får sova. 

Bara när jag är såpass trött att jag mer eller mindre ofrivilligt eller omedvetet kanske jag skall kalla det, så stängs ögonen och jag somnar...i en sådan där 15 minuter för att sedan vakna upp av något ryck.

Jag hamnade i en så svår ångestsituation tidigare idag....eller igår kanske det var, att enda sättet jag kunde hantera det var det sättet jag alltid gjort som frisk.  Jag satte på musik i lurarna och tog ut hunden på vad som idag är en långpromenad för mig.  Hela 1,5 km gick jag.  Det lättade, och det var skönt.  Men någon timma senare var jag i värre skick rent fysiskt än tidigare.  Jag har tid till sömnlabb nästa vecka, och jag hoppas vid Gud att de vill ge mig något jag somnar av, och inte godispiller som Sonatan.  Det är allt som spelar någon roll.  Att jag får sova.