Tänk dig att du vaknar upp med feber. Vänta, du vaknar inte upp utan du har varit vaken hela natten.  När du blundar för att sova så svettas du och slänger av dig täcket, och då drabbas du av frossa. Drar på dig täcket och blir våt av svett igen. Du djupandas och försöker verkligen slappna av.  Armar, ben, axlar, huvud. Då darrar du.  Spänner musklerna, slappnar av och det känns som om du har en vibrator inom dig.  Fast inte av det sköna slaget  

Så tillbringar du natten till du inser att det är lönlöst och sätter dig framför teven.  Eller som jag ligger nedbäddad i soffan med datorn och tittar på serier för att distrahera dig själv från den nattligaj sömnlösa ångesten.  När natt blir till morgon och morgon blir till förmiddag, och förmiddagen närmar sig lunch. Men lite tur har du slumrat något på morgonen, om inte...bad luck! 
Du svettas, du fryser, du darrar, du är yr, du darrar.  Framåt lunch tvingar du dig att gå upp...oftast bara för att....Tvingar dig ut för frisk luft är bra.  Det vet du.  Även om det känns som att du medverkar i ett marathonlopp. När du kommer in igen så är febern högre. Du hamnar flämtandes i sängen. Din sociala samvaro är endast på facebook.  Det sticker i din arm. Din fot domnar bort. Och du är febrig, trots Ipren. Trots Treo.  Du har ont i varje lem och led.  Du snålar på smärtstillande för du vet att det egentligen inte är bra. Trots att du egenligen vill ha morfindropp, rakt in i blodet.  Jag vet att jag vill det.

Lunch blir till middag och eftermiddag blir till kväll.  Du svettas, du fryser, febrig, ont. Trött, så otroligt trött. Utmattad i varje led och lem.  Du vill bara sova.  Men du svettas.  Du fryser.  Du har darrningar och spasmer, och någonstans inom dig vet du att natten kommer bli likadan som förra.  Och nästa dag kommer vara likadan.  Varje dag.

I närmare 4 veckor nu har mitt allmäntillstånd varit influensaliknande.  Det som jag trodde var en krasch verkar inte bättre än att vara en försämring, men kronisk influensa. Varje dag.