Ibland har jag en känsla över att läkare överskattar respektive underskattar läkemedel. 

Jag fick nya sömntabletter utskrivna igår.  Sonata, som innehåller Zaleplon. Läkemedelsverket skriver såhär om det: Sonata är godkänt för behandling av patienter med insomningssvårigheter. Den ska endast användas när sömnstörningen är svår, handikappande eller utsätter individen för extrem stress. 

Den är en insomningstablett och verkar inom 30 minuter, oftast inom 15 minuter.   Man får bara ta en enda kapsel, absolut inte fler.   Så igår, vid 22 tog jag min kapsel.  Låg i sängen, det var släckt, väntade.  Och väntade.  Sambon somnade långt innan mig och snarkade.  När klockan var 23.30 sov jag fortfarande inte.  Jag kände inte ens av den.   Började få spasmer. Ofta får jag det i magen, och det känns väldigt lustigt. Det gör inte ont, men behagligt är det inte eller.  Ungefär som att ha en tensapparat.  Magmusklerna, de få jag har, drar ihop sig, utan att jag har något att säga till om.   Så jag bäddade ner mig i soffan.  Framåt morgontimmarna somnade jag.  Och väcktes vid 06-tiden av 14-åringen som tänkte lägga sig i soffan...där jag låg.  Så den där Sonatan kan ju knappast kallas sömntablett. Jag fick inte ens någon biverkning. Det var som jag ätit sockerpiller.

Något extremt irriterande som jag inte hann ta upp med läkaren igår var min klåda.  Sedan ca 3 veckor tillbaks har jag fått en alltmer irriterande klåda över hela kroppen. Jag är jättetorr, och det klias som satan överallt.  Jag har dock ingen torr, sandpapprig hud utan snarare silkeslen.  Babylen säger dottern.  Jag smörjer in mig, men olika sorters salvor, men det verkar inte ha någon effekt, mer än den lindrande känslan när jag smörjer.  Ögonen är torra och grusiga,  och andningen känns torr.   Jag har lergigan, men det hjälper inte. Inte heller Kerstine.  Så jag antar att det är acceptans som gäller.