Imorgon skall jag föröka få en akuttid hos en läkare på vårdcentralen. Min vanliga läkare har ju slutat så nu måste jag börja om från början.

Nu håller jag på att skriva ut en Primer om ME/cfs som jag ska ge till läkaren jag träffar. Om hen är intresserad av att läsa den är en sak, men jag tänkte lämna den till alla jag träffar. 

Om jag får en akuttid imorgon är det två saker jag vill ha hjälp med.  Ena är sömnen, eller brist på sömn.  Först nästa vecka skall jag till sömncentrum igen och kopplas till elektroder i 36 timmar och dokumetera min naturliga sömn.  Men fram till dess vill jag ha så mycket onaturlig sömn som jag kan få.  Igår fick jag 1,5 tablett av sambon, och jag somnade.  Idag gjode jag det inte.  Somnade alltså.   Så jag ska försöka begära Halcion av läkaren, att testa och alternera.  Jag måste bara få sova. Så enkelt är det.   När jag varit vaken ett antal nätter så blir jag mer och mer självmordsbenägen.  Jag vil somna, kosta vad det kosta vill liksom.  Då tycker jag att ett eventuellt risk för beroende är en liten risk att betala bara jag får sova.

Och sedan smärtstillande.  Jag har gjort ett uppehåll med LDN, för migränen, hortons, åsknallarna lämnar mig ingen ro.  Som om det inte bara är huvudet så har jag ont  i handleden och armleden. Och ena benet..   Ofta krampar de, spänner och rycker och sedan när benet väl slappnar av så gör det ONT:   Men vi får väl se om jag hittar ytterliare en bra läkare, som kan skriva ut kodeinläkemedel, sumatriptansprutor, sömntabletter och lugnande.

Något jag har funderat över är mitt liv.  Tidigare levde jag i bästa välmåga i västkusten.  Jag var inte sjuk. Hade ingen fibro, ingen ME, och nyligen fått adhd-diagnosen.  Barnen var yngre och jobbigare.  Jag pluggade till lärare.  En del av mig vill tro att jag var lycklig där.  Men faktum är att......jag var nog inte speceillt lycklig därnere.  Jag hade inga kompisar att tala om.  Jag drevs av en ständigt vilja av att vilja vara bäst.  Det var jag aldrig då därför kände jag mig alltid misslyckad.  
Jag trivdes bäst på praktikperioderna, när jag jobbade som lärare.  Eleverna var främsta drivkraften.  Man fick omgående omdöme om man var bra eller inte.  Och jag var bra.  Eleverna tyckte om mig.

Nu är jag sjuk.  Sämre än någonsin faktiskt.  Jag orkar ingenting, och det jag ser till att orka får jag betala dyrt för efteråt.

Mina barn är äldre, går i skolan, även om det är sportlov nu.   Och även om allt är SÅ mycket sämre än för bara några år sedan så lever jag ändå ett sådant mycket bättre liv.

ME förstörde livet för mig, det sticker jag inte under stolen, men tack vare denna sjukdom har jag även träffat nya vänner, vänner som betyder mycket för mig, vänner jag inte skulle träffat om jag inte fått ME.

Även tack vare hunden har jag fått vänner, vänner jag inte skulle haft om det inte vore för hunden.  

Jag har några nära personliga vänner, som själva är mammor till klasskompisar till min son.   Vi brukar träffas och fika, eller äta en bit mat.  VI kan berätta allt för varandra och det känns så bra.  Jag är så glad för dessa vänner.

Och trots att jag knappt kan då, ännu mindre städa eller jobba, och trots att jag mest bara ligger och har ont.....så har jag fler och bättre vänner än jag hade innan jag flyttade hit.   Det är ett smått mirakel bara det !

 

sara

18 februari 2014 00:37

COOLT!

http://www.medanlivetpagar.com

 

Min kamp i livet

18 februari 2014 23:25

Hoppas att du fick en akut tid och den hjälpen du behöver och vill ha!

Kram Catarina

http://keckla.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag tror aldrig jag haft problem med verkligheten.  Det har varit fantasi, eller verkliget.  Sant eller osant.    Men på senare tid jag har misstänkt att jag inte har sån koll på verkligheten som jag har.   Eller kontroll på verkligheten.  Men det bö...

Jag har många år haft adhd. För mig har det inneburit att jag påbörjat en mängd projekt.  Jag har en rastlöshet som är svår att beskriva.  Jag har alltid en kroppsdel i rörelse.  En viftande tå,  ett vickande finger, eller en viftande fot.  Jag är al...

Verktyg låter kanske som en knepig rubrik, men jag tänkte berätta lite om hur jag hanterar smärta och ångest. Alltså dela med mig av lite verktyg.   Värk och smärta har varit en del av mitt liv sedan jag var 12 år.  Det var då jag började få ...

Psykisk ohälsa läser man mycket om nuförtiden.  Det är idag lättare att lida av psykisk ohälsa än för 20-30 år sedan.  Lättare är det ju inte, men mer accepterat.  Åtminstone är det vad jag vill tro.    Jag har ME,  det är en autoimmun neurol...

Det är ett ganska allmänt tankesätt att om man sover dåligt så tar man igen den sömnen.  Det är alltså ingen fara att missa en natts sömn eller två.  Det tar man igen.....sägs det.    Och det finns många råd när man inte kan sova.  Det jag hört ...