Jo, jag känner mig upprorisk. Som en yngre tonåring som inte på några villkor vill lyssna på de vuxna eller de som säger sig veta bättre.  När jag kom upp från sängen idag så gjorde jag något som väl ur de vuxnas sida får räknas som dumt.  Jag gick ut med hunden.  Det i sig är ju bra, men jag lekte med honom, hade honom lös, hade inkallningsövningar, och gick till Lidl, jag har inte orkat gå dit sedan...oktober. Så jag gjorde det.   1,5 km gick jag, hunden gjorde väl det dubbla.

Hunden vart väldigt glad.  Kommer hem, kokar ägg, vilar. Så sätter jag upp ytterligare en vårgardin.  Vilar....börjar känna mig deppig. Åh, det är så mycket jag vill göra, samtidigt har jag denna jävla ME som en stoppkloss. Egentligen skulle jag inte gått såpass med hunden.  Jag får en massa dumma tankar som...att om jag bodde i egen lägenhet så skulle jag kunna ha en kanin, och ytterligare en katt.

Jag bor inte i egen lägenhet, och även om så vore så skulle jag inte ha råd att ha en egen lägenhet.  Så kommer deppet!

Vetenskapen att trots vår ena katt Kirre är avlivad sedan länge så blir det ingen ytterligare katt....fast alla utom en vill.

Jag vill dra ut alla bokhyllor i vårt sovrum och måla om till någon lugnande färg, och jag vill ha en annan säng, och jag vill ha.......

Jag låter som en treåring.  Jag vill ha.....

Jag fick just reda på att fk ska utreda mina förutsättningar för sjukersättning.  Utan att jag är helt inne på det.  Det är skönt att man slipper känslan av att man kan bli friskförklarad när som helst.   Å andra sidan så blir jag ännu mer rik på sjukersättning än på sjukpenning.

När jag kände deppet hänga över mig igen, så tog jag ut hunden igen.  Han var lös, vi skrattade och lekte.  Han kom självmant till mig.   Ytterliare en halv km promenad för mig, men runt 1 km för honom.  Korta stunder glömde jag att jag kände mig deppad.

Fortfarande hjälper LDN mot smärtan.  Har inget behov att ta något starkare som kodein.  Migrän kan jag få, och vanlig huvudvärk, men hanterbart.     Vad jag därmot har svårt att hantera är den där känslan jag har av att vilja fly. Fly från alla som kan, fly från alla som förstår sig på, fly från alla som tror sig veta hur man lever mitt liv bäst.  Bara fly och ta hunden med mig.  Springa, och springa tills benen inte bär längre.....vilket trorde vara runt Lildl eller ICA.

Jag är så trött på att känna mig värdelös som mamma, som partner som människa.  Att alltid misslyckas.  Frågan är bara vart jag ska fly?