Det var ett tag sedan jag gjorde sista inlägget.  Nu är julen förbi, och vardagen är tillbaka.  Jag har blivit ytterligare lite sämre. Orkar mindre och mindre. Det behövs inte mycket för att jag ska bli försämrad.

Dessutom är det officiellt nu.  Jag har varit på Gotahälsan på på ett återbesök, och när Anders läst min journal så blev det en ganska solklar ME-diagnos. 

Och överrörlighetssyndrom....vad nu det innebär.

Jag har även fått recept på LDN.  Jag måste beställa det, och det måste tillverkas, så det tar 2-6 veckor innan jag kan påbörja medicineringen.  Det är inget mirakelmedel,  och det hjälper inte alla.  Många av dem som använder det tycker dock att de känner sig lite bättre, kanske mindre smärtor, lite bättre sömn och krascherna kan mildras något.  Men det viktigaste är pacingen.  Blä säger jag åt pacing.  Det innebär att istället för berg och dalbanor som det är nu ( push-crash)

så ska man lägga sin dag så att man, om man tittar på mig :

Max två typ besök hos läkare/myndigheter  i veckan.

1 300-800 meters promenad med hunden om dagen alt besök i tvättkällaren.

Dammsuga 1-2 rum runt 2-3 ggr i veckan.

Göra mitt korta lilla bålträningspass 1 gång om dagen. 

Och bryta 1 timmes skärmtid mot meditation eller mediyoga. 

Under en dag när jag måste åka iväg till läkare eller annat besök så....får det mesta

Nästa vecka skall jag på avstämningsbesök med FK och min husläkare.  Det jag är mest rädd över är att FK ska anse att jag är frisk och vill rehabilitera mig. Något som försämrat många varaktigt med ME.  Och jag vill inte bli sämre än jag är nu.

Naturligtvis är det på ett sätt skönt att ha fått en säker ME-diagnos, men samtidigt är det skrutt.  För jag längtar verkligen att få köra igenom kroppen.  Men efter att ha blivit influensasjuk efter en 2 kilometers promenad med hunden på 30 minuter så lär den lilla träning jag får vara det jag gör på dagarna.  Att gå upp och ner för trappan gör mig ordentligt trött.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag tror aldrig jag haft problem med verkligheten.  Det har varit fantasi, eller verkliget.  Sant eller osant.    Men på senare tid jag har misstänkt att jag inte har sån koll på verkligheten som jag har.   Eller kontroll på verkligheten.  Men det bö...

Jag har många år haft adhd. För mig har det inneburit att jag påbörjat en mängd projekt.  Jag har en rastlöshet som är svår att beskriva.  Jag har alltid en kroppsdel i rörelse.  En viftande tå,  ett vickande finger, eller en viftande fot.  Jag är al...

Verktyg låter kanske som en knepig rubrik, men jag tänkte berätta lite om hur jag hanterar smärta och ångest. Alltså dela med mig av lite verktyg.   Värk och smärta har varit en del av mitt liv sedan jag var 12 år.  Det var då jag började få ...

Psykisk ohälsa läser man mycket om nuförtiden.  Det är idag lättare att lida av psykisk ohälsa än för 20-30 år sedan.  Lättare är det ju inte, men mer accepterat.  Åtminstone är det vad jag vill tro.    Jag har ME,  det är en autoimmun neurol...

Det är ett ganska allmänt tankesätt att om man sover dåligt så tar man igen den sömnen.  Det är alltså ingen fara att missa en natts sömn eller två.  Det tar man igen.....sägs det.    Och det finns många råd när man inte kan sova.  Det jag hört ...