Den frågan ställdes idag på ett ME-forum.  Och det fick mig att fundera lite. Finns det några fördelar med att vara ME-sjuk, eller ha vad det nu är jag har, med all smärta, värk, utmattning och feber.

Och jag skulle uttrycka det såhär att nej det finns naturligtvis inga fördelar med att bli ifråntagen all sin fysiska kapacitet, att ha ont hela tiden, och inte orka någonting.  När det som tidigare gick på automatik blir ansträngande och koncentrationsfyllt.

Så nej, att vara sjuk har inte gett mig några fördelar.  Men jag har förändrats som människa.  Tidigare var jag på språng, tränade, jobbade, tog hand om hushållet, hunden och diverse.  Nu är allt borta.

De sista dagarna har jag inte ens kunnat promenera med hunden, utan jag har fått rasta honom och låtit honom springa lös i trädgården.  Han verkar inte vara för ledsen åt det.

Men för att återgå till ämnet.  Jag har förändrats som människa.  När man inte har annat val än att ligga en hel dag, eller en bra dag, väga sina aktiviteter på guldvåg.  Min helvetesmärta har inte tillfört mig någonting, men eftersom inga smärtstillande har hjälpt så har jag blivit väldigt bra på smärthantering.  Jag har blivit bra på att befinna mig här och nu.  Andetag efter andetag.  Minut för minut.

Jag har blivit bättre på att utöva mindfullness och meditation.  Ofta så använder jag mig av guidade meditationer, kroppscanningar.

Mediyogan har gett mig mycket också.  Mediyoga är förkortning på medicinsk yoga, men jag kallar den meditationsyoga eftersom det är mycket meditation och avslappning i den.

Jag har blivit mer andlig, inte så att jag tror på Gud.  Där är jag nog närmare antikrist  

Men vänder mig innåt, söker svar hos mig själv.  Känner sensationer under meditation som jag inte känt tidigare.

Jag har alltid varit öppen och sällan fördomsfull, men nu lägger jag inte min energi på att vara frustrerad, arg eller irriterad på människor eller händelser jag inte kan påverka.  Åtminstone strävar jag efter det.  Inte alltid helt lätt. 

Jag har blivit bättre att sålla bort energitjuvar, och varje människa i mitt liv finns där för att hen ger någon tillbaka. Ger mig glädje eller energi.  De största energitjuvarna är mina egna barn, men även de har tvingats på gott och ont att anpassa sig. Tidigare så var de ganska egoistiska, men nu växer empatin hos dem och de tar mer ansvar, och förstår att väldigt lite kan påverka mig väldigt mycket.

Det som är så synd är att jag inte hade dessa insikter, de som jag har nu, som frisk.  Jag tog mig inte tid att lära mig meditera,  jag tog mig inte tid att lära mig sådant jag ville, för att jag hade fullt upp med jobb, hushåll och barn. Träningen var väl det enda som var för mig själv, men även där hade jag mål.  Träna för att gå ner i vikt,  jogga för att orka  jogga milen.  Prestera bra på jobbet.  Ha det snyggt hemma, fast jag avskyr att städa, men älskar att ha det rent och fint.

Så kommer en sjukdom som rycker mattan under fötterna, och det som tidigare var självklart är numer en kamp.

Som frisk var jag ofta negativ, såg glaset som halvtomt, istället för halvfullt.  Jag förstorade problem, och jag led av depressioner och nedstämdhet.  Så det är inte helt självklart att jag var lyckligare när jag var frisk....fast livet var mycket lättare. 

Idag kommer det vågor med depressioner, när man känner sig som en belastning, man känner sig bestraffad av samhället för att man blivit sjuk, och man blir ekonomiskt urholkad.  När målet är nästa andetag, och sedan nästa.  Att fortsätta andas.  Då kommer självmordstankarna, men det ironiska är att jag hade dem även som frisk.

Så var jag lyckligare som frisk? Jag är inte så säker på det.  Jag hade ett liv jag trivdes med, men hade en ältande personlighet.  Är jag lycklig nu?   Jag har mina stunder av lycka.  Och där hjälper mindfullness mig.  Att mitt under migränen kunna uppskatta katten som ligger på mig.  Elller att se hunden rusa fram och tillbaks i trädgården, det ger mig glädje.  Jag känner mig stark över att jag fortfarande inte tagit livet av mig under helvetesmärtan.  I början när jag fick den formen av smärta, försommaren -12, när vasskalan är 1- 10, så låg jag på 12.  Helt säker på att man kan inte ha så här ont utan att dö.  Diverse röntgenundersökningar och ryggmärgsprov har visat att jag inte har någon tumör eller blödningar. 

Som min neurolog uttryckte det:  "det är väldigt läskigt och obehagligt för dig, men smärtan är inte farlig, även om den känns så".   Det har varit mitt mantra.  Skjuten, explosion, två andetag av smärtfrihet " jag kommer överleva", "andas", skjuten igen och så vidare. 

Fördelen med helvetesmärtan är att jag nu har lättare att hantera min migrän och andra mildare sorter av smärta och värk, via andning och avslappning. 

Finns det något positivt med ME?  Nej, svarar jag på den frågan.  Men det är positivt att utöva yoga, mindfullness och meditation även som frisk.  Jag skulle vilja uppmana mina friska och sjuka läsare till det.   Lev här och nu. Inte då och sen.

Ta hand om era kroppar, utnyttja era kroppar ni som kan.  Intensivträning blandat med lugn träning som yoga.  Meditation, det är inte så svårt som man kan tro att vara just nu. Just här.  Men det krävs övning.  Och utan ME;n hade jag nog inte tagit mig tid till den övningen.

 

sara

12 december 2013 12:32

Jag har lärt mig samma saker, förutom smärthanteringen som jag tack o lov inte har behövt öva på. Nu känns det som läge att få öva på lite annat, typ fjällvandring, snorkling eller kvantfysik. Är trött på alla begränsningar! Fast idag har jag gjort pilates ...sort of.

http://www.medanlivetpagar.com

 

Min kamp i livet

12 december 2013 21:44

Jag känner igen mig i mycket du skriver och du skriver så bra!
Just det här att ta andetag för andetag är någonting jag kämpar med och då är det ordagrant. Det är fruktansvärt att inte få luft, att ha såna smärtor i lungorna att andningen inte fungerar.
Jag har önskat mitt liv tillbaka många gånger, förbannat och gråtit men har insett att det aldrig mer blir så, jag måste lära mig leva med det här på bästa sätt och hitta mina egna knep för överlevnad.
Kramar Catarina

http://www.keckla.bloggplatsen

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag tror aldrig jag haft problem med verkligheten.  Det har varit fantasi, eller verkliget.  Sant eller osant.    Men på senare tid jag har misstänkt att jag inte har sån koll på verkligheten som jag har.   Eller kontroll på verkligheten.  Men det bö...

Jag har många år haft adhd. För mig har det inneburit att jag påbörjat en mängd projekt.  Jag har en rastlöshet som är svår att beskriva.  Jag har alltid en kroppsdel i rörelse.  En viftande tå,  ett vickande finger, eller en viftande fot.  Jag är al...

Verktyg låter kanske som en knepig rubrik, men jag tänkte berätta lite om hur jag hanterar smärta och ångest. Alltså dela med mig av lite verktyg.   Värk och smärta har varit en del av mitt liv sedan jag var 12 år.  Det var då jag började få ...

Psykisk ohälsa läser man mycket om nuförtiden.  Det är idag lättare att lida av psykisk ohälsa än för 20-30 år sedan.  Lättare är det ju inte, men mer accepterat.  Åtminstone är det vad jag vill tro.    Jag har ME,  det är en autoimmun neurol...

Det är ett ganska allmänt tankesätt att om man sover dåligt så tar man igen den sömnen.  Det är alltså ingen fara att missa en natts sömn eller två.  Det tar man igen.....sägs det.    Och det finns många råd när man inte kan sova.  Det jag hört ...