leva-just-nu

Alla inlägg den 11 december 2013

Av ME Mamman - 11 december 2013 22:25

Den frågan ställdes idag på ett ME-forum.  Och det fick mig att fundera lite. Finns det några fördelar med att vara ME-sjuk, eller ha vad det nu är jag har, med all smärta, värk, utmattning och feber.


Och jag skulle uttrycka det såhär att nej det finns naturligtvis inga fördelar med att bli ifråntagen all sin fysiska kapacitet, att ha ont hela tiden, och inte orka någonting.  När det som tidigare gick på automatik blir ansträngande och koncentrationsfyllt.


Så nej, att vara sjuk har inte gett mig några fördelar.  Men jag har förändrats som människa.  Tidigare var jag på språng, tränade, jobbade, tog hand om hushållet, hunden och diverse.  Nu är allt borta.


De sista dagarna har jag inte ens kunnat promenera med hunden, utan jag har fått rasta honom och låtit honom springa lös i trädgården.  Han verkar inte vara för ledsen åt det.


Men för att återgå till ämnet.  Jag har förändrats som människa.  När man inte har annat val än att ligga en hel dag, eller en bra dag, väga sina aktiviteter på guldvåg.  Min helvetesmärta har inte tillfört mig någonting, men eftersom inga smärtstillande har hjälpt så har jag blivit väldigt bra på smärthantering.  Jag har blivit bra på att befinna mig här och nu.  Andetag efter andetag.  Minut för minut.

Jag har blivit bättre på att utöva mindfullness och meditation.  Ofta så använder jag mig av guidade meditationer, kroppscanningar.

Mediyogan har gett mig mycket också.  Mediyoga är förkortning på medicinsk yoga, men jag kallar den meditationsyoga eftersom det är mycket meditation och avslappning i den.


Jag har blivit mer andlig, inte så att jag tror på Gud.  Där är jag nog närmare antikrist  

Men vänder mig innåt, söker svar hos mig själv.  Känner sensationer under meditation som jag inte känt tidigare.

Jag har alltid varit öppen och sällan fördomsfull, men nu lägger jag inte min energi på att vara frustrerad, arg eller irriterad på människor eller händelser jag inte kan påverka.  Åtminstone strävar jag efter det.  Inte alltid helt lätt. 


Jag har blivit bättre att sålla bort energitjuvar, och varje människa i mitt liv finns där för att hen ger någon tillbaka. Ger mig glädje eller energi.  De största energitjuvarna är mina egna barn, men även de har tvingats på gott och ont att anpassa sig. Tidigare så var de ganska egoistiska, men nu växer empatin hos dem och de tar mer ansvar, och förstår att väldigt lite kan påverka mig väldigt mycket.


Det som är så synd är att jag inte hade dessa insikter, de som jag har nu, som frisk.  Jag tog mig inte tid att lära mig meditera,  jag tog mig inte tid att lära mig sådant jag ville, för att jag hade fullt upp med jobb, hushåll och barn. Träningen var väl det enda som var för mig själv, men även där hade jag mål.  Träna för att gå ner i vikt,  jogga för att orka  jogga milen.  Prestera bra på jobbet.  Ha det snyggt hemma, fast jag avskyr att städa, men älskar att ha det rent och fint.


Så kommer en sjukdom som rycker mattan under fötterna, och det som tidigare var självklart är numer en kamp.

Som frisk var jag ofta negativ, såg glaset som halvtomt, istället för halvfullt.  Jag förstorade problem, och jag led av depressioner och nedstämdhet.  Så det är inte helt självklart att jag var lyckligare när jag var frisk....fast livet var mycket lättare. 

Idag kommer det vågor med depressioner, när man känner sig som en belastning, man känner sig bestraffad av samhället för att man blivit sjuk, och man blir ekonomiskt urholkad.  När målet är nästa andetag, och sedan nästa.  Att fortsätta andas.  Då kommer självmordstankarna, men det ironiska är att jag hade dem även som frisk.



Så var jag lyckligare som frisk? Jag är inte så säker på det.  Jag hade ett liv jag trivdes med, men hade en ältande personlighet.  Är jag lycklig nu?   Jag har mina stunder av lycka.  Och där hjälper mindfullness mig.  Att mitt under migränen kunna uppskatta katten som ligger på mig.  Elller att se hunden rusa fram och tillbaks i trädgården, det ger mig glädje.  Jag känner mig stark över att jag fortfarande inte tagit livet av mig under helvetesmärtan.  I början när jag fick den formen av smärta, försommaren -12, när vasskalan är 1- 10, så låg jag på 12.  Helt säker på att man kan inte ha så här ont utan att dö.  Diverse röntgenundersökningar och ryggmärgsprov har visat att jag inte har någon tumör eller blödningar. 

Som min neurolog uttryckte det:  "det är väldigt läskigt och obehagligt för dig, men smärtan är inte farlig, även om den känns så".   Det har varit mitt mantra.  Skjuten, explosion, två andetag av smärtfrihet " jag kommer överleva", "andas", skjuten igen och så vidare. 

Fördelen med helvetesmärtan är att jag nu har lättare att hantera min migrän och andra mildare sorter av smärta och värk, via andning och avslappning. 


Finns det något positivt med ME?  Nej, svarar jag på den frågan.  Men det är positivt att utöva yoga, mindfullness och meditation även som frisk.  Jag skulle vilja uppmana mina friska och sjuka läsare till det.   Lev här och nu. Inte då och sen.

Ta hand om era kroppar, utnyttja era kroppar ni som kan.  Intensivträning blandat med lugn träning som yoga.  Meditation, det är inte så svårt som man kan tro att vara just nu. Just här.  Men det krävs övning.  Och utan ME;n hade jag nog inte tagit mig tid till den övningen.

Av ME Mamman - 11 december 2013 01:05

Två veckor  utan sömntabletter och stesolid. Någon abstinens har jag inte haft.  Men även om jag i naturligt tillstånd har svårt för att somna, så är jag rädd för att sova, för jag är rädd för att vakna.  Jag var vaken hela natten inatt igen. Gick och lade mig vid 5-för att vila, men vågade inte tillåta mig att somna förrän barnen kommit iväg till skolan. Så vid 08-tiden somnade jag, och vaknade 11.30 när dottern kom hem för att hämta något på lunchen. Och även om jag inte hade någon huvudvärk  när jag vaknade, så var jag febrig, darrig, skakig och hade domningar i benen.  Så jag kunde inte gå ur sängen och fick ligga en timme till.  Stort dåligt samvete för hunden, men jag måste ha världens tålmodigaste och godmodigaste hund, för han låg och sov hela tiden.  Man vet när det är kris och panik för då kommer han in i sovrummet med hela kroppen.  Han får inte vara i sovrummet, men är det när han med hela sin kropp befinner sig i sovrummet, det är hans sätt att tala om att "jag måste ut NU!"  

Men hunden ligger och snarkar.  Klockan 13 tvingar jag mig upp ur sängen för att åtminstone rasta hunden i trädgården.


Ni som har legat sjuka säsongsinfluensan, vet hur det känns, när ni måste göra något och hela kroppen protesterar.  Nåja, jag lyckades få på mig mina termobyxor och min jacka, och mina skor.  Precis då öppnar 14-åringen dörren.  Han hade slutat skolan.  Så jag gav kopplet till honom så gick han en promenad med hunden, medan tog av mig ytterkläderna och stapplade tillbaks till sängen. 


I längden går det inte att fortsätta som jag gör.  Jag kan vara vaken i 48 timmar, men på det tredje dygnet måste jag sova. Och vaknar oftast med helvetessmärtan...om jag inte får sova över tidsperioden.  På helgerna så behöver jag inte bekymra mig för hunden, så då kan jag sova till 11-12 och vakna utan huvudvärk.   Helvetesmärtan framträder bara när jag måste gå upp mellan 4-10.   Så när jag har varit vaken flera dygn i sträck så kan jag sova 15 timmar i sträck, om jag bara får göra det ostört.  Om jag får då kan jag sova från 22-11, och vakna utan huvudvärk.  Men oftast kan jag inte sova ostört.  För det mesta är det väckarklockan som ringer, så jag kan se till att barnen kommer iväg till skolan. Eller så måste man på toaletten vid 5.  Eller upp och dricka.  Och då är det kört. 


Klockan är 1.30 nu.  Jag skulle kunna gå in och lägga mig.  Jag skulle nog somna ganska snabbt, och samtidigt vara garanterad en helvetisk morgorn/förmiddag.  Eller garanterad...till 95% åtminstone.  Innan jag förstod att mitt sömnmönster spelade in, så sov jag varje natt ( sömntabletter)  och vaknade 5-6 mornar av 7 med helvetessmärtan.  Men rätt som det var kunde jag vakna och gå upp och inte få huvudvärk. 

Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra.  Att viljemässigt vara vaken så här på natten som jag är, när jag skulle kunna sova är inte bra för resten av kroppen.  Jag känner att jag kraschar.  Febern, ledvärken, muskelvärken, halsontet, allt det säger mig att sömnbristen inte är bra för min kropp, och kan göra ME;n sämre......

Samtidigt att ha denna smärta i huvudet, att få skallen sönderskjuten om och om igen.....jag är rädd att jag gör dumheter bara för att bli kvitt smärtan.   Så det är liksom pest eller kolera.  Sova, och bli skjuten.  Inte sova, och bli influensasjuk.

Jag vet inte vad jag ska välja. Influensasjuk låter mer lockande än att få skallen sönderskjuten.

Samtidigt vill jag inte på några villkor bli sämre än vad jag redan är. Så vad väljer jag?  Vad väljer ni?

Presentation


Jag är en kvinna med ME/cfs, fibromyalgi, adhd och fetma som försöker hitta verktyg att njuta av livet, trots att livet inte alltid är snällt.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2 3
4
5 6
7
8
9
10 11 12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2013 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards