leva-just-nu

Direktlänk till inlägg 6 december 2013

När livet förändras

Av ME Mamman - 6 december 2013 13:47

Man förändras många gånger under livet.  Eller livet förändras. Man har drömmar, planer.  Ibland fölföljer man dem och ibland inte.  Ibland tar livet tar livet vändningar som man inte kan förvänta sig.  Inte ens komma i närheten av att föreställa sig. 

Jag kommer ihåg min mormor, hon satt alltid vid fönstret.  Jag minns att jag uppfattade hennes liv som väldigt tråkigt.  Men hon var i 70-års åldern då.  Jag skulle aldrig bli som henne.  Jag skulle inte bli tjock, och jag skulle inte bli sittandes.


Och här är jag, inte ens 40 år,  inte ens 39 år. Och tar mig knappt ur huset. Tjock är jag.  Mina barn är fortfarande barn. Min mormor blev dålig långt efter att vi var födda. Hon var aktiv...tills hon blev sittandes. 


Här ligger jag. Det hade snöat, och hunden ÄLSKAR snö.  Min mormor var aktiv i min ålder. 

Jag har en kropp som inte stämmer in med hur en kropp skall fungera.  Min huvudvärk blir mycket bättre med sömnbrist. Jag var vaken hela natten.  Tittade på Grimm.  Det är min distraktion från den här verkligheten.  Men med sömnbristen kommer febern och värk i kroppen som ett brev på posten.  


Två av mina barn var sjuka idag, och jag insåg hur beroende jag är av deras hjälp, för att hushållet ska funka bara litegrann.   Mitt batteri låg på reserven redan när jag , skulle skriva vaknade, men jag har ju inte sovit. Så skall hunden ut. Hundpromenaderna brukar prioriteras, men när jag hade satt på mig termobyxor, jacka, skor, broddar....och hunden ser förväntansfull ut.  Då måste jag sätta mig och vila under några minuter...ganska många minuter.  För att få ner pulsen. Så länge att hunden ger upp och lägger sig ner.  Då tar jag fram kopplet, och han ÄLSKAR snö. Blir som en liten valp. 


    

Jag gick min vanliga runda med honom. Det brukar gå bra...men i snö, i termobyxor och en hund som beter sig som en kalv på grönbete.....jag vart helt slut när jag kom hem.  Så kom febern...som ett brev på posten.  Sömnbrist och marathon....de 600 meterna kändes som en halvmil.  När jag kommer hem så vill hunden inte gå in. Det är så roligt ute i snön, även om det är på gränsen till slask.

Och så tänker jag...om det hade varit min hund som mått som jag gör.  Som haft så ont som jag har.  Det hade ansetts som djurplågeri.  Det hade inte funnits något alternativ än avlivning.  Men som människa....då ska man lida.  Djuren har bättre rättigheter än människor.  Veterinärer må vara dyra, men jag har inte träffat någon djur eller människoovänlig veterinär.  Därmot många läkare.  Inte min nuvarande husläkare.  Han är nog den första riktigt empatiska och respektfulla läkare jag träffat.  Om han skulle gå i pension eller flytta till något annat län, så vet jag nog inte vad jag skulle göra. Han är liksom hållpunkten.  En av de få som verkligen vill hjälpa, även om han kanske inte alltid vet hur.  Därför remitteras man till specialisterna.  Men jag måste vara en läkares mardröm.  Det är lättare med ett brutet ben.

Planer och drömmar är borta för mig.  Just nu lever jag minut för minut, dag för dag.  Försöker intala mig att livet trots allt är värt att leva även om man sitter i fängelse. För den som skriver detta är inte jag.  Den som skrivet detta är en kvinna som fått sitt liv, sina drömmar och all glädje förintat. 
Den som är jag egentligen är den som egentligen bara vill skita i yrsel, smärta, svimningar, kollapser, och gå ut och ta en långpromenad med hunden.  Hon vill leva.  Den som skrivet detta hittar dock inte livet i det här livet.   Jag hade kunnat föreställa mig cancer, eller utbrändhet....men det här....fanns inte i närheten. 

Hela min identitet är borta.  Mitt yrkesliv, min fritid,  till och med min förmåga att vara mamma.  Jag är borta.  Kvar finns ett skal,  ungefär som morfar, med ett litet sinande hopp om att det faktiskt kanske kan bli bättre.  Att få reda på vad som är fel.  Men hon som var jag.....var är hon?

 
ANNONS

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av ME Mamman - 6 oktober 2016 15:25

Jag tror aldrig jag haft problem med verkligheten.  Det har varit fantasi, eller verkliget.  Sant eller osant.    Men på senare tid jag har misstänkt att jag inte har sån koll på verkligheten som jag har.   Eller kontroll på verkligheten.  Men det bö...

Av ME Mamman - 29 augusti 2016 09:38

Jag har många år haft adhd. För mig har det inneburit att jag påbörjat en mängd projekt.  Jag har en rastlöshet som är svår att beskriva.  Jag har alltid en kroppsdel i rörelse.  En viftande tå,  ett vickande finger, eller en viftande fot.  Jag är al...

Av ME Mamman - 6 juli 2016 21:28

Verktyg låter kanske som en knepig rubrik, men jag tänkte berätta lite om hur jag hanterar smärta och ångest. Alltså dela med mig av lite verktyg.   Värk och smärta har varit en del av mitt liv sedan jag var 12 år.  Det var då jag började få ...

Av ME Mamman - 29 juni 2016 20:39


Psykisk ohälsa läser man mycket om nuförtiden.  Det är idag lättare att lida av psykisk ohälsa än för 20-30 år sedan.  Lättare är det ju inte, men mer accepterat.  Åtminstone är det vad jag vill tro.    Jag har ME,  det är en autoimmun neurol...

Av ME Mamman - 29 juni 2016 13:27

Det är ett ganska allmänt tankesätt att om man sover dåligt så tar man igen den sömnen.  Det är alltså ingen fara att missa en natts sömn eller två.  Det tar man igen.....sägs det.    Och det finns många råd när man inte kan sova.  Det jag hört ...

Presentation


Jag är en kvinna med ME/cfs, fibromyalgi, adhd och fetma som försöker hitta verktyg att njuta av livet, trots att livet inte alltid är snällt.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2 3
4
5 6
7
8
9
10 11 12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2013 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ leva-just-nu med Blogkeen
Följ leva-just-nu med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se