Nu när jag har vant mig vid min röst och mitt utseende så passade jag på att göra yttterligare en videoblogg.  Tyvärr gjorde jag den för lång, så jag har fått dela upp den. 

Så här kommer videoblogg nr2 del 1.

Fortsättning följer

Jag gick igenom gamla filer och gamla bilder på datorn.  Då hittade jag detta.

Ett videoinlägg som jag gjorde precis när jag blivit sjuk.  Jag visste inte vad det var, inte varför.

Jag var i ett ganska bra läge då.  Jämfört med nu.  Jag mådde ganska bra.   Detta var i maj 2012. 

Att ha en kronisk sjukdom är som att ständigt vakna upp och bara har några pluppar i batteriet.

Normala människor vaknar med full-laddat batteri, de gör saker på automatik, och mot eftermiddagen börjar batteriet gå mot hälften...eller mindre.  De laddas snabbt upp igen.  Kanske är det så att ett träningspass ger dem energi, och under natten så laddas batteriet på och de vaknar med ett fullt batteri.

Vissa människor kanske måste låna energi från morgondagen.  Att springa ett marathonlopp, kan ladda ur batteriet, men efter några vilodagar så är batteriet fulladdat igen.

När jag vaknar så ligger mitt batteri på runt 25% .  Varning, varning!   Och hur jag än laddar och laddar så kommer jag aldrig upp till mer än max 25%, och då ska det vara något som är väldigt motiverande. 

Man vaknar, borstar tänderna,  sedan får man vila och ladda upp batterierna,  för att sedan orka klä på sig.  När man klätt på sig,  ja då måste man vila igen...kanske till och med sova. 

Genom att ha fått hundvakt så har jag lyckats ladda lite mer energi. Jag slipper gå ut med hunden,...men jag slipper också umgås med en av mina bästa vänner.  Men jag vet att han har det bra så jag bekymrar mig inte om det.

Jag använde den sista energin jag hade för att åka till apoteket och hämta ut Amosyt.  Det enda som hjälper mot yrseln....och apotekjäveln hade det inte hemma.   Tänkte köpa en tidning som tröst....men jag orkar ju inte läsa tidningar heller.

När jag kom hem, darriga ben, yr och min energinivå ligger på strax under gul, då säger dottern....

-Mamma det skummar från diskmaskinen.  Utanför!

Stapplar ut i köket och...japp, härligt skumbad på golvet utanför diskmaskinen.  Jag stänger av maskinen men den låter ändå.   Ringer mannen, och är nästan i upplösningstillstånd.. 

-Hur stänger jag av maskinjäveln?!   Jag trodde man var tvungen att dra ut maskinen för att komma åt kontakten, tack och lov var det inte så illa.  Det räckte med att jag tömde skåpet under diskho, och drog ut kontakten.  Då tystnade maskinen.

Dottern gör mig uppmärksam på det jag redan visste......det var vått inne i skåoet. 

Batteriet ligger nu inte bara på rött utan det är kapitalt urladdat. 

Jag har små kramper här och var, det rycker i  armar, det krampar i magen, jag är SÅ yr, och tog mig nätt och jämt till sängen.  Ni vet när ni inte laddar era mobiler i tid så stängs de av, och det tar längre och längre tid att ladda. 

Jag är urladdad.  Jag kan inte gå.  Jag kan knappt andas, utan koncentrerar mig på yogaandning, som kan ge mig en extra plupp, för att tex gå på toaletten eller hämta medicin. 

Jag har vaknat urladdad i flera dagar nu.  Inte en enda grön plupp har jag haft....sedan i lördags när jag satte upp julgardiner   

Jag är glad att Akiro, min hundälskling är hos sin hundvakt.  Det känns så bra med henne och Akiro älskar henne. Han älskar förvisso alla, men det känns bra att han är med henne. 

Nu ska jag ladda mina batterier....genom att sova.  Att man kan vara så här utmattad utan att vara döende....det hade jag aldrig kunnat tro om jag inte upplevt det själv. 

Och om någon känner att ni har alldeles för mycket pengar och vill skänka till välgörenhet,  för jag gissar att julen lär försvinna.....ge en kommentar.  

God natt......eller nåt.  Det här batteriet är nu dött.  Håll tummarna för att min energinivå går att fixa och att jag får uppleva några gröna pluppar.....

I mitt förra liv var jag lärare.  Speciallärare.  Gjorde åtgärdsplaner.  Vart ska vi, och hur ska vi nå dit. 

Just nu är det inte bara ME jag tampas med utan en depression orsakat av ME och höstmörkret. Jag  ska vara ärlig och säga att jag vill inte ta mer piller.  Jag vill inte ta antidepressiva.   Så vad kan jag göra istället?

Faktum är att jag har en bok som heter "Bli fri från depression med kost motion och sömn".  

Grundstenarna är kosten, motionen och sömnen.  Jag ska vara ärlig och säga att jag inte har läst den från pärm till pärm.

Så vad kan jag ändra på?   Kosten. 

 Jag äter faktiskt....nästan ingenting.   Jag tillägnar mig åt någon slags 23:1 fasta.  Äter när mannen kommer hem och mer eller mindre serverar maten framför mig.   Jag är inte hungrig.  Inget är gott.  Inget smakar.   För mig är det lite av en fördel för...jag går ner i vikt.  Det är vad jag önskat hela tiden.   Tydligen räcker det med att leva på lite fil  eller en halv middag och då minska i vikt.   Inte har jag ont heller.  Enligt boken så är det viktigt med regelbundna matvanor....hur lätt är nu det när man inte är hungrig, och inte vill gå upp i vikt.

Men åtgärd nummer ett är att se över kosten.  Även om det kommer innebära att jag kommer äta helt andra saker än vad resten av familjen gör.  Jag har även slarvat med vitaminerna på sistone.  Jag har inte tagit D-vitamin eller B-vitaminerna.

Så åtgärdsplan nummer 1 är att lägga i rätt vitaminer och mediciner i dosetten och faktiskt ta dem. 

Men jag kan inte äta frukost.  Jag känner inte av något som ens liknar hunger förrän rund 16-tiden på eftermiddagen.   Så jag får väl sätta mig och koka en jävla massa ägg som jag kan ta när jag inte orkar göra något. 

Åtgärd nummer 2 i den här boken är....tralalalala.......motion.  Som om jag inte visste att världens bästa antidepressiva piller är en långpromenad med hunden.   Men just denna människan blir sjuk av sådana saker.  Motion går bort.  Tyvärr, för jag vill väldigt gärna motionera.....vilket i sig torde bevisa att jag inte har någon klinisk depression eftersom jag faktiskt vill saker....jag är bara för sjuk för att göra dem.....elller för fattig.

Åtgärd nummer 3 Sömn

ME är ju mer eller mindre synonymt med sömnstörningar.   Jag har perioder då jag sover 16-18 timmar om dygnet ( vilket är nu)  och jag har perioder då jag inte sover...alls.  

Regeln mot depression är ritualer och regelbundenhet.  Klockan ringer 7.30, och då ska man gå upp och man har olika ritualer för sig som att skicka barnen till skolan, och gå ut med hunden,  komma hem och äta frukost, städa bla,bla...gärna vara social och helst inte tappa kontakten med arbetslivet.

Hm....Hur rimmar det här med ME eller fibro för den delen?

Men någonstans skall man börja och första åtgärden på mitt åtgärdsprogram mot depressionen är att ta kontroll över kosten.  VIlket innebär att jag måste läsa.....och jag är i lite för dåligt skick att läsa tråkig kostlitteratur.  Och ännu sämre skick att faktiskt ställa mig och göra något.  Måste vänta in en bra dag.  När den kommer. 

Finns det någon därute som faktiskt vet något som funkar mot depp, som inte innefattar motion så får ni gärna hojta. 
 I normala fall hade jag ställt mig på crosstrainern, eller kört ett yogapass.   Nu går inte det. 

Men jag ska nog ta och läsa den där boken iallafall , även om jag får hoppa över motionsdelen.

Man tycker att nu när smärtan gett med sig, att jag borde vara glad.  Det är underbart att vakna på morgonen och inte ha denna jävla smärta.  Smärtstillande som jag tog nästan dagligen tar jag någon gång i veckan.  Som igår när jag råkade smälla i huvudet i skåpskanten.  Det gjorde ont.

Men jag har nog aldrig behållt en citodonask så länge som jag gjort nu.

Problemet stavas DEPRESSION.  Man skulle ju  kunna tycka att enbart mina bokstavskombinationer vore nog.  ADHD, Fiibro, ME/Cfs och SAD.  Seasonal affektion disorder.  Allergisk mot mörker och vinter med andra ord. 

Det har hänt saker som i normala fall skulle få mig att hoppa av glädje.

Igår var en tjej här som träffade Akiro,  hon ska låna honom om dagarna, han kommer få stimulans, motion och aktivitet. Det kan inte bli bättre och jag hoppas att det funkar även i längden. 

Även att slippa smärtan oberoende vad det beror på så borde det ge mig glädje.  Men allt är bara tomt inom mig.  

Antideppressiva......jag tror jag har provat 90% av alla antidepp piller.  Det som fungerade bäst var venlafaxin, det var stämningshöjande, men gjorde mig till en robort.  Känsloslös.....vem vill leva så?  Då känner jag mig helllre tom.  

Nu när jag inte viker mig dubbel av märta på morgoen så tar jag ut huden på en kort runda där han hinner kissa och skita.  Sedan går jag hem och lägger mig igen.  Inte för att jag nödvändigtvis är JÄTTETRÖTT, men för att jag inte har så mycet styrsel i benen.  Men jag har faktiskt hunnit hänga uoo en maskin tvätt också.

Nu blir det inte så mycket kvar idag.  Vila. Mediyoga och försöka bygga uoo ett energifält.

Är de någon som har förslag på lyckopiller som inte innebär antidepp, ekonomiska utsvävningar och motion,,  so please tell me!!!    Jag skall försöka klara av den här prioden som brukar ebba ut någonstans vid mars.   För jag vill gärna bli glad iden.  I den mån min situation medger.

Det jobbiga med den här sjukdomen ME/CFS är att den är så svår att vänja sig vid.  Den flukturerar, man försämras, man får andra symptom.

I samarbete med min husläkare har vi kommit underfund med hur min smärta skall hanteras.  Det är sällan jag har VÄLDIGT ONT nu mer.  Det är skönt.  Det är väldigt skönt att känna sig näst intill smärtfri.  Det är nästan att man vid tillfällen tror sig vara frisk.  Bara när man ligger ner, men ändå.  Det är skönt att känna sig frisk när man ligger ner.  Att inte behöva vika sig dubbel av smärta eller trycka in spikmattan i benet bara för att den spikmattesmärtan är bättre än värken i benet. 

Man kommer till stadier då man tror sig ha vant sig vid sjukdomen.  Man har accepterat den.  Okej, jag kan bara gå 300-400 meter , det är okej.  Utmattningen, som sitter ända in i märgen, det är okej.  Man vänjer sig.  Det är inget roligt liv, men man vänjer sig och accepterar att nu är det så här.  

Så är det inte med ME.  För plötsligt dyker ett nytt besvärande symptom upp.  Ljudkänslighet. 

Jag har jobbat på förskola, skola,  jag har haft mina egna ganska högljudda barn.  Jag har sett mig själv som ganska tålig när det gäller ljudnivåer.   Jag har varit ljudkänslig vid migränanfall, och när jag har den helvetiska huvudvärken som jag, tack och lov, inte haft på över en vecka.

Men sen ett par dagar tillbaks har ljudkänsligheten tagits till nya nivåer.  Jag har en tryckande värk i båda öronen, och jag tål inget ljud jag själv inte valt.   Igår gick jag omkring med hörselskydd hela dagen.  Jag satt vid middagen med hörselkåpor.  Och ändå tyckte jag att de släppte igenom för mycket ljud. 

Jag gjorde en utflykt idag. Jag brukar inte göra det, men ibland vlll man se annat än hemmets väggar.   Jag hade förberett mig genom att vila hela gårdagen.   Och på morgonen tog jag det lilla föråd av Ritalina jag har kvar.  Ritalina är en kortverkande adhd-medicin, och den har en vakeneffekt.  Ritalina och Rosenrot.  Det vart morgondosen.

Så först åkte vi till MacDonalds,  det var ganska fullt. Och grejen med McD är att inte nog med allt sorl som gäster, personal och matmaskiner för.....det måste spelas musik också.  Så till min stora sorg fick jag konstantera att ska jag äta på McD mer så får det vara genom drive throu ? Ni ser,  jag kan inte ens stava längre.  Och jag är halv engelska lärare!

Sedan Elgiganten, vi skulle nämligen köpa bläck till skrivaren.  Och mannen är en sådan att han går till de ställen som han ska till och tittar inte på något annat.  Jag tycker om att släpa ögonen efter mig och titta.  Vill jag springa marathon är det inte Elgiganten jag gör det på.  Det var väldigt mycket sorl, och jag önskade mig hörselkåpor som stänger ute ALLT ljud.  Att de enda som finns kvar är tystnad.  Jag vet inte om sådana hörselskåpor existerar, men om det gör det så önskar jag mig dem.

När vi vart färdiga på Elgiganten fick jag frågan; Ikea?   Hela mitt jag ville säga jajaja! 

Jag vill gå på Ikea.   Men jag vill ta tid på mig, och framförallt köpa saker.   Kroppen skrek nej, för helvete. 

För en gångs skull lydde jag kroppen.  Men vi åkte ändå förbi Coop när vi åkte hem.  Och jag ville shoppa!  Plånboken vill det inte men jag ville.  Benen var vingliga och mannen fick mer än en gång styra mig åt rätt håll.

Jag har inte vant mig vid ljudkänsligheten än.  Det är som om någon skriker i mitt huvud.

Så fort man vänjer sig vid något tillkommer något nytt.  Man blir antingen mer fysiskt förämrad, eller som jag nu, väldigt ljudkänslig.  Jag undrar om man kan ljudisolera sovrummet, eller något annat rum så jag inte hör resten av familjen.  Jag får väl egentligen kanske be om remiss till öronläkare ifall det är något man kan göra något åt.

Enligt arbetsterapeuten skulle det vara möjligt med hörselskydd som tar bort sorl men inte tal.  Fast jag skulle gärna vilja ha ett hörselskydd som gav mig total tystnad.  Som att någon kan stå och skrika framför mig och jag inte hör ett dugg.

Nu måste jag vänja mig vid detta nya symptom, som jag tidigare bara haft vid migrän.  Hur jag ska  kombinera det med barn som inte vet hur man gör för att vara tysta....det måste jag lista ut. Det låter ALLTID här i huset.

Så om det är någon som känner till ett hörselskydd som gör en....döv, så snälla berätta.  Är det inte smärtan, så är det nåt annat.   Nu ska jag ut en liten snabbis med hunden, bara till brevlådan för att hämta reklamen.  Sedan blir det nog tidig kväll för mig igen.  Nu när jag inte behöver ha ont på mornana verkar det som om kroppen tänker ta igen för all utebliven sömn.  

 gJag har nu i snart 3 veckor, utövat medicinsk yoga. Sista sessionen är nästa vecka sedan är jag "on my own" så att säga.

Jag upplever det som positivt och tycker om övningarna. Det är inte specifika för migrän utan mer blodtrycksänkande. Det har visat sig att medicinsk yoga faktiskt är mer effektiv mot högt blodtryck än blodtrycksänkande mediciner.  Nu har jag inget högt blodtryck att bekymra mig om.  Det är snarare att jag har lågt blodtryck men hög puls. Men yogan sänker pulsen, och jag känner mig lugnare.  Men det fungerar bara när jag är helt själv.

Jag kommer fortsätta med mediyogan. Varsitt grundpass varje dag.  Det är lite yoga och mycket andning och meditation. 

Väldigt skönt och avkopplande.  Det är så att man kan somna efteråt.  Och jag som är så uppe i varv hela tiden (  jo, trots ME så krigar ADHD;n mot ME;n.  Jag vet inte om jag känner någon speciell skillnad,  men i måndags, då jag var sur på läkaren jag berättat om i tidigare inläggg här   så gick jag ut med hunden och gick hela 1,3 km på en gång.  Efter ca 600 meter andades jag som jag sprungit marathon och fick stanna och pusta.  Pulsen var väl uppe i max, och jag undrade hur fasiken jag skulle kunna komma hem.  Då gjorde jag faktiskt som så att jag ställde mig och yogaandades. Fyllde luften långt ner i magen och spände ut magen, fyllde luft i lungorna så bröstet breddade sig, och sedan andandes jag långsamt ut varje lite droppe luft.  Efter 3 sådana yoga andningar hade jag fått tillbaks normal puls igen, och lite mer stadga i benen så jag kunde gå hem igen.   Så på så sätt har jag faktiskt haft nytta av den.  Eller när jag vill gorma på barnen och istället stannar upp och andas djupt.

Jag har ju en hel del migrän också.  Och för något år sedan köpte jag en bok  

Problemet med just yoga tycker jag att man måste ha någon som visar,  en instruktör som visar hur man ska andas, hur man gör rörelserna osv.  Jag har läst boken, men när jag försökt utöva rörelserna har jag hela tidigen blivit stöd av boken som jag måste titta i.  "Hur var det nu jag skulle göra?".

Nu såg jag till min glädje att de har släppt Migränyoga som CD. Ungefär som de jag har med Göran boll Mediyoga.

Det finns två olika CD,  och jag önskar mig dessa i julklapp. 

Annars har dagen idag varit jobbig.  Jag har varit mer ljudkänslig än vanligt och haft på mig hörselskydden hela dagen.  Jag tål knappt ungarnas röster, om de hade talat i en normal samtalston så kanske det gått bättre, men de gapar liksom.  Så hörselskyddet har varit min bästa vän idag.  Jag har vilat och vilat, för imorgon har jag blivit lovad att få följa med till Barkaby.  Kanske inte någon jättebra idé men jag måste få göra något roligt. 

Så utöver 50 minuters mediyoga, så har jag tittar på två avsnitt av supernatural, följde med ut en lite sväng med hunden, innan jag fick vända hem igen. 

Jag känner att min kropp är helt utmattad.  Jag tycker det är en läskig känsla.  Jag känner mig inte sjuk eller febrig....jag har bara inte en enda gnutta energi kvar i kroppen.

Mitt mål är att i framtiden bli så frisk att jag kan köra ett vanligt yoga eller pilatespass utan att bli sjuk. Men vägen dit är lång, och jag antar att jag får vara glad för att jag kan utöva mediyogan utan att bli sjuk.

Jag längtar efter den 2/12 då vi ska besöka Gotahälsan, ska bli intressant att höra domen.  Någonstans inom mig hoppa jag fortfarande att det bara är utmanningssyndrom jag har, och att promenader bara är nyttiga för mig....även om jag får feber. 

Men nu är jag faktiskt så trött och utmattad att jag kommer lägga mig.  Sova innan kl 19,30 på en fredagskväll.  Jag har i nte ens orkat se de återstående avsnitten på Vampire Diaries.  Då är man sjuk  

När jag var ungefär 13 år så hade jag mitt liv planerat, enligt dagboken jag skrev då. 

Jag skulle gå samhällsvetenskaplig linje, och efter studenten skulle jag åka till USA och antingen studera på college eller som au pair ett år.  Efter det skulle jag åka till sydamerikas regnskog, med en otrolig snygg och modig man som kunde räddda mig från spindlar och annat otrevligt.  Sedan skulle jag komma tillbaks till Sverige, börja polishögskolan, och kanske någongång vid 25-30 års åldern bilda familj. 

Så blev det inte direkt.  Jag hoppade av gymnasiet och fick barn innan jag fyllt 18 år.  Men jag fixade det tillslut ganska bra ändå. Pluggade på komvux, en blandning mellan Barn och Fritid och Samhällsvetenskaplig.  

Jag hade ett väldigt jobbigt, destruktivt förhållande med barnets far, och det slutade med att jag vid 21 års ålder flyttade ifrån dem.  Inte med vilje.  Men antingen skulle jag tagit livet av barnets far och åkt i  fängelse, och mist mitt barn på den vägen.  Eller så hade jag tagit livet av mig själv, och då skulle fadern ha all makt.  Jag gjorde det bästa av det värsta.  Flydde.  Jag fick inte med mig mitt barn som då var runt 2 år.  Hela den tiden från 17 år till 22 var väldigt traumatiskt. 

Då när jag var runt 19 år var drömmen om att vakna upp och så hade barnets far dött.  Det gjorde han inte.  Och han har inte gjort något  dåligt jobb som far heller.  Det var bara att jag inte var inblandad i leken. 

Sedan träffade jag min nuvarande man, och drömmen då var ett familje liv.  Jag ville ha 5 (!) barn. Jag skulle föda på stående eller på knä, med så lite smärtlindring som möjligt. Jag skulle gå gravidyoga,  Jag hade så mycket planer.

  Först fick jag 6 missfall och sedan när jag var 24 år fick jag min första pojke. Det finaste som någonsin kommit till jorden.

Sedan förväntade jag mig ytterligare några missfall innan barn nummer 2 skulle komma.  Så vi började ganska tidigt. Planen var att pojken skulle vara runt 4 år när nästa barn kom....om det kom.   Men det tog på första försöket.

Graviditeten var ett helvete.  Jag har aldrig haft så ont någongång.  När jag var i vecka 32 åkte jag till specialförlossningen och krävde att de skulle ta ut barnet.  De vägrade förstås. Därmot lades jag in på avdelning och fick smärtstillande och något att sova på.  Jag fick även reda på könet för att jag skulle bilda ett band till barnet.  Jag fick reda på att jag väntade en liten flicka.   Vi hade redan bestämt namn till henne.  Något jag inte nämner här, men det var efter en karaktär i Isfolketböckerna kan man säga.

Av humanitära skäl snittades jag vecka 36, och bedövningen tog inte.  Smärtan går inte att beskriva i ord.  De hällde lokalbedövning i snittsåret, men det hjälpte inte.  Jag bad om att få bli sövd, men bedömdes att det inte var någon bra idé. Men jag höll mig vaken hela snittet och när jag fick flickan på bröstet så var all smärta glömd. 

Jag var ju barnskötare, hade vikarierat en hel del, men det visade sig att den här lilla flickan inte följde några handböcker. Hon gapskrattade när hon var runt 3 veckor.  Något BVC var omöjligt, men hon skrattade så hon kiknade.  Hon var även grymt svartsjuk, något som sades vara omöjligt det med.  Jag hade förväntat mig att tvååringen jag hade hemma skulle kunna bli svartsjuk på det nya syskonet.  Men det var tvärtom. Gallskrik så fort pojken satt i mitt knä. Gallskrik när pappan kramade mig.  Det var bara hos mig hon var nöjd. 

Och där kände jag att 5 barn nog inte var den rätta drömmen för mig.  Det var nog att ta hand om två barn, som dessutom inte sov.  Dottern kunde skrika i timmar.  Jag minns ett tillfälle....jag tror jag hade fått trean då...och hon ville inte att pappan skulle gå till jobbet.  Pappan gick till jobbet, och hon skrek. Och skrek. Ibland slumrade hon till, vaknade och fortsatte skrika....tills pappa kom hem 9 timmar senare. 

Så drömmen om att vara hemmamamma , sittta och pyssla och umgås,  byttes mot kronisk sömnbrist, troligtvis utvecklade jag väl tinnitus av allt skrikande också.  Trean var inte planerad.  Inte på långa vägar.   Jag hade till och med bokat en tid för abortrådgivning.  Men gynekologen glömde vända bort skärmen när hon gjorde ultraljudet.  Och då var det kört, när jag såg det tickande hjärtat kunde jag inte ta bort det.  Så hände det sig att jag fick 3 barn på nästan exakt 4 år,  det skiljde 19 månader mellan flickan och trean.  Och flickan lärde sig inte gå förrän  hon var 2,5 år.   Hon var svartsjuk.  Så svartsjuk.

Drömmen om familjen blev att försöka hålla näsan över utan.  Jag minns faktskt inte treans första år. Det är borta.

Jag minns att han inte ammade på dagarna, för att han blev attackerad av storasystern hela tiden.  Istället åt han hela nätterna,  och dagarna tillbringade han i bärsjal.  Jag kunde inte lägga ifrån mig honom för då var systern där och försökte göra sönder honom.  Jag hade inte klarat hans första år utan den 4 åriga storebroden, som tog sådant ansvar för sin syster. Distraherade henne, lekte med henne....allt för att jag skulle få amma lillebrosan.

Sedan börjadej jag studera, faktiskt mest för att ha en anledning att lämna barnen på förskolan.  Ibland vart jag inte ens på skolan utan var hemma och sov, njöt av lugnet. 
Det var dotterns problematik som gjorde att jag började studera det jag gjorde.  Specialpedagogik.

Ofta kändes det som om jag var mer lärare än mamma.  Hon pratade inte förrän hon var 5 år, men då kom allt på en gång. Som om hon aldrig gjort annat. 

Jag läste till lärare, och hemma var jag lärare.  Tecken som stöd, tydligörande scheman, och förberedelse som tusan.  Bara att gå till affären behövdes förberedas så hon visste exakt vad som skulle hända.  

Minns ett tillfälle vi skulle köpa skor till henne.  Hon var 4 år då. Förskolepersonalen hade förberett henne på att jag skulle hämta henne och lillebrosan och sedan skulle vi till skoaffären för att köpa skor. Allt gick jättebra.  Tills jag insåg att det fanns inga skor i hennes storlek.   Och där brast det.  För vi hade sagt att vi skulle köpa skor.  Hon drog i herrskorna, damskorna,och jag försökte förklara för henne att det fanns inga skor i hennes storlek.  Men hon skulle ha skor!

Jag fick bära henne skrikandes, sprattlandes slåendes genom köpcentrumet ner till bilen där jag med våld fick spänna fast henne i bilbarnstolen.  Hon gallskrek, och folk tittade på mig som om jag misshandlade henne.  Utanför bilen stod 3-åriga lillebrodern som själv fått köra sin sulky efter oss.  När jag åkte hem, flickan skrek som besatt, och min yngsta treåring satt tyst som en mus i bilen.  Har aldrig känt mig som en mer dålig mamma då.

Men tiden gick, barnen utvecklades...till det bättre.  Jag fick under min studietid och efter att praktiserat på skolan en idé att jag ville starta en egen skola för barn medn npf-svårigheter, eller främst autismspektrat.  Men för det så var jag tvungen att vara examinerad lärare,  och haft arbete och erfarenhet som lärare.   Jag läste en hel del om starta eget och.....tja idag hade jag haft kunskapen, erfarenheten som pedagog och chef attt starta en sådan skola.   Men livet ville annorlunda . Igen.

När jag insjuknade försommaren -12 så hade jag gått ner 15 kg,  jag var med i ett forum som hette 100 grymma Dagar.  Jag joggade, de första 2 km trodde jag att jag skulle dö.  Jag tränade på gym.  Och läste en bok som imponerade på mig.

Jag läste en bok som hette "Born to run".  

Och jag blev så imponerad.  De var ultralångdistanslöpare, de sprang 30 -100 mil.  Jag sprang då 8 km. Men jag blev imponerad.  Jag anmälde mig till tjejmilen.  Lite löst hade jag och en annan bekant funderat på att göra klassikern 2015 att det kanske var realistiskt.   Jag jobbade där jag trivdes,  hade bra lön, och livet lekte. 

Så får jag en magsjuka och efter den ändrade sig livet skarpt. Och även om mina drömmar inte blivit sanna, så är det viktigt för mig att drömma, att ha något mål att drivas mot.  Att känna mig nyttig. 

Kuratorn sa att jag har fått värsta möjliga kombinationen av sjukdomar. Adhd som gör mig energifull, och rastlös, och jag vill, måste göra saker.  Att jag kanske inte alltid fölföljde dem var ju en annan femma, men  jag behöver röra mig.  Långtråkighet är det värsta som finns.

Och som ME-sjuk så är långtråkighet det bästa som finns.  Man ska ta det lungt, Vila, meditera, leva i nuet.  Och jag har blivit bättre på det, det har jag.   Men jag har inte roligt.

Jag vaknar på morgonen, förhoppningsvis utan helvetesvärken, men nu har jag fått medicin som tar den iallafall. 

Jag går en LITEN promenad med hunden. 

Lägger mig igen.  Ibland somnar jag, ibland orkar jag surfa vilar mig en timme ungefär, och då går jag upp och kokar ägg.  Det är ungefär vad jag fixar i matväg numer. Käkar och måste sedan vila mig igen.   Jag har inte hur många skedar som helst att ta av. 

Innan barnen kommer hem från skola försöker jag ha utövat 50 min mediyoga......och det är min dag.  Det är den optimala dagen om jag inte vill bli sjuk. 

Drömmar, vilka drömmar har jag nu?  Att få elskootern så jag kan åka ut med hunden.  Jag har inga intressen som att måla, pyssla, jag vill träna. Röra på mig.   Och jag har den drömmen.  När jag får elscootern så kan jag ta promenader med hunden med de och kanske orka ett kort lätt pilatespass.

Men nu ska sova, och jag drömmer inte.  Jag somnar och sedan brukar jag vakna och då är jag ensam i sängen, för mannen åker iväg till träningen tidigt.   Men jag har drömmar, jag har bara inte ekonomi för det vad jag förstår.