Jag har inte bloggat på ett tag.  Har liksom inte känt för det.  Inte orkat tänka. 

Sist jag bloggade så skulle jag åka till mina föräldrar i Varberg.

Under den veckan jag var där mådde jag bättre än jag gjort på hela året.

Jag hade nästan ingen huvudvärk alls.  Mer än helt normal huvudvärk, och fullt hanterbar.

Jag var på Gekås flera gånger ( ja, jag är fattig som en kyrkråtta nu),  vi åkte in till Varberg, och till Kungsbacka.  Jag borde ha insjuknat rejält efter första Gekås turen, men det gjorde jag inte. Dagen därpå blev det ytterligare en Gekåstur, och den tredje dagen åkte vi till K-backa för att hälsa på mina far och morföräldrar.  Först efter 4 dagar blev jag sämre, men inte alls så illa som normalt.

Jag har med andra ord mått väldigt bra.  Jag har blivit bortskämt.  Jag behövde inte gå ut med hunden, om vi skulle göra något annat. Jag hade inga måsten, och jag kände mig uppskattad.

Men sedan jag kom hem så har det varit en nedåtgående spiral.

Jag får en väldigt massa dåligt samvete för att jag inte orkar.  Mannen och barnen sliter med hus och hushåll och jag kan bara titta på.  Jag känner mig värdelös för att jag inte mäktar med att göra något av värde.  

Jag har laddat en massa säsonger av en teveserie, som jag tittar på när jag inte orkar något annat.

Jag har tittat på 8 säsonger av Supernatural.

Jag mäktar inte med mycket alls. Nytillkommet är att jag en hel del gånger får synförändringar, utan att jag har någon huvudvärk.  Jag ser dubbelt, trippelt, ögonen gör ont, och jag måste blunda. Ofta.  Senaste veckan har jag även somnat i tid och otid. 

Min kurator menar att jag måste sluta tänka som en frisk människa och sluta känna skuld för sådant jag inte kan hjälpa.  Skuldkänslorna gör inte sjukdomen lättare att bära.  Men jag tyngs väldigt av dem. 

ME i den medelsvåra formen jag har jämförs av experterna som likvärdig med cancerpatienter på cellgifter, eller aidssjuka 2-3 veckor innan de dör.  Och tänker man så då är det väl inte så konstigt att man inte orkar något.   Jag har väl inte tillfullo accepterat den här sjukdomen än heller.

Och jag har definitivt svårt att acceptera följderna av den, som avsaknad av muskler, viktökning, smärta jag inte kan hantera med annat starka smärtstillande. 

Jag försöker greppa de små, små positiva grejerna. En kram är ganska skönt. 

Jag har gått på massage 2 gånger på två veckor, och det är hur skönt som helst.