Imorse åkte min man och barnen på semester.

Utan mig. 

Jag kan ju inte följa med.  Jag kan knappt gå och handla, än mindre ha kul på ett sommarland.

Jag är jätteglad över att de åker iväg, att mina barn får göra något denna sommaren, men ändock svider det i hjärtat.

Men jag får vara ledsen.  Jag måste inte tänka positivt hela tiden, det här är ju en jäkla sjukdom som gör kroppen till ett fängelse. Det vore ju konstigt om jag inte var ledsen ibland.

Något som är lite...jag vet inte hur jag ska uttrycka det, lite kul, ironiskt kanske, är de tankarna man kan få.

Igår morse hade jag en av de värsta huvudsmärtorna, en nivå 10, när 10 är det värsta man kan tänka sig och 0 är ingenting.  Jag kunde inte ens gå på toaletten utan jag låg och höll ena kudden under huvudet och andra kudden över huvudet.  Jag tryckte hårt, hårt för att hålla ihop skallen så att den inte skulle spricka och gå i kras.  Mitt i allt detta så får jag tanken " men jag har iallafall ett huvud att hålla ihop, det är det inte alla som har"    Eh..de är väl döda de som inte har huvuden  

I onsdags var jag på bio. Såg World War Z.  Rekommenderas!

Mitt under filmen börjar huvud skära, i samband med något högt ljud.  Nivå 7-8.  Djupandades, och försökte fokusera på filmen, vilket fungerade riktigt bra.  Då dyker tanken upp att vilken tur att jag har min morgonsmärta som ligger på 9-10, för att jag inte varit van vid den så kanske jag varit tvungen att lämna biografen.  Om jag varit en av de människorna som aldrig haft huvudvärk, de kanske rent av blivit livrädda för stroke eller något. 

Det är knepig galghumor tankar som kan dyka upp. 

När jag var hos husläkaren sist så sa han att det är nog min humor eller förmåga att inte ta allt på allvar som kommer rädda mig. Eller stjälpa mig.  Jag måste ta mina symptom på allvar, men inte så allvarligt att jag inte kan se det som är bra. 

Och jag har blivit så mycket bättre på att se det positiva i livet än jag var innan jag blev sjuk.  

Men samtidigt måste jag få lov att vara bitter, frustrerad och ledsen för att livet inte blev som jag tänkt.

Trycker men undan de känslorna så får det andra konsekvenser.  Det som är viktigt är att inte låta bitterheten, sorgen eller frustrationen stå i vägen för ljuset, glädjen, kärleken och humorn. Det måste finnas plats för allt. 

Men just i detta nu så tillåter jag mig att vara lite sorgsen för att jag inte kan vara en del av min familj, när de åker ut på roligheter.   Samtidigt som jag njuter av lugnet och ett glas rosé vin.