Pang!

Ett skott skjuts in i pannan ovanför ögonbrynet.

Pang!

Ett skott till skjuts in i pannan ovanför det andra ögonbrynet.

Kulorna stannar mitt i hjärnan för att explodera.

Smärta i öronen. Öronbedövande.

Skallen sprängs. I bitar.

Andas! Jag försöker övertyga mig själv om att jag inte håller på att dö.  Min hjärna sprängs inte i bitar.

Jag håller inte på att gå sönder.

När explosionen avtar kan jag andas. Jag djupandas, för mig beredd att möta nästa skott.

När explosionen börjar så föreställer jag mig ett fyverkeri med olika färger och jag fokuserar på färgerna.  Då är det nästan vackert.  Fokus enbart på färgexplosionen.

Om och om igen. 100 gånger. 200 gånger. 300 gånger.  Jag räknar inte.  Jag bara är. Försöker ta mig igenom.

2 timmar. 3 timmar. Efter 4-5 timmar ger det sig. Jag kan titta. Jag kan höra. Jag kan röra mig.

Huvudvärken är hanterbar. Spänningsvärk.

Går upp och går ut med hunden. Andas. Djupandas.  Försöker fokusera bort värken jag har i armarna, i fingrarna.  I benen.

Musklerna spänner. Som om jag gjort en massa squats.  Tränat mina biceps. Mina triceps.

Tröttheten, mattheten, orklösheten.  Varje dag försöker jag tänka positivt, göra något som jag mår bra av. 

Jag kämpar.

Försöker.

Men jag orkar inte alltid. Maktlöshet.  Huvudvärk. 

Att inte tänka på att jag haft detta i ett år, och kanske flera år till.  Kanske resten av mitt liv.  Men jag kan bara leva i detta nu.  Nu.